Har du skäl att vara vred?

1 Då blev Jona mycket missnöjd. I vredesmod 2 bad han till Herren: ”Herre, var det inte det jag trodde redan där hemma? Det var därför jag ville fly till Tarshish förra gången. Jag visste ju att du är en nådig och barmhärtig Gud, sen till vrede och rik på kärlek, beredd att ångra det onda du hotat med. 3 Så ta mitt liv, Herre, det är bättre för mig att dö än att leva.” 4 Herren sade: ”Har du skäl att vara vred?”
5 Jona lämnade staden och slog sig ner öster om den. Där byggde han sig en hydda, så att han satt i skugga medan han väntade på att få se hur det skulle gå med staden.
                                                                                                                                            Jona 4:1-11

Jona i Nineve

1 För andra gången kom Herrens ord till Jona:
2 ”Bege dig till Nineve, den stora staden, och förkunna vad jag befaller.” 3 Och Jona gav sig i väg till Nineve, så som Herren hade sagt.
Nineve var en oerhört stor stad: det tog tre dagar att färdas genom den. 4 Jona började gå genom staden. Han gick en dag, och han förkunnade: ”Om fyrtio dagar skall Nineve förstöras.” 5 Folket trodde på vad Gud hade sagt. De utlyste en fasta, och alla, stora som små, klädde sig i säcktyg.
6 När Nineves kung fick höra vad som skett steg han upp från sin tron, tog av sin mantel, svepte sig i säcktyg och satte sig i gruset. 7 Och i Nineve kungjordes ett påbud från kungen och hans råd: ”Inga människor och inga djur, varken får eller kor, får äta och dricka, gå i bet eller vattnas. 8 Både människor och djur skall bära säcktyg och ropa högt till Gud. Var och en skall upphöra med sin ondska och sina övergrepp. 9 Kanske kommer Gud att ångra sig och stilla sin vrede, så att vi inte går under.” 10 När Gud såg vad de gjorde, att de upphörde med sin ondska, avstod han från det onda han hotat dem med; han lät det inte ske.
                                                                                                                                               Jona 3:1-10

Jonas bön

1 Herren lät en stor fisk sluka Jona. I tre dagar och tre nätter var Jona inne i fiskens buk. 2 Därifrån bad han till Herren, sin Gud:

3 Jag ropade till Herren i min nöd

och han svarade mig.

Ur dödsrikets inre steg mitt rop

och du hörde min röst.

4 Du slungade mig i djupet, mitt i havet,

där strömmarna fångade mig.

Alla dina brottsjöar

slog samman över mitt huvud.

5 Jag tänkte: Jag har fördrivits från dig.

Får jag se ditt heliga tempel igen?

6 Vattnet slöt sig om min strupe,

djupet fångade mig.

Sjögräs snärjdes kring mitt huvud

7 där nere vid bergens rötter.

Jag sjönk till det land vars portar

skulle reglas bakom mig för evigt.

Men du gav mig liv, o Herre, min Gud,

och förde mig upp ur graven.

8 Då mina krafter sinade

vände jag mig till Herren.

Min bön nådde dig,

nådde ditt heliga tempel.

9 De som dyrkar falska gudar

överger sin trofaste hjälpare.

10 Men jag skall offra åt dig under lovsång

och infria mina löften.

Räddningen kommer från Herren.

11 På Herrens befallning spydde fisken upp Jona på land.

                                                                         Jona 2:1-11

Jona kallas av Herren men flyr

1 Herrens ord kom till Jona, Amittajs son:
2 ”Bege dig till Nineve, den stora staden, och håll en straffpredikan. Jag har fått ögonen på ondskan där.” 3 Och Jona gav sig i väg, men för att fly till Tarshish, bort från Herren. Han vandrade ner till Jafo och fann där ett skepp som skulle till Tarshish. Han betalade för resan och gick ombord för att följa med till Tarshish, bort från Herren.

Stormen

4 Herren sände en stark vind över havet. Det blåste upp en svår storm, och skeppet var nära att brytas sönder. 5 Sjömännen greps av fruktan och ropade var och en till sin gud. För att minska faran kastade de lasten överbord.
Jona hade gått ner under däck och fallit i djup sömn. 6 Kaptenen kom ner till honom och sade: ”Hur kan du ligga och sova? Upp med dig och åkalla din gud! Kanske den guden tänker på oss så att vi inte går under.”
7 Nu sade några: ”Vi kastar lott, så att vi får reda på vem som är skuld till detta onda.” De kastade lott, och lotten föll på Jona. 8 Då sade de till honom: ”Tala om för oss vad du är ute i för ärende! Var kommer du ifrån? Vilket land är du ifrån? Vilket folk tillhör du?” – 9 ”Jag är hebré”, svarade han, ”jag dyrkar Herren, himlens Gud, han som har gjort både hav och land.” 10 Männen greps av stark fruktan och ropade: ”Vad har du gjort?” När männen fick reda på att han var på flykt bort från Herren – det berättade han för dem – 11 frågade de: ”Vad skall vi göra med dig för att få havet att lugna sig?” Ty stormen bara tilltog i styrka. 12 Han svarade: ”Kasta mig överbord, så lugnar sig havet. Jag vet att jag är skuld till att ni har drabbats av den här fruktansvärda stormen.” 13 Männen började i stället ro för att nå land igen, men det gick inte: stormen bara tilltog i styrka. 14 Då ropade de till Herren: ”Herre, låt oss inte gå under för att vi tar den här mannens liv. Döm oss inte om vi dödar en oskyldig. Du, Herre, ville ju att allt detta skulle ske.”
15 De tog Jona och kastade honom överbord, och havet upphörde att rasa. 16Då greps männen av stark fruktan för Herren, de offrade åt honom och gav löften.
                                                                                                                                              Jona 1:1-16

Dom över utsugare

4 Hör detta, ni som trampar på de fattiga

och utrotar de svaga i landet!

5 Ni säger: ”När är nymånadsfesten över

så att vi kan sälja säd,

och sabbaten

så att vi får öppna kornboden?

Då skall vi minska måtten

och lägga på priserna

och fuska med vågen,

6 köpa de fattiga för pengar

och de nödställda för ett par skor

och sälja spillet som säd.”

7 Herren har svurit vid Jakobs stolthet

att aldrig glömma något de gjort.

8 Skulle inte jorden skälva för detta

så att alla som bor där får sorg?

Skulle inte hela jorden stiga och sjunka

som Nilen, Egyptens flod?

9 Den dagen, säger Herren Gud,

låter jag solen gå ner vid middagstid

och lägger jorden mörk på ljusa dagen.

10 Jag vänder era fester i sorg

och alla era sånger i klagan,

jag klär alla höfter i säckväv

och låter alla gå med rakat huvud,

jag sänder sorg som efter ende sonen

och låter slutet bli en bitter dag.

11 Ja, den tid kommer,

säger Herren Gud,

då jag sänder hunger över landet -

inte hunger efter bröd,

inte törst efter vatten,

utan efter att höra Herrens ord.

12 Då skall de irra från hav till hav,

driva omkring från norr till öster

och söka efter Herrens ord,

men de skall inte finna det.

13 Den dagen skall vackra flickor och unga män

segna ner av törst,

14 de som svär vid Samarias synd

och säger: ”Så sant din gud lever, Dan!”

och: ”Så sant Beer Shevas starkhet lever!”

- de skall falla och aldrig resa sig mer.

Herren behärskar jorden

9 1 Jag såg Herren stå vid altaret.

Han sade: Jag skall slå till pelarhuvudena,

så att trösklarna skakar

och alla förgås vid jordbävningen.

Dem som blir kvar skall jag dräpa med svärd,

ingen av dem skall kunna fly,

ingen av dem skall slippa undan.

2 Om de så tränger ner i dödsriket

skall jag hämta dem upp därifrån,

och om de stiger upp till himlen

skall jag dra dem ner därifrån.

3 Om de döljer sig på Karmels topp

skall jag leta upp dem och gripa dem,

och om de gömmer sig för mig på havets botten

skall jag befalla sjöormen att bita dem.

4 Om de förs bort i fångenskap av sina fiender

skall jag befalla svärdet att döda dem.

Jag skall fästa min blick på dem,

inte till skydd men till straff.

5 Herren, härskarornas Gud,

han som rör vid jorden så att den skälver

och alla som bor på den får sorg,

så att hela jorden stiger och sjunker

som Nilen, Egyptens flod,

6 han som bygger sin boning i himlen

och reser sitt valv över jorden,

som kallar på havets vatten

och låter det strömma över jorden -

Herren är hans namn.

Dom och sållning

7 Skulle ni vara förmer än nubierna för mig,

ni israeliter? säger Herren.

Jag förde Israel ut ur Egypten,

men också filisteerna från Kaftor

och arameerna från Kir.

8 Herren Gud har ögonen på detta syndiga rike:

Jag skall utplåna det från jordens yta!

Dock skall jag inte helt och hållet

utrota Jakobs ätt, säger Herren.

9 Se, på min befallning

skall Israel skakas bland alla folk

som man skakar säd i ett såll

och inte en sten slinker igenom.

10 Alla syndare i mitt folk skall dö för svärd,

dessa som säger:

”Olyckan drabbar aldrig oss,

den når oss inte.”

Israels återupprättelse

11 Den dagen skall jag resa upp

Davids förfallna hydda,

mura igen rämnorna

och resa upp det som rasat,

bygga upp den som i forna dagar,

12 så att de kan lägga under sig vad som är kvar av Edom och alla de folk över vilka mitt namn har utropats, säger Herren, som utför detta.

13 Ja, den tid kommer, säger Herren,

då plöjaren följer tätt efter den som skördar

och vintramparen tätt efter den som sår,

då bergen dryper av druvsaft

och alla höjder flödar över.

14 Då skall jag vända ödet för mitt folk Israel.

De skall bygga upp förstörda städer och bo i dem,

plantera vingårdar och själva dricka vinet,

anlägga trädgårdar och äta deras frukt.

15 Jag skall plantera dem i deras egen mark,

och de skall aldrig mera ryckas upp

ur den mark som jag har gett dem,

säger Herren, din Gud.

                                                                                                                                     Amos 8:4-9:15

Tre syner

1 Denna syn lät Herren Gud mig se: han skapade en svärm gräshoppor när gräset spirade på nytt efter kungens slåtter. 2 Och när de hade ätit upp nästan allt gräs i landet sade jag: ”Förlåt ditt folk, Herre Gud! Hur skall Jakob kunna bestå, ett så litet folk?” 3 Då ångrade sig Herren och sade: ”Det skall inte ske.”
4 Denna syn lät Herren Gud mig se: han kallade på eldregnet, och när det hade förtärt det stora djupet och höll på att förtära åkerjorden 5 sade jag: ”Sluta, Herre Gud! Hur skall Jakob kunna bestå, ett så litet folk?” 6 Då ångrade sig Herren. ”Inte heller detta skall ske”, sade Herren Gud.
7 Denna syn lät Herren Gud mig se: han stod vid en mur med ett lod i handen. 8 Och Herren frågade mig: ”Vad ser du, Amos?” Jag svarade: ”Ett lod.” Då sade Herren: ”Se, jag prövar mitt folk Israel med ett lod; jag kan inte längre skona det.

9 Isaks offerplatser skall härjas

och Israels helgedomar läggas öde.

Jag skall höja mitt svärd mot Jerobeams ätt.”

Amos förbjuds att profetera

10 Amasja, översteprästen i Betel, sände bud till kung Jerobeam av Israel: ”Amos uppviglar folket mot dig; riket tål inte hans profeterande. 11 Han säger:

Jerobeam skall dö för svärd,

och Israel skall föras bort från sitt land.”

12 Till Amos sade Amasja: ”Gå din väg, siare, försvinn till Juda – där kan du tjäna ditt bröd med att vara profet! 13 Men här i Betel får du inte längre uppträda som profet, ty detta är konungens tempel, en rikshelgedom.” 14 Amos svarade Amasja: ”Jag är inte profet. Jag tillhör inte det skrået, jag håller boskap och odlar fikon. 15 Men Herren tog mig från min hjord och sade till mig: Träd fram som profet inför mitt folk Israel. 16 Så hör nu Herrens ord: Du säger alltså: ’Profetera inte mot Israel, predika inte mot Isaks ätt!’ 17 Därför säger Herren:

Din hustru skall bli en hora i staden,

dina söner och döttrar skall falla för svärd,

din mark skall mätas upp och styckas.

Själv skall du dö på oren mark,

och Israel skall föras bort från sitt land.”

En fjärde syn

8 1 Denna syn lät Herren Gud mig se: en korg med mogen frukt. 2 Och han frågade: ”Vad ser du, Amos?” Jag svarade: ”En korg med mogen frukt.” Då sade Herren till mig:

Mitt folk Israel är moget för sitt fall,

jag kan inte längre skona det.

3 Den dagen, säger Herren Gud,

skall sångerskorna i slottet jämra sig:

lik i mängder

ligger slängda överallt. Tyst!

                                                                                                                                     Amos 7:1-8:3

Överflödande nåd

15 men överträdelsen kan inte jämföras med nåden. Om alla dog genom en endas överträdelse, så har nu alla fått del av Guds överflödande nåd, nådegåvan som bestod i en enda människa, Jesus Kristus. 16 Och följderna av en enda mans synd kan inte jämföras med denna gåva. Ty domen följde på vad han ensam hade gjort och blev fällande, men nåden följde på mångas överträdelser och innebar ett frikännande. 17 Om en enda mans överträdelse betydde att döden fick herravälde genom denne ende, så skall nu i stället de som blir rättfärdiga genom nådens överflödande rika gåva leva och få herravälde tack vare en enda, Jesus Kristus. 18 Alltså: liksom en endas överträdelse ledde till fällande dom för alla människor, så har också en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor. 19 Liksom en enda människas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga. 20 Lagen kom in för att överträdelserna skulle bli större. Men där synden blev större, där överflödade nåden än mer, 21 och på samma sätt som synden härskade och förde till döden, skall därför nåden härska genom rättfärdighet och föra till evigt liv genom Jesus Kristus, vår herre.
                                                                                                                                            Rom 5:15-21