Offer för Herren

24Då kallade farao på Mose och sade: ”Gå, och frambär offer åt Herren! Ni behöver bara lämna kvar era får och era kor – kvinnorna och barnen får gå med er.” 25Men Mose svarade: ”Tänker kanske du förse oss med slaktoffer och brännoffer så att vi kan offra åt Herren, vår Gud? 26Nej, vår boskap måste också gå med oss – inte en klöv får bli kvar! Det är av boskapen vi skall offra åt Herren, vår Gud, och vad vi skall offra åt Herren vet vi inte själva förrän vi kommer fram.” Andra Moseboken 10:24-26

Altaren

24Ett altare av jord skall du göra åt mig, och på det skall du offra dina brännoffer och gemenskapsoffer, din småboskap och din nötboskap. På varje plats där jag låter mitt namn bli nämnt skall jag komma till dig och välsigna dig. 25Och om du vill göra ett altare av sten åt mig, skall du inte bygga det av huggen sten, ty om du bearbetar stenen med mejsel, vanhelgar du den. Andra Moseboken 20:24-25

Ett gott samvete

14Men jag erkänner att jag följer Vägen, som de kallar för en sekt, och att jag på det sättet tjänar våra fäders Gud, samtidigt som jag tror på allt som lagen säger och allt som står skrivet hos profeterna. 15Jag hyser samma hopp som dessa mina anklagare, att Gud skall låta både rättfärdiga och orättfärdiga stå upp från de döda. 16Därför strävar också jag efter att alltid ha ett gott samvete gentemot Gud och människor. 17Efter flera år kom jag tillbaka till mitt folk för att ge allmosor och offra. 18Det var då man fann mig i templet; jag hade renat mig, och där var ingen folkmassa och inget tumult. 19Men där var några judar från Asien – de borde stå här inför dig och anklaga mig om de har något att anföra. 20Eller också får de som är här tala om vad de fann mig skyldig till när jag stod inför rådet, 21om det inte var just de ord som jag ropade mitt ibland dem: ’Det är för de dödas uppståndelse som jag i dag står till svars inför er.’” Paulus i tvåårigt häkte 22Felix, som var mycket väl underrättad om Vägen, uppsköt nu rättegången och sade: ”När kommendanten Lysias kommer hit skall jag avdöma ert mål.” Apostlagärningar 24:14-22

Jag skall vara er Gud

7Jag skall göra er till mitt folk och jag skall vara er Gud, och ni skall inse att jag är Herren, er Gud, som för er bort från tvångsarbetet hos egypterna. 8Jag skall leda er till det land som jag svor att ge åt Abraham, Isak och Jakob: jag skall ge det åt er till arv och egendom. Jag är Herren.” 2 Moseboken 6:7-8

Att vandra med Gud

24Henok levde i gemenskap med Gud. Sedan fanns han inte mer, ty Gud tog honom härifrån. 1Moseboken 5:24 10Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till. Efeserbrevet 2:10

Ormen lurade mig

8De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud. 9Men Herren Gud ropade på mannen: ”Var är du?” 10Han svarade: ”Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd, eftersom jag är naken, och så gömde jag mig.” 11Herren Gud sade: ”Vem har talat om för dig att du är naken? Har du ätit av trädet som jag förbjöd dig att äta av?” 12Mannen svarade: ”Kvinnan som du har ställt vid min sida, hon gav mig av trädet, och jag åt.” 13Då sade Herren Gud till kvinnan: ”Vad är det du har gjort?” Hon svarade: ”Ormen lurade mig, och jag åt.” 1Moseboken 3:8-13

Jesus har besegrat

25Detta har jag sagt er i bilder. Det kommer en tid då jag inte längre skall tala i bilder utan med klara ord låter er veta allt om Fadern. 26Den dagen skall ni be i mitt namn, och jag säger inte att jag skall be till Fadern för er, 27ty Fadern själv älskar er eftersom ni har älskat mig och trott att jag kommer från Gud. 28Jag kom från Fadern och trädde in i världen. Jag lämnar världen igen och går till Fadern.” 29Lärjungarna sade: ”Nu talar du med klara ord och inte i bilder. 30Nu vet vi att du vet allt, du behöver inte höra någon fråga dig. Därför tror vi att du kommer från Gud.” 31Jesus svarade: ”Nu tror ni. 32Den stund kommer, den är redan inne, då ni skall skingras, var och en åt sitt håll, och lämna mig ensam. Men jag är inte ensam, eftersom Fadern är med mig. 33Detta har jag sagt er för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen.” Johannes evangeliet 16:25-33

Leva för Gud

15Vi är visserligen judar till födseln, inte hedningar och syndare. 16Men vi vet att människan inte blir rättfärdig genom laggärningar utan genom tron på Jesus Kristus. Därför har vi också satt vår tro till Kristus Jesus för att bli rättfärdiga genom tron på Kristus och inte genom laggärningar, ty av laggärningar blir ingen människa rättfärdig. 17Men om vi under vår strävan att bli rättfärdiga genom Kristus skulle uppfattas som syndare, vi också, står då Kristus i syndens tjänst? Naturligtvis inte. 18Bara om jag åter bygger upp detta som jag har rivit ner gör jag mig till lagöverträdare. 19Jag har ju genom lagen dött bort från lagen för att leva för Gud. Jag har blivit korsfäst med Kristus, 20men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Så långt jag ännu lever här i världen lever jag i tron på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för mig. 21Jag kastar inte bort Guds nåd; om lagen kunde ge rättfärdighet hade ju Kristus inte behövt dö.

Världen kände inte Jesus

10Han var i världen, och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte.

Gör er inga bekymmer

22Och till sina lärjungar sade han: ”Därför säger jag er: bekymra er inte för hur ni skall få mat att leva av eller kläder att sätta på kroppen. 23Livet är mer än födan och kroppen mer än kläderna. 24Tänk på korparna, de varken sår eller skördar, de har varken förrådskammare eller lador, men Gud föder dem. Och hur mycket mer värda är inte ni än fåglarna? 25Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? 26När ni nu inte ens förmår så lite, varför bekymrar ni er då om allt annat? 27Tänk på liljorna, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. 28Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, som i dag står ute på ängen och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er, ni trossvaga? 29Tänk inte på hur ni skall få något att äta och dricka, och oroa er inte. 30Allt sådant jagar hedningarna i världen efter. Men er fader vet att ni behöver detta. 31Sök i stället hans rike, så skall ni få det andra också. 32Var inte rädd, du lilla hjord, er fader har beslutat att ge er riket. 33Sälj vad ni äger och ge åt de fattiga. Skaffa er en penningpung som inte slits ut, en outtömlig skatt i himlen, dit ingen tjuv kan nå och där ingen mal förstör. 34Ty där er skatt är, där kommer också ert hjärta att vara.

Dom rika och Guds rike

23Jesus såg sig om och sade till sina lärjungar: ”Hur svårt blir det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike!” 24Lärjungarna blev bestörta över hans ord, men Jesus sade igen: ”Mina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds rike! 25Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.” 26De blev ännu mer förskräckta och sade till varandra: ”Vem kan då bli räddad?” 27Jesus såg på dem och sade: ”För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.” 28Då sade Petrus till honom: ”Vi har ju lämnat allt och följt dig.” 29Jesus svarade: ”Sannerligen, var och en som för min och evangeliets skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller mor eller far eller barn eller åkrar 30skall få hundrafalt igen. Här i världen skall han få hus och bröder och systrar och mödrar och barn och åkrar mitt under förföljelser, och sedan evigt liv i den kommande världen. 31Många som är sist skall bli först, och många som är först skall bli sist.”

I begynnelsen fanns Ordet

1I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. 2Det fanns i begynnelsen hos Gud. 3Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. 4I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. 5Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. 6Det kom en man som var sänd av Gud, hans namn var Johannes. 7Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, så att alla skulle komma till tro genom honom. 8Själv var han inte ljuset, men han skulle vittna om ljuset. 9Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. 10Han var i världen, och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. 11Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom. 12Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, 13som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud. 14Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. 15Johannes vittnar om honom och ropar: ”Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig går före mig, ty han fanns före mig.” 16Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd. 17Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. 18Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.

Inte med världsliga vapen

1Jag, Paulus, som är så beskedlig när jag är hos er och så myndig mot er när jag är långt borta, jag besvär er vid Kristi mildhet och godhet: 2tvinga mig inte att hos er visa den djärvhet och myndighet som jag dock inte tänker dra mig för att använda mot somliga som menar att jag drivs av världsliga motiv. 3Jag lever i världen men strider inte med världsliga vapen. 4Ty de vapen jag brukar i min kamp hör inte denna världen till utan får kraft av Gud att bryta ner starka fästen. Jag bryter ner tankebyggnader 5och allt som trotsigt reser sig mot kunskapen om Gud, jag gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus 6och är beredd att straffa all olydnad, så snart er lydnad har blivit fullständig.

Herrens tjänare och hans uppgift

Detta är min tjänare som jag ger kraft, min utvalde som jag har kär. Jag låter min ande komma över honom, han skall föra ut rätten till folken. Han ropar inte, han höjer inte rösten, hans stämma hörs inte på gatorna. Det knäckta strået bryter han inte av, den tynande lågan släcker han inte. Trofast skall han föra ut rätten. Han skall inte tyna bort eller knäckas, innan han fört rätten till seger på jorden. Fjärran länder väntar på hans undervisning. Så säger Gud, Herren, han som har skapat himlen och spänt upp den, brett ut jorden med allt vad den alstrar, han som gett liv åt människorna där, livsande åt dem som vandrar på jorden: Jag, Herren, har i min trohet kallat dig, jag tar dig vid handen och skyddar dig. Genom dig ingår jag ett förbund med mitt folk till ett ljus för de andra folken. Du skall öppna de blindas ögon och befria de fångna ur fängelset, ur fängelsehålan dem som sitter i mörkret. Jag är Herren, detta är mitt namn. Jag delar inte min ära med någon, inte min berömmelse med gudabilder. Det som förut var är förbi, nu förkunnar jag något nytt. Innan det ännu spirat kungör jag det för er.

Herrens överlägsenhet över avgudarna

Lägg fram er sak, säger Herren, anför era bevis, säger Jakobs konung. Må de stiga fram och förklara för oss allt som sker. Förklara det förflutna, så att vi kan begrunda det och förstå det som har skett. Eller tala om för oss vad som skall hända, berätta vad som skall ske härnäst, så att vi förstår att ni är gudar. Gör något, gott eller ont, så att vi alla kan se och skåda. Nej, ni är ingenting, det ni gör är mindre än intet. Avskyvärd är den som väljer er. Jag manade fram en man från norr, från öster kallade jag honom. Han trampar på furstar som på jord, som en krukmakare trampar sin lera. Vem berättade det i förväg, så att vi visste, förutsade det, så att vi såg att det slog in? Ingen förutsade, ingen förkunnade, inte ett ord hördes från er. Jag är den förste som säger det till Sion, jag sänder en glädjebudbärare till Jerusalem. Jag ser mig omkring, men ingen är här, jag talar, men ingen vet råd, ingen kan svara på mina frågor. Nej, de är ingenting, de uträttar intet. Dessa beläten är luft och tomhet. Jes 41:21-29

Tröst och löften till Israel

Israel, du min tjänare, Jakob, som jag har utvalt, ättling till Abraham, min vän, du som jag hämtade från jordens ände, kallade från dess bortersta hörn - till dig sade jag: Du är min tjänare, jag har utvalt dig, jag förskjuter dig inte. Var inte rädd, jag är med dig. Ängslas inte, jag är din Gud. Jag ger dig styrka och hjälper dig, stöder och räddar dig med min hand. Alla som vänder sin vrede mot dig får blygas och stå med skam. De män som ligger i fejd med dig skall bli till intet och förgås. De män som har slagits med dig skall du söka men inte finna. De män som fört krig mot dig skall bli till intet, ett ingenting. Ty jag är Herren, din Gud, jag tar dig vid handen och säger till dig: Var inte rädd, jag hjälper dig. Var inte rädd, Jakob, lilla kryp, Israel, du stackars mask. Jag hjälper dig, säger Herren, Israels Helige är din befriare. Jag gör dig till en skarpeggad trösksläde, en ny med vassa taggar. Du skall tröska bergen till stoft, höjderna till agnar. Du skall vanna dem, vinden skall ta dem, en stormvind skall skingra dem. Men du skall glädjas över Herren, över Israels Helige får du jubla. De fattiga och svaga söker vatten – förgäves. Tungan torkar av törst. Jag, Herren, hör deras bön, Israels Gud sviker dem inte. Floder skall rinna fram på kala höjder, källor springa upp på slätten. Jag gör öknen rik på vatten, gör det torra landet till oaser. Ceder planterar jag i öknen, akacia, myrten och vildoliv, jag sätter cypresser i ödemarken tillsammans med almar och pinjer. Så skall alla se och veta, besinna och förstå, att Herrens hand har utfört detta, att Israels Helige skapat det. Jes 41:8-20

Herren har kallat Kyros

Var tysta inför mig, ni fjärran länder, lägg handen för munnen, alla folk! Må de stiga fram och få ordet. Låt oss mötas till rättegång. Vem har från öster manat fram den man som segrar vart han går? Vem lämnar folken i hans våld och låter honom störta kungar? Hans svärd gör dem till stoft, hans båge gör dem till boss i vinden. Han förföljer dem och drar oskadd fram, hans fötter snuddar knappt vid marken. Vems verk är detta, vem har gjort det? Han som i begynnelsen kallade fram släktena, jag, Herren, som var den förste och som ännu för de sista är densamme. Fjärran länder ser det och bävar, hela jorden darrar. De har kommit samman. Alla hjälper varandra och sporrar sina kamrater. Guldsmeden sporras av gjutaren, klensmeden av den som hamrar. Han berömmer lödningen och spikar fast gudabilden, så att den står stadigt. Jes 41:1-7

Herren är en evig Gud, han har skapat hela jorden.

Jakob, hur kan du tala så, Israel, hur kan du säga: ”Jag vandrar osedd av Herren, min Gud tar sig inte an min sak.” Har du inte förstått, inte hört? Herren är en evig Gud, han har skapat hela jorden. Han blir inte trött, han mattas inte. Ingen pejlar djupet av hans vishet. Han ger den trötte kraft, den svage får ny styrka. Unga män kan bli trötta och mattas, ynglingar snava och falla, men de som litar till Herren får ny kraft, de får vingar som örnar. De springer utan att bli trötta, vandrar utan att mattas. Jes 40:27-31

Guds storhet

Vem mäter upp havet i sin kupade hand och himlens vidd med sina fingrar? Vem häller jordens mull i ett mått, väger bergen och höjderna på våg? Vem kan styra Herrens tankar, vem ger honom råd och kunskap? Vem rådgör han med, vem kan ge honom vishet och lära honom den rätta vägen, skänka honom kunskap och leda honom till insikt? Folken är som droppar ur ett ämbar, som dammkorn i en vågskål. Fjärran länder väger lätt som stoft. Libanons skog räcker inte till ved, dess djur förslår inte till brännoffer. Alla folk är som intet för honom, som mindre än intet räknar han dem. Med vem vill ni jämföra Gud, vad vill ni likna honom vid? En gudabild som konstnären gjuter, som guldsmeden täcker med guld och förser med kedjor av silver? Man väljer trä som inte murknar och anlitar en skicklig konstnär, som kan ställa upp sin gudabild stadigt. Förstår ni inte, hör ni inte? Har det inte sagts er från begynnelsen, har ni inte vetat det sedan jordens grund blev lagd? Han tronar ovan jordens rund, de som bor på den är som myror. Han breder ut himlen som en duk, spänner upp den som ett tält att bo i. Han gör furstar till intet, utplånar jordens härskare. Knappt har de såtts, knappt planterats, knappt har de hunnit slå rot, så andas han på dem och de vissnar, stormen för bort dem som boss. Med vem vill ni jämföra mig, vem är min like? säger den Helige. Lyft blicken mot skyn och se: Vem har skapat allt detta? Han som mönstrar stjärnornas här och låter dem tåga fram, han som ropar upp dem alla. Så väldig är hans makt och hans styrka att ingen av dem uteblir. Jes 40:12-26

Tröstande ord till Guds folk

Trösta, trösta mitt folk, säger er Gud. Ge nytt mod åt Jerusalem, kungör att hennes träldom är över, att hennes skuld är sonad, att Herren straffat henne dubbelt för alla hennes synder. En röst ropar: Bana väg för Herren genom öknen, gör en jämn väg i ödemarken för vår Gud! Alla dalar skall höjas, alla berg och höjder sänkas. Oländig mark skall jämnas och branter bli till slätt. Herrens härlighet skall uppenbaras, och alla människor skall se det. Herren har talat. En röst sade: Förkunna! Jag frågade: ”Vad skall jag förkunna?” Människan är som gräset, förgänglig som blomman på ängen. Gräset torkar, blomman vissnar, när Herrens vind går fram. Ja, folket är gräs. Gräset torkar, blomman vissnar, men vår Guds ord består i evighet. Gå upp på ett högt berg med ditt glädjebud, Sion, ropa ut ditt glädjebud med hög röst, Jerusalem. Ropa, var inte rädd, säg till Judas städer: Er Gud kommer! Herren Gud kommer i all sin styrka, han härskar med mäktig arm. Sin segerlön har han med sig, de han vunnit går framför honom. Som en herde vallar han sin hjord. Han tar upp lammen i sin famn och bär dem i sina armar, han driver tackorna varligt. Jes40:1-11

Herren tillrättavisar Jona

Herren Gud lät nu ett kurbitsträd växa upp över Jona; det skulle skugga hans huvud och befria honom från hans missnöje. Jona blev mycket glad över kurbitsen. Men i gryningen nästa dag lät Gud en mask angripa trädet, och det vissnade ner. Och i soluppgången lät Gud en glödhet östanvind blåsa. Solen brände Jonas huvud, han var nära att svimma och önskade sig döden. ”Det är bättre för mig att dö än att leva”, sade han. Då frågade Gud honom: ”Har du skäl att vara vred för kurbitsens skull?” Jona svarade: ”Jag har alla skäl i världen att vara vred.” Herren sade: ”Du bekymrar dig för ett träd som du inte har lagt ner något arbete på och som du inte själv fått att växa, som kom till på en natt och försvann på en natt. Skulle då inte jag bekymra mig om Nineve, den stora staden, där det bor över 120 000 människor, som inte ens kan skilja på höger och vänster – och dessutom många djur.” Jona4:6-11

Jag visste ju att du är en nådig och barmhärtig Gud

Då blev Jona mycket missnöjd. I vredesmod bad han till Herren: ”Herre, var det inte det jag trodde redan där hemma? Det var därför jag ville fly till Tarshish förra gången. Jag visste ju att du är en nådig och barmhärtig Gud, sen till vrede och rik på kärlek, beredd att ångra det onda du hotat med. Så ta mitt liv, Herre, det är bättre för mig att dö än att leva.” Herren sade: ”Har du skäl att vara vred?” Jona lämnade staden och slog sig ner öster om den. Där byggde han sig en hydda, så att han satt i skugga medan han väntade på att få se hur det skulle gå med staden. Jona4:1-5

I Nineve kungjordes ett påbud från kungen

När Nineves kung fick höra vad som skett steg han upp från sin tron, tog av sin mantel, svepte sig i säcktyg och satte sig i gruset. Och i Nineve kungjordes ett påbud från kungen och hans råd: ”Inga människor och inga djur, varken får eller kor, får äta och dricka, gå i bet eller vattnas. Både människor och djur skall bära säcktyg och ropa högt till Gud. Var och en skall upphöra med sin ondska och sina övergrepp. Kanske kommer Gud att ångra sig och stilla sin vrede, så att vi inte går under.” När Gud såg vad de gjorde, att de upphörde med sin ondska, avstod han från det onda han hotat dem med; han lät det inte ske. Jona3:6-10

Jona i Nineve

För andra gången kom Herrens ord till Jona: ”Bege dig till Nineve, den stora staden, och förkunna vad jag befaller.” Och Jona gav sig i väg till Nineve, så som Herren hade sagt. Nineve var en oerhört stor stad: det tog tre dagar att färdas genom den. Jona började gå genom staden. Han gick en dag, och han förkunnade: ”Om fyrtio dagar skall Nineve förstöras.” Folket trodde på vad Gud hade sagt. De utlyste en fasta, och alla, stora som små, klädde sig i säcktyg. Jona 3:1-5

Jonas bön

Herren lät en stor fisk sluka Jona. I tre dagar och tre nätter var Jona inne i fiskens buk. Därifrån bad han till Herren, sin Gud: Jag ropade till Herren i min nöd och han svarade mig. Ur dödsrikets inre steg mitt rop och du hörde min röst. Du slungade mig i djupet, mitt i havet, där strömmarna fångade mig. Alla dina brottsjöar slog samman över mitt huvud. Jag tänkte: Jag har fördrivits från dig. Får jag se ditt heliga tempel igen? Vattnet slöt sig om min strupe, djupet fångade mig. Sjögräs snärjdes kring mitt huvud där nere vid bergens rötter. Jag sjönk till det land vars portar skulle reglas bakom mig för evigt. Men du gav mig liv, o Herre, min Gud, och förde mig upp ur graven. Då mina krafter sinade vände jag mig till Herren. Min bön nådde dig, nådde ditt heliga tempel. De som dyrkar falska gudar överger sin trofaste hjälpare. Men jag skall offra åt dig under lovsång och infria mina löften. Räddningen kommer från Herren. På Herrens befallning spydde fisken upp Jona på land. Jona 2:1-11

Hon får förbarmande

1 1Detta är Herrens ord som kom till Hosea, Beeris son, när Ussia, Jotam, Achas och Hiskia regerade i Juda och Jerobeam, Joashs son, regerade i Israel. Profeten, horkvinnan och deras barn 2Här börjar Herrens ord genom Hosea. Herren sade till Hosea: Gå och skaffa dig en horkvinna och horungar, ty landet horar sig bort från Herren. 3Då tog han Gomer, Divlajims dotter. Hon blev havande och födde honom en son. 4Herren sade till honom: Ge honom namnet Jisreel, ty jag skall snart straffa Jehus ätt för blodet som flöt vid Jisreel och göra slut på Israels folks kungadöme. 5Den dagen skall jag bryta sönder Israels båge på Jisreels slätt. 6Hon blev havande igen och födde en dotter. Han sade till honom: Ge henne namnet Lo Ruchama, ”Hon får inte förbarmande”, ty jag kommer inte längre att förbarma mig över Israels folk utan fördriva dem. 7Men Judas folk skall jag förbarma mig över, jag skall rädda dem genom Herren, deras Gud. Jag skall inte rädda dem genom båge och svärd och krig eller genom hästar och ryttare. 8När hon hade avvant Lo Ruchama blev hon havande och födde en son. 9Han sade: Ge honom namnet Lo Ammi, ”Inte mitt folk”, ty ni är inte mitt folk, och jag vill inte höra till er. 10Israels folk skall bli som sanden vid havet som inte kan mätas och räknas. Och där det nu heter om dem ”Ni är inte mitt folk”, där skall de kallas ”Den levande Gudens barn”. 11Judas folk och Israels folk skall samlas under en gemensam ledare. De skall växa upp ur jorden, och stor blir Jisreels dag. 2 1Kalla era bröder Ammi, ”Mitt folk”, och kalla era systrar Ruchama, ”Hon får förbarmande”. Hosea 1:1-2:1

Stormen

Herren sände en stark vind över havet. Det blåste upp en svår storm, och skeppet var nära att brytas sönder. Sjömännen greps av fruktan och ropade var och en till sin gud. För att minska faran kastade de lasten överbord. Jona hade gått ner under däck och fallit i djup sömn. Kaptenen kom ner till honom och sade: ”Hur kan du ligga och sova? Upp med dig och åkalla din gud! Kanske den guden tänker på oss så att vi inte går under.” Nu sade några: ”Vi kastar lott, så att vi får reda på vem som är skuld till detta onda.” De kastade lott, och lotten föll på Jona. Då sade de till honom: ”Tala om för oss vad du är ute i för ärende! Var kommer du ifrån? Vilket land är du ifrån? Vilket folk tillhör du?” – ”Jag är hebré”, svarade han, ”jag dyrkar Herren, himlens Gud, han som har gjort både hav och land.” Männen greps av stark fruktan och ropade: ”Vad har du gjort?” När männen fick reda på att han var på flykt bort från Herren – det berättade han för dem – frågade de: ”Vad skall vi göra med dig för att få havet att lugna sig?” Ty stormen bara tilltog i styrka. Han svarade: ”Kasta mig överbord, så lugnar sig havet. Jag vet att jag är skuld till att ni har drabbats av den här fruktansvärda stormen.” Männen började i stället ro för att nå land igen, men det gick inte: stormen bara tilltog i styrka. Då ropade de till Herren: ”Herre, låt oss inte gå under för att vi tar den här mannens liv. Döm oss inte om vi dödar en oskyldig. Du, Herre, ville ju att allt detta skulle ske.” De tog Jona och kastade honom överbord, och havet upphörde att rasa. Då greps männen av stark fruktan för Herren, de offrade åt honom och gav löften. Jona1:4-16

Jona kallas av Herren men flyr

Herrens ord kom till Jona, Amittajs son: ”Bege dig till Nineve, den stora staden, och håll en straffpredikan. Jag har fått ögonen på ondskan där.” Och Jona gav sig i väg, men för att fly till Tarshish, bort från Herren. Han vandrade ner till Jafo och fann där ett skepp som skulle till Tarshish. Han betalade för resan och gick ombord för att följa med till Tarshish, bort från Herren. Jona1:1-3

I dag skall Herren utlämna dig åt mig

”Kom hit”, ropade han, ”så skall jag ge din kropp åt himlens fåglar och markens djur.” David svarade: ”Du kommer emot mig med svärd och spjut och sabel. Jag går emot dig i Herren Sebaots namn, hans som är Israels härars Gud och som du har smädat. I dag skall Herren utlämna dig åt mig, jag skall fälla dig till marken och hugga huvudet av dig. I dag skall jag ge ditt lik och de filisteiska soldaternas lik åt himlens fåglar och markens vilda djur. Så skall hela världen förstå att Israel har en Gud, och alla här skall inse att det inte är med svärd och spjut som Herren ger seger. Han råder över kriget, och han har gett er i vårt våld.” När nu filistén fortsatte framåt och kom allt närmare, sprang David med snabba steg fram mot hären för att möta honom. Han stack handen i väskan och tog upp en sten, sköt i väg den med slungan och träffade filistén så att stenen trängde in i pannan och han föll framstupa på marken. Så besegrade David filistén med slunga och sten. Han dräpte filistén utan svärd. Nu sprang David fram och ställde sig över filistén, grep hans svärd och drog det ur skidan. Han gav honom dödsstöten och högg av huvudet med svärdet. När filisteerna såg att deras hjälte var död tog de till flykten. Då höjde Israels och Judas styrkor ett härskri och förföljde filisteerna ända bort mot Gat och fram till Ekrons portar. Ja, det låg fallna filisteer längs Shaarajimvägen ända till Gat och Ekron. Efter att ha jagat filisteerna vände israeliterna tillbaka och plundrade deras läger. David tog filisténs huvud och förde det till Jerusalem, men hans vapen lade han i sitt tält. När Saul såg David dra ut för att möta filistén frågade han sin härförare Avner: ”Avner, vems son är den där pojken?” – ”Sannerligen, konung, det vet jag inte”, svarade Avner, och då befallde kungen honom att ta reda på vem den unge mannen var. När sedan David kom tillbaka efter att ha dräpt filistén tog Avner honom med sig till Saul, medan han ännu bar filisténs huvud i handen. Saul frågade David: ”Vems son är du, unge man?” David svarade: ”Jag är son till din tjänare Jishaj i Betlehem.” 1Sam17:44-58

Med slungan i handen gick han emot filistén

Ryktet om vad David hade sagt spred sig, och även Saul hörde det och kallade honom till sig. Och David sade till Saul: ”Låt dig inte skrämmas av honom, herre. Jag, din tjänare, skall gå ut och strida mot den där filistén.” – ”Inte duger du till att slåss mot filistén”, svarade Saul, ”du är ju bara en pojke, och han har varit krigare i hela sitt liv.” Men David sade: ”Jag har vallat får åt min far. När det kom ett lejon och tog ett får ur hjorden sprang jag efter det, slog ner det och ryckte bytet ur käftarna på det. När det anföll mig grep jag det i manen och slog ihjäl det. Också en björn har jag fällt, och det skall gå likadant för den där oomskurne filistén som det gick för dem, eftersom han har skymfat den levande Gudens här.” Och han tillade: ”Herren som har räddat mig från både lejon och björn, han skall rädda mig från den där filistén.” Då sade Saul till honom: ”Gå. Herren är med dig.” Så klädde han David i sina egna kläder och satte på honom en hjälm av brons och ett harnesk. Sedan spände David fast svärdet utanpå kläderna och försökte gå i rustningen – det hade han aldrig tidigare prövat. ”Nej, med allt det här kan jag inte gå”, sade han till Saul, ”jag har aldrig gjort det förr.” Och så lade han av sig rustningen. Han tog sin käpp, valde ut fem släta stenar i bäcken och stoppade dem i sin herdeväska, sin ränsel. Med slungan i handen gick han emot filistén. Filistén kom allt närmare med sköldbäraren framför sig. När filistén fick syn på David fnös han föraktfullt åt honom – det var ju bara en ung pojke, ljushyllt och vacker. ”Tror du jag är en hund, eftersom du kommer emot mig med käppar?” frågade han. Så nedkallade filistén sina gudars förbannelse över David 1Sam 17:31-43

Det är för att förödmjuka Israel som han visar sig

Tidigt nästa morgon lät David någon annan ta hand om fåren och gjorde som Jishaj hade sagt till honom; han tog med sig vad han skulle och gav sig i väg. Just då han kom fram till lägret drog hären ut för att ställa upp sig, och stridsropen skallade. Israeliter och filisteer ställde upp i slagordning mitt emot varandra. David lade ifrån sig packningen hos trossvakten och sprang bort till trupperna och hälsade på sina bröder. Medan han stod där och talade med dem trädde tvekampskämpen Goljat från Gat fram ur filisteernas led och upprepade sin utmaning, och David hörde det. Alla israeliterna ryggade förskräckta tillbaka när de fick se honom. ”Se på den där mannen”, sade de till varandra, ”det är för att förödmjuka Israel som han visar sig. Den som kan besegra honom får stora rikedomar av kungen. Han får kungens dotter till hustru, och alla i hans släkt skall vara fria män i Israel.” David frågade dem som stod närmast: ”Vilken belöning får den som slår ihjäl den där filistén och befriar Israel från vanäran? Och hur kan en oomskuren filisté få skymfa den levande Gudens här?” Man talade då om för honom vad som hade sagts om belöningen för den som slog ihjäl filistén. När Davids äldste bror Eliav fick höra hur han pratade med de andra blev han arg och sade: ”Vad har du här att göra? Till vem har du lämnat din lilla fårhjord i öknen? Jag känner dig nog, din fräcka slyngel! Du har bara kommit för att titta på striden.” – ”Vad har jag nu gjort?” sade David. ”Jag frågade ju bara.” Han lämnade Eliav och frågade andra, och alla gav honom samma svar. 1Sam 17:20-30

Morgon och kväll i fyrtio dagar

David var son till en efratit från Betlehem i Juda som hette Jishaj. Han hade åtta söner och var på Sauls tid redan till åren kommen. Hans tre äldsta söner hade följt Saul ut i kriget. De som dragit i fält var Eliav, den förstfödde, Avinadav, den andre, och Shamma, den tredje. David var yngst. De tre äldsta hade följt Saul, men David brukade då och då lämna Saul för att gå till Betlehem och valla sin fars får. Morgon och kväll i fyrtio dagars tid steg filistén fram och ställde sig där. Jishaj sade till sin son David: ”Ta den här säcken rostad säd och de här tio bröden och skynda dig till dina bröder i lägret. Och de här tio ostarna skall du lämna till deras befälhavare. Sök upp dina bröder och se hur de har det och få med dig ett livstecken från dem. De är med Saul och den israelitiska hären i Terebintdalen och krigar mot filisteerna.” 1Sam 17:12-19