Jesus och Abraham

Judarna sade: ”Har vi inte rätt när vi säger att du är samarier och att du är besatt.”  Jesus svarade: ”Jag är inte besatt, utan jag ärar min fader, men ni skymfar mig.  Jag söker inte min egen ära, men det finns en som söker den och som dömer.  Sannerligen, jag säger er: den som bevarar mitt ord skall aldrig någonsin se döden.” Judarna sade: ”Nu vet vi att du är besatt. Abraham dog och profeterna likaså, men du säger att den som bevarar ditt ord aldrig någonsin skall möta döden. Skulle du vara större än vår fader Abraham? Han dog, och profeterna dog. Vem tror du att du är?” Jesus svarade: ”Om jag själv förhärligar mig är min härlighet ingenting värd. Det är min fader som förhärligar mig, han som ni säger är er Gud. Ni vet inte vem han är, men jag känner honom, och om jag säger att jag inte känner honom, så blir jag en lögnare som ni. Men jag känner honom, och jag bevarar hans ord.  Er fader Abraham jublade över att han skulle få se min dag. Han fick se den och gladde sig.”  Judarna sade då till Jesus: ”Du är inte femtio år, och ändå har du sett Abraham.” Han svarade: ”Sannerligen, jag säger er: jag är och jag var innan Abraham blev till.”  Då tog de upp stenar för att kasta på honom, men Jesus försvann och lämnade templet.
                                                                                                                                  Johannes 8:48 - 59

Barn till Abraham

Till de judar som trodde på honom sade Jesus: ”Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar.  Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria.”  De sade: ”Vi härstammar från Abraham och har aldrig varit slavar under någon. Vad menar du då med att vi skall bli fria?”  Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger er: var och en som syndar är slav under synden. Slaven stannar inte i huset för alltid, men sonen stannar för alltid. Om nu Sonen befriar er blir ni verkligen fria. Jag vet att ni härstammar från Abraham. Men ni vill döda mig därför att mitt ord inte har trängt in i er.  Jag förkunnar vad jag själv har sett hos Fadern. Och ni gör vad ni har hört från er fader.”  De svarade: ”Vår fader är Abraham.” Då sade Jesus: ”Är ni Abrahams barn borde ni göra Abrahams gärningar.  Men nu vill ni döda mig – den som har sagt er sanningen, som jag har hört av Gud. Så gjorde inte Abraham. Ni gör er faders gärningar.” Då sade de: ”Vi är inga oäkta barn. Vi har Gud till fader och ingen annan.” Jesus svarade: ”Om Gud vore er fader skulle ni älska mig, ty jag har utgått från Gud och kommer från honom. Jag har inte kommit av mig själv, utan han har sänt mig. Varför fattar ni inte vad jag säger? Därför att ni inte står ut med att höra på mitt ord. Ni har djävulen till fader, och ni vill göra vad er fader önskar. Han har varit en mördare från första början, och han står utanför sanningen därför att någon sanning inte finns i honom. När han ljuger talar han med egna ord, ty han är en lögnare och lögnens fader.  Men jag talar sanning, och därför tror ni mig inte.  Kan någon av er bevisa att jag har syndat? Om jag talar sanning, varför tror ni mig då inte? Den som har Gud till fader, han lyssnar till Guds ord. Men ni lyssnar inte, därför att ni inte har Gud till fader.”
                                                                                                                                   Johannes 8:31 - 47

Älska varandra

Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig. Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er. Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra.
                                                                                                                                 Johannes 15:10 - 17

Israels slutliga räddning

Bröder, för att ni inte skall förlita er på ert eget förstånd vill jag att ni skall känna till denna hemlighet. En del av israeliterna är förstockade och skall förbli det tills hedningarna i fullt antal har nått målet. Men då skall hela Israel bli räddat, som det står skrivet: Från Sion skall befriaren komma och ta bort all synd från Jakob. Och detta mitt förbund med dem betyder att jag lyfter av dem deras synder.
Ser man till evangeliet är de Guds fiender, för er skull. Ser man till utkorelsen är de hans älskade, för fädernas skull. Gud tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse. Ni var tidigare olydiga mot Gud men har nu fått förbarmande genom deras olydnad. Nu har de varit olydiga medan ni har fått förbarmande för att även de skall få förbarmande. Gud har gjort alla till olydnadens fångar för att kunna förbarma sig över alla.
Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare? Vem har skänkt honom något som han måste återgälda? Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen.
                                                                                                                      Romarbrevet 11: 25 - 36

Var rädd om din tro

Om några av olivträdets grenar har brutits bort och du, som är en gren av en vildoliv, har ympats in i stället och får del av saven från det äkta trädets rot,  så förhäv dig inte över de andra grenarna. Om du gör det skall du veta: det är inte du som bär roten utan roten som bär dig. Nu säger du kanske att grenarna bröts bort för att du skulle ympas in. Ja visst, de bröts bort därför att de inte trodde, men du är kvar därför att du tror. Var inte övermodig utan ta dig i akt; ty om Gud inte skonade de ursprungliga grenarna skall han inte heller skona dig. Du ser att Gud är både god och sträng: sträng mot dem som har fallit, god mot dig om du håller fast vid hans godhet; annars blir också du bortskuren. De andra blir däremot inympade, såvida de inte framhärdar i sin otro. Det står i Guds makt att ympa in dem igen. Ty om du skars ut ur den vildoliv som du av naturen hörde till och mot naturens ordning ympades in på ett odlat olivträd, hur mycket lättare kan då inte de äkta grenarna ympas in på sitt eget träd.
                                                                                                                        Romarbrevet 11:17 - 24

Gud har inte förskjutit sitt folk

Jag frågar då: kanske Gud har förskjutit sitt folk? Visst inte. Jag är ju själv israelit, ättling till Abraham och av Benjamins stam. Gud har inte förskjutit sitt folk, som han en gång har utvalt. Ni vet ju vad skriften säger i berättelsen om Elia, då han anklagar Israel inför Gud: Herre, dina profeter har de dödat och dina altaren har de rivit ner, jag är ensam kvar, och nu står de efter mitt liv. Vad får han för svar från Gud? Jag har sparat åt mig sju tusen män som inte har böjt knä inför Baals bild. På samma sätt finns det i vår tid en rest som Gud har utvalt av nåd. Men om det var av nåd var det inte för gärningars skull – då vore nåden inte nåd. Det betyder att Israel inte har uppnått vad det strävar efter, bara de utvalda har uppnått det. De andra har blivit förstockade, som det står skrivet: Gud har gett dem en ande som omtöcknar dem, gett dem ögon som inte kan se och öron som inte kan höra, ända till denna dag. Och David säger: Låt deras bord bli en fälla som fångar dem, en stötesten, ett straff för dem. Förmörka deras ögon så att de inte kan se, och böj deras ryggar för alltid.
Jag frågar då: kanske snavade de för att de skulle falla? Visst inte. Men när de föll blev det till räddning för hedningarna, för att detta skulle sporra deras egen avund. Om deras fall gav världen rikedom och deras nederlag gav hedningarna rikedom, vad skall då inte deras fulla styrka ge?
Men till er hedningar vill jag säga: just som apostel för hedningarna prisar jag min tjänst. Kanske kan jag väcka mina stamfränders avund och rädda några av dem. Ty om detta att de försköts gav världen försoning, vad skall då deras upptagande ge, om inte liv för de döda? Om det första brödet är heligt är hela baket heligt. Och om roten är helig är också grenarna heliga.
                                                                                                                              Romarbrevet 11:1 - 16

Alla lyssnade inte till evangeliet

Men hur skall de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Hur skall de kunna tro på den som de inte har hört? Hur skall de kunna höra utan att någon förkunnar?  Hur kan någon förkunna utan att vara utsänd? Det står skrivet: Skönt ljuder stegen av dem som bär bud om goda ting. Men alla lyssnade inte till budskapet. Ty Jesaja säger: Herre, vem satte tro till det vi förkunnade? Så bygger tron på förkunnelsen och förkunnelsen på Kristi ord. Men då frågar jag: kanske har de aldrig hört den? Visst har de! Över hela jorden nådde deras röst, till världens ändar deras ord. Då frågar jag: kanske Israel inte förstod? Nej, redan Mose säger: Jag skall väcka er avund mot ett folk som inte är något folk; mot ett folk utan förstånd skall jag väcka er vrede. Och Jesaja går så långt att han säger: Jag blev funnen av dem som inte sökte efter mig, jag visade mig för dem som inte frågade efter mig.  Men om Israel säger han: Hela dagen har jag räckt ut mina händer mot ett olydigt och motspänstigt folk.
                                                                                                                        Romarbrevet 10:14 - 21

Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad

Bröder, mitt hjärtas önskan och min bön till Gud är att de skall bli räddade. Jag kan vittna om ivern i deras gudstro, men de saknar den rätta insikten. De vet inte vad rättfärdighet från Gud vill säga utan söker hävda sin egen, och därför har de inte underordnat sig rättfärdigheten från Gud.
Kristus är slutet på lagen, så att var och en som tror kan bli rättfärdig. Ty om den rättfärdighet som lagen ger skriver Mose: Den människa som håller buden skall leva genom dem. Men den rättfärdighet som tron ger säger: Fråga inte i ditt hjärta: Vem skall stiga upp till himlen? – det vill säga för att hämta ner Kristus – eller: Vem skall stiga ner i avgrunden? – det vill säga för att hämta upp Kristus från de döda. Vad säger den då? Ordet är nära dig, i din mun och i ditt hjärta – det vill säga trons ord, det som vi förkunnar. Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning. Skriften säger ju: Ingen som tror på honom skall stå där med skam. Det är ingen skillnad på jude och grek; alla har samme herre, och han ger av sin rikedom åt alla som åkallar honom. Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad.
                                                                                                                              Romarbrevet 10:1 - 13

Tro

Vad innebär nu detta? Jo, att hedningarna, som inte strävade efter rättfärdighet, har vunnit rättfärdighet, men en rättfärdighet som bygger på tro. Israel däremot, som strävade efter en lag som ger rättfärdighet, kom inte fram till den lagen. Varför? Därför att de inte höll sig till tron utan ville hålla sig till gärningarna. De snubblade över den stötesten som skriften talar om: Se, i Sion lägger jag en sten som man snavar på, en klippa som man stöter emot. Men den som tror på den skall inte stå där med skam.
                                                                                                                           Romarbrevet 9:30 - 33

Därför ger jag inte upp

Därför ger jag inte upp. Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag. Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.
                                                                                                               2 Korinthierbrevet 4:16 - 18

Herrens storverk

Herren sade till Mose: ”Varför ropar du till mig? Säg åt israeliterna att dra vidare.  Lyft din stav och sträck ut din hand över havet och klyv det, så att israeliterna kan gå torrskodda tvärs igenom havet.  Jag skall förhärda egypterna, så att de följer efter dem. Jag skall visa min makt genom att krossa farao och hela hans här, hans vagnar och vagnskämpar.  Och egypterna skall inse att jag är Herren, när jag visar min makt och krossar farao och hans vagnar och vagnskämpar.”
Guds ängel, som hade gått framför israeliternas här, flyttade sig nu och gick bakom dem. Molnpelaren som gick framför dem flyttade sig och tog plats bakom dem, så att den kom mellan egypternas här och israeliternas. Mörkret föll, och hela natten gick utan att härarna fick känning med varandra.
Mose sträckte ut sin hand över havet, och Herren drev undan havet med en stark östanvind, som blåste hela natten. Så gjorde han havet till torrt land. Vattnet klövs, och israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet, medan vattnet stod som en vägg på båda sidor. Egypterna förföljde dem, och alla faraos hästar, hans vagnar och vagnskämpar satte efter dem ut i havet. Strax före gryningen såg Herren från pelaren av eld och moln ner mot egypternas här, och han spred förvirring bland dem.  Han lät vagnshjulen fastna så att det gick trögt att köra. Då ropade egypterna: ”Låt oss fly! Herren strider för Israel mot oss egypter!”
Herren sade till Mose: ”Sträck ut din hand över havet, så att vattnet strömmar tillbaka över egypterna, över deras vagnar och vagnskämpar.” Mose sträckte ut sin hand över havet, och i gryningen vände vattnet tillbaka. Egypterna flydde och det kom rakt emot dem; Herren störtade dem ut i havet.  Vattnet vände tillbaka och dränkte vagnarna och vagnskämparna, hela faraos här som hade följt efter israeliterna ut i havet. Inte en enda kom undan. Men israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet, och vattnet stod som en vägg på båda sidor. Den dagen räddade Herren Israel från egypterna; israeliterna såg dem ligga döda på stranden. Då Israels folk såg vilket storverk Herren hade utfört mot egypterna fruktade de Herren och litade på honom och på hans tjänare Mose.
                                                                                                                           2 Moseboken 14:15 - 31

Herren skall strida för er

Herren talade till Mose: ”Säg åt israeliterna att vända om och slå läger utanför Pi Hachirot mellan Migdol och havet; mitt emot Baal Sefon skall ni slå läger vid havet. Farao kommer att tro att israeliterna har gått vilse och inte kan ta sig igenom öknen. Jag skall förhärda honom så att han sätter efter dem. Då skall jag visa min makt genom att krossa farao och hela hans här, och egypterna skall inse att jag är Herren.” Israeliterna gjorde som Herren hade sagt.
När kungen av Egypten fick veta att folket hade flytt kom han och hans hovmän på andra tankar. ”Vad är det vi har gjort?” sade de. ”Varför släppte vi ifrån oss våra israelitiska slavar?” Farao lät spänna för sin vagn och tog med sig sina män. Han tog de 600 bästa stridsvagnarna och alla andra stridsvagnar i Egypten, under befäl av höga officerare. Herren förhärdade farao, kungen av Egypten, så att han satte efter israeliterna, som dristigt hade tågat ut. Egypterna förföljde dem och hann upp dem där de hade slagit läger vid havet – alla faraos hästar, vagnar och vagnskämpar och hela hans här – vid Pi Hachirot, mitt emot Baal Sefon. Då farao närmade sig upptäckte israeliterna att egypterna var på marsch mot dem. De blev förfärade och ropade till Herren. Och de sade till Mose: ”Fanns det inga gravar i Egypten, så att du måste ta oss hit för att dö i öknen? Varför har du gjort så mot oss? Varför förde du oss ut ur Egypten? Bad vi inte redan där att du skulle låta oss vara i fred och låta oss tjäna egypterna? Hellre träla för egypterna än dö i öknen!” Mose svarade: ”Var inte rädda! Stanna här; i dag skall ni bli vittnen till den seger som Herren vinner åt er. Ty så som ni ser egypterna i dag skall ni aldrig någonsin se dem mer. Herren skall strida för er, och ni skall vara tysta!”
                                                                                                                              2 Moseboken 14:1 - 14

Allt förstfött helgas åt Herren

Herren talade till Mose: ”Allt förstfött bland israeliterna, det första som kommer ur moderlivet, bland både människor och boskap, det skall du helga åt mig. Det tillhör mig.”
Mose sade till folket: ”Kom ihåg denna dag, dagen då ni drog ut ur Egypten, ut ur slavlägret, ty med sin starka hand förde Herren er ut därifrån. Ingenting syrat får ätas då. I dag drar ni ut, i månaden aviv. Och när Herren har fört dig till kanaaneernas, hettiternas, amoreernas, hiveernas och jevuseernas land, det som han med ed har lovat dina fäder att ge dig, ett land som flödar av mjölk och honung, då skall du i denna månad fira högtid på detta sätt: i sju dagar skall du äta osyrat bröd, och den sjunde dagen skall det hållas en fest till Herrens ära. Alla de sju dagarna skall du äta osyrat bröd, ingenting syrat får finnas hos dig och ingen surdeg någonstans i ditt land. Den dagen skall du säga till din son: ’Detta sker till minne av det som Herren gjorde för mig då jag drog ut ur Egypten.’ Som ett märke på handen och ett tecken på pannan skall detta påminna dig om att Herren förde dig ut ur Egypten med sin starka hand, så att hans lag alltid är på dina läppar. Du skall följa denna stadga år efter år vid den bestämda tiden.
När Herren har fört dig in i kanaaneernas land, så som han med ed har lovat dig och dina fäder, och gett det åt dig, då skall du till Herren överlämna det första som kommer ur moderlivet; allt förstfött av hankön bland din boskap skall tillhöra Herren. Men ett förstfött åsneföl skall du lösa ut med ett lamm, och om du inte vill lösa ut det skall du bryta nacken av det. Varje förstfödd bland dina söner skall du lösa ut. När din son en gång frågar dig vad detta betyder skall du svara: ’Med sin starka hand förde Herren oss ut ur Egypten, ut ur slavlägret. När farao envist vägrade att släppa oss dödade Herren allt förstfött i Egypten, både bland människor och boskap. Därför offrar jag åt Herren det första av hankön som kommer ur moderlivet, och varje förstfödd son löser jag ut.’ Som ett märke på handen och ett kännetecken på pannan skall detta påminna dig om att Herren förde oss ut ur Egypten med sin starka hand.”

Molnpelaren och eldpelaren

När farao hade släppt folket ledde Gud dem inte den väg som går till filisteernas land, fastän den är den genaste; Gud tänkte att de kunde ångra sig och återvända till Egypten om de märkte att de skulle råka i strid. I stället lät han dem ta en omväg genom öknen mot Sävhavet. Israeliterna var ordnade som en krigshär när de drog ut ur Egypten.
Mose tog med sig Josefs ben, eftersom Josef hade avkrävt israeliterna en ed och sagt: ”Gud kommer att ta sig an er, och då skall ni föra med er mina ben härifrån.”
De bröt upp från Suckot och slog läger i Etam, vid randen av öknen. Om dagen gick Herren framför dem i en molnpelare för att visa dem vägen, och om natten gick han i en eldpelare för att lysa dem. Så kunde de vandra både dag och natt. Molnpelaren gick ständigt framför dem om dagen och eldpelaren om natten.
                                                                                                                             2 Moseboken 13:1 - 22

Den tionde plågan: egypternas förstfödda dödas. Israeliterna bryter upp

Vid midnatt dräpte Herren alla förstfödda i Egypten, den förstfödde sonen till farao på tronen lika väl som den förstfödde sonen till fången i fängelsehålan, och även allt förstfött bland boskapen. Den natten steg farao upp, han och hans hovmän och alla andra egypter. Det hördes ett klagoskri i Egypten, ty det fanns inget hus där inte någon var död. Farao kallade under natten till sig Mose och Aron och sade: ”Gå er väg, lämna mitt land, både ni själva och de andra israeliterna. Gå, och frambär offer åt Herren som ni har bett att få göra! Ta med både era får och era kor så som ni har begärt! Gå, och be om välsignelse också för mig!” Egypterna drev på dem för att få ut dem ur landet så fort som möjligt. De tänkte att de annars skulle dö allesammans.
Så tog israeliterna degen, innan man hunnit syra den, svepte sina mantlar om baktrågen och bar dem på axeln. De hade gjort som Mose sade: de hade bett egypterna om föremål av silver och guld och om kläder. Och Herren hade gjort egypterna välvilligt stämda mot israeliterna, så att de gav dem vad de begärde. På det sättet tog de byte av egypterna.
Israeliterna bröt upp från Ramses mot Suckot, ungefär 600 000 män till fots, förutom kvinnor och barn. En mängd löst folk gick med dem, och därtill väldiga hjordar av får och kor. Av degen som de hade med sig från Egypten bakade de osyrade brödkakor. De hade inte hunnit syra degen, eftersom de drevs ut ur landet så hastigt att de inte kunde vänta, och inte heller hann de göra i ordning någon proviant.
Israeliterna hade bott i Egypten i 430 år. Just denna dag, då 430 år hade gått, drog alla Herrens härar ut ur Egypten. Det var den natt då Herren vakade för att föra dem ut ur Egypten. Den natten är Herrens, den natten skall alla israeliter vaka, släkte efter släkte.
Herren sade till Mose och Aron: ”Detta är stadgan för påskoffret: Ingen utlänning skall äta av det,  men en slav som har köpts för pengar får äta av det, om han först har blivit omskuren. Ingen som tillfälligt bor hos er och ingen daglönare får äta av det. Allt skall ätas i ett och samma hus; inget av köttet får föras ut ur huset och inget ben får krossas. Hela Israels menighet skall göra så. Om någon invandrare som bor hos dig vill fira påsk till Herrens ära måste alla manliga medlemmar av hans familj omskäras. Sedan kan han delta i högtiden, och då skall han räknas som en infödd. Men ingen oomskuren får äta av påskoffret. Samma lag skall gälla för den infödde och för invandraren.”
Och alla israeliterna gjorde så; de gjorde allt vad Herren hade befallt Mose och Aron, och samma dag förde Herren dem ut ur Egypten, ordnade i häravdelningar.
                                                                                                                             2 Moseboken 12:29 - 51

Blodets beskydd

Den dagen skall vara en minnesdag för er. Ni skall fira den som en Herrens högtid; i släkte efter släkte skall det vara en oföränderlig ordning att ni firar den. I sju dagar skall ni äta osyrat bröd. Redan den första dagen skall ni skaffa bort all surdeg ur era hus, ty var och en som äter något syrat bröd från den första till den sjunde dagen skall utstötas ur Israel. Den första dagen skall ni hålla en helig sammankomst, liksom också den sjunde dagen. Inget arbete får utföras under de dagarna, utom det som är nödvändigt för att alla skall få äta; endast detta får göras. Ni skall fira det osyrade brödets högtid, därför att det var just den dagen som jag förde era härar ut ur Egypten. I släkte efter släkte skall det vara en oföränderlig ordning att ni firar denna dag. Från kvällen den fjortonde dagen i första månaden till kvällen den tjugoförsta dagen skall ni äta osyrat bröd. Under sju dagar får ingen surdeg finnas i era hus, ty var och en som äter syrat bröd skall utstötas ur Israels menighet, vare sig han är invandrare eller infödd. Syrat bröd skall ni inte äta; var ni än bor skall ni äta osyrat bröd.”
Mose kallade samman alla de äldste i Israel och sade: ”Gå och hämta var sitt lamm åt era familjer och slakta det som påskoffer. Tag sedan en knippa isop och doppa den i skålen med blodet och stryk lite av blodet på tvärbjälken och de båda dörrposterna. Ingen av er får gå ut genom dörren i sitt hus innan det blir morgon. Herren skall gå fram genom landet och hemsöka egypterna. Men när han ser blodet på tvärbjälken och de båda dörrposterna skall han gå förbi dörren och inte låta Förgöraren gå in i era hus för att döda er. Dessa regler skall gälla för er och era barn i all framtid. När ni kommer till det land som Herren har lovat att skänka er skall ni hålla fast vid detta bruk. Och när era barn frågar er: Vad betyder detta bruk? skall ni svara: Det är ett påskoffer åt Herren; när han dödade egypterna gick han förbi israeliternas hus och skonade våra hem.” Då föll folket ner och tillbad.
Sedan gick israeliterna och gjorde allt det som Herren hade befallt Mose och Aron.
                                                                                                                          2 Moseboken 12:14 - 28

Herrens påsk

Herren sade till Mose och Aron i Egypten: ”Denna månad skall inleda raden av månader; den skall för er vara årets första månad. Säg till Israels menighet att varje familjefar den tionde i denna månad skall ta ett lamm eller en killing, ett djur för varje hushåll. Men om hushållet är för litet för ett helt djur skall husfadern och hans närmaste granne tillsammans ta ett djur, alltefter antalet personer; ni skall göra beräkningen med hänsyn till vad var och en äter. Djuret skall vara felfritt, årsgammalt och av hankön och tas från fåren eller från getterna. Ni skall spara det till den fjortonde dagen i denna månad; då skall hela Israels församlade menighet slakta det mellan skymning och mörker. Man skall ta av blodet och stryka på båda dörrposterna och på tvärbjälken i de hus där man äter det. Köttet skall ätas samma natt; det skall vara stekt över eld och det skall ätas med osyrat bröd och beska örter. Ni får inte äta något av köttet rått eller kokat i vatten, utan det skall vara stekt över eld, med huvud, fötter och innanmäte.  Ingenting får lämnas kvar till morgonen; om något då är kvar skall ni bränna upp det. Vid måltiden skall ni ha kläderna uppfästa, skor på fötterna och stav i handen. Ät i hast. Detta är Herrens påsk. Den natten skall jag gå fram genom Egypten och döda allt förstfött i landet, både människor och boskap, och alla Egyptens gudar skall drabbas av min dom – jag är Herren. Men blodet skall vara ett tecken på husen där ni bor. När jag ser blodet skall jag gå förbi, och det förödande slaget skall inte träffa er när jag slår Egypten.
                                                                                                                             2 Moseboken 12:1 -13

Herren är min herde

En psalm av David.

Herren är min herde,

ingenting skall fattas mig.

Han för mig i vall på gröna ängar,

han låter mig vila vid lugna vatten.

Han ger mig ny kraft

och leder mig på rätta vägar,

sitt namn till ära.

Inte ens i den mörkaste dal

fruktar jag något ont,

ty du är med mig,

din käpp och din stav gör mig trygg.

Du dukar ett bord för mig

i mina fienders åsyn,

du smörjer mitt huvud med olja

och fyller min bägare till brädden.

Din godhet och nåd skall följa mig

varje dag i mitt liv,

och Herrens hus skall vara mitt hem

så länge jag lever.

                                            Psalm 23

Du håller min hand

När mitt sinne var bittert

och det sved i mitt hjärta,

då var jag utan förstånd,

som ett oskäligt djur inför dig.

Men nu är jag alltid hos dig,

du håller mig vid handen.

Du leder mig efter din vilja,

du för mig på härlighetens väg.

Äger jag dig i himlen

önskar jag ingenting på jorden.

Min kropp och mitt mod må svika,

men jag har Gud, han är min klippa för evigt.

De som är fjärran från dig går under,

du förintar alla som är otrogna mot dig.

Men jag har min lycka i att nalkas Gud,

jag tar min tillflykt till Herren, min Gud,

och skall vittna om allt du har gjort.

                                     Psalm 73:21 - 28

Var rädd om ditt hjärta

En psalm av Asaf.

Ja, Gud är god mot den rättrådige,

mot den vars hjärta är rent.

Ändå var jag nära att snava,

jag höll på att tappa fotfästet.

Jag fylldes av avund mot de högmodiga,

jag såg att det gick de gudlösa väl.

De vet inte av några hinder,

deras hull är fett och frodigt.

De råkar inte i nöd som andra,

de lider inte som människor gör.

Därför är högfärden deras halskedja

och våldet den dräkt de bär.

Deras ögon tittar fram ur fetman,

deras inbilskhet är utan gräns.

De hånar och talar ondsint,

överlägset och hotfullt.

De öppnar sitt gap mot himlen,

deras tunga far fram över jorden.

Därför kommer folket till dem

och suger i sig deras ord.

De säger: Gud, vad vet han?

Inte vet den Högste vad vi gör!

Sådana är de gudlösa,

i lugn och ro ökar de sin rikedom.

Förgäves höll jag mitt hjärta rent

och sköljde i oskuld mina händer.

Jag fick lida dagen i ända,

var morgon blev jag tuktad på nytt.

Hade jag sagt: Jag vill tala som de,

då hade jag svikit dina trogna.

Jag grubblade och sökte förstå,

men det blev mig för svårt.

Men så kom jag till Guds helgedom

och insåg hur det går med dem.

Du för dem ut på hala vägar,

du störtar dem i fördärvet.

Plötsligt blir de till intet,

de går under och förgås i skräck,

liksom drömmen är borta när man vaknar,

en bild som är glömd då man stiger upp.

                                         Psalm 73:1 - 20

Han som ensam gör under

Av Salomo.

Gud, ge kungen dina lagar,

kungasonen din rättvisa ordning,

så att han rättrådigt dömer ditt folk

och låter dina betryckta få sin rätt.

Låt berg och höjder bära fredens frukter

åt folket genom rättfärdighet.

Må han värna de armas rätt,

rädda de fattiga, krossa förtryckaren.

Låt honom leva så länge solen finns

och månen lyser, släkte efter släkte.

Han skall komma som regn över grödan,

ett stilla regn som vattnar jorden.

Låt rättvisa grönska i alla hans dagar

och fred och välgång råda,

tills ingen måne lyser mer.

Må han härska från hav till hav,

från floden till världens ände.

Hans motståndare skall böja sig för honom,

hans fiender kräla i stoftet.

Kungar från Tarshish och fjärran kuster

skall komma med gåvor,

kungar från Saba och Seba

skall bära fram sin tribut.

Honom skall alla kungar hylla,

alla folk skall tjäna honom.

Han räddar den fattige som ropar,

den arme som ingen hjälper.

Han förbarmar sig över de svaga och fattiga,

räddar de fattigas liv.

Han befriar dem från våld och förtryck,

deras liv är dyrbart i hans ögon.

Må han leva och hyllas med guld från Saba.

Må man ständigt be för honom

och välsigna honom dagen lång.

Må säden växa rikligt i landet,

vaja på bergens toppar.

Må landet bli fruktbart som Libanon,

åkerns kärvar stå tätt som gräs.

Må hans namn leva för alltid,

föras vidare så länge solen lyser.

Den som välsignar skall nämna hans namn,

alla folk skall prisa honom lycklig.

---

Lovad vare Herren, Israels Gud,

han som ensam gör under.

Evigt lovat vare hans härliga namn,

må hans ära uppfylla världen.

Amen, amen.

Här slutar bönerna av David, Jishajs son.

Du som gör stora ting

och trofasthet, o Gud, når upp till skyarna.

Du som gör stora ting,

Gud, vem är som du?

Svåra öden har du låtit drabba mig,

men du skall ge mig liv på nytt

och åter dra mig upp ur djupen.

Ge mig min storhet tillbaka,

låt mig bli trygg igen.

Då skall jag prisa dig till harpa

för din trofasthet, min Gud.

Jag skall lovsjunga dig till lyra,

du Israels Helige.

När jag spelar till din ära

stiger jublet från mina läppar,

ty du har befriat mig.

Dagen lång skall jag vittna om din trofasthet.

Men de som ville mig ont

skall drabbas av skam och smälek.

                              Psalm 71: 19-24

Vittna

Själv vill jag alltid hoppas på dig,

åter och åter sjunga ditt lov.

Jag vill vittna om din trofasthet,

ständigt vittna om den hjälp du ger,

fast jag aldrig förmår det till fullo.

Jag vill besjunga dina storverk, Herre, min Gud,

den trofasthet som endast du kan visa.

Gud, från min ungdom har du fostrat mig,

och ännu förkunnar jag dina under.

Överge mig inte, o Gud,

när jag är gammal och mitt hår har grånat,

låt mig förkunna din kraft för nya släkten.

Din makt

                                           Psalm 71:14-18 

Trygghet

Till dig, Herre, tar jag min tillflykt,

svik mig aldrig!

Du som är trofast, hjälp mig, befria mig,

lyssna på mig och rädda mig.

Var min klippa dit jag kan fly,

borgen där jag finner räddning.

Ja, du är min klippa och min borg.

Befria mig, Gud, ur de ondas grepp,

rädda mig undan gudlösa våldsmän.

Du är mitt hopp, o Herre, min Gud,

min trygghet ända från min ungdom.

Från min första stund har du varit mitt stöd,

från moderlivet min styrka,

jag sjunger ständigt ditt lov.

Jag har blivit ett tecken för många

i min fasta förtröstan på dig.

Min strupe fylls av lovsång till dig,

dagen lång vill jag sjunga till din ära.

Stöt inte bort mig på min ålderdom,

överge mig inte när krafterna sviker.

De som står mig efter livet smider planer,

mina fiender säger om mig:

”Gud har övergett honom.

Sätt efter honom, grip honom,

han är räddningslöst förlorad!”

Gud, dröj inte långt borta!

Min Gud, skynda till min hjälp!

Skam och vanära må drabba dem som hotar mig,

hölj dem som vill mig ont med smälek och skymf.

                                                        Psalm 71:1 -13

Den uppståndne och Petrus

När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: ”Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?” Simon svarade: ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”För mina lamm på bete.”  Och han frågade honom för andra gången: ”Simon, Johannes son, älskar du mig?” Simon svarade: ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”Var en herde för mina får.” Och han frågade honom för tredje gången: ”Simon, Johannes son, har du mig kär?” Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: ”Har du mig kär?” och han svarade: ”Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”För mina får på bete. Sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill.” (Så angav han med vad för slags död Petrus skulle förhärliga Gud.) Sedan sade han till honom: ”Följ mig!”
                                                                                                                                  Johannes 21:15 - 19

Jesus sänder ut sina lärjungar

Kvinnorna vid graven

Efter sabbaten, i gryningen den första veckodagen, kom Maria från Magdala och den andra Maria för att se på graven. Då blev det ett kraftigt jordskalv, ty Herrens ängel steg ner från himlen och kom och rullade undan stenen och satte sig på den. Hans utseende var som blixten och hans kläder vita som snö. Vakterna skakade av skräck för honom och blev liggande som döda. Men ängeln sade till kvinnorna: ”Var inte rädda. Jag vet att ni söker efter Jesus, som blev korsfäst. Han är inte här, han har uppstått, så som han sade. Kom och se var han låg. Skynda er sedan till hans lärjungar och säg till dem: ’Han har uppstått från de döda, och nu går han före er till Galileen. Där skall ni få se honom.’ Nu har jag sagt er detta.” De lämnade genast graven, och fyllda av bävan och glädje sprang de för att berätta det för hans lärjungar. Då kom Jesus emot dem och hälsade dem, och de gick fram, grep om hans fötter och hyllade honom. Men Jesus sade till dem: ”Var inte rädda. Gå och säg åt mina bröder att bege sig till Galileen. Där skall de få se mig.”
Medan de var på väg kom några ur vaktstyrkan in till staden och berättade för översteprästerna om allt som hade hänt. Dessa överlade med de äldste, och sedan gav de soldaterna en stor summa pengar och sade till dem: ”Säg att hans lärjungar kom under natten och rövade bort honom medan ni sov.  Om ståthållaren får höra detta skall vi tala med honom så att ni inte behöver oroa er.” Soldaterna tog pengarna och gjorde som de hade blivit tillsagda. Så vann detta rykte spridning bland judarna ända till denna dag.

Jesus sänder ut sina lärjungar

De elva lärjungarna begav sig till Galileen, till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå. När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade. Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”
                                                                                                                                    Matteus 28:1 - 20

Gravläggningen

På kvällen kom en rik man från Arimataia som hette Josef och som också han hade blivit lärjunge till Jesus. Josef gick till Pilatus och bad att få Jesu kropp. Pilatus gav då order om att den skulle utlämnas, och Josef tog kroppen, svepte den i rent linnetyg och lade den i den nya grav som han hade låtit hugga ut åt sig i berget. Sedan rullade han en stor sten för ingången till graven och gick därifrån.  Maria från Magdala och den andra Maria var där och satt mitt emot graven.
Nästa dag – det var dagen efter förberedelsedagen – gick översteprästerna och fariseerna tillsammans till Pilatus och sade: ”Herre, vi har kommit att tänka på att när den där bedragaren ännu var i livet sade han: ’Efter tre dagar skall jag uppstå.’ Ge därför order om att graven bevakas under tre dagar, så att inte hans lärjungar kommer och rövar bort honom och sedan säger till folket att han har uppstått från de döda. Då blir det sista bedrägeriet värre än det första.” Pilatus svarade: ”Ni får en vaktstyrka. Gå och bevaka graven så gott ni kan.” De gav sig i väg och skyddade den genom att försegla stenen och sätta ut vakterna.
                                                                                                                                 Matteus 27:57 - 66

Jesu död

 

Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden, och det varade till nionde timmen. Vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: ”Eli, Eli, lema sabachtani?” (vilket betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?). Några som stod där hörde det och sade: ”Han ropar på Elia.” En av dem sprang genast bort och tog en svamp, fyllde den med surt vin och satte den på en käpp för att ge honom att dricka. Då sade de andra: ”Låt oss se om Elia kommer och hjälper honom.” Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav upp andan.
Då brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ner, jorden skakade och klipporna rämnade, och gravarna öppnade sig. Många kroppar av avlidna heliga uppväcktes, och efter hans uppståndelse lämnade de sina gravar och gick in i den heliga staden och kunde ses av många. När officeren och de som bevakade Jesus tillsammans med honom såg jordbävningen och det andra som hände, greps de av stark fruktan och sade: ”Den mannen måste ha varit Guds son.”
Där var också många kvinnor som stod längre bort och såg på. De hade följt med Jesus från Galileen för att tjäna honom, och bland dem var Maria från Magdala och Maria som var Jakobs och Josefs mor och modern till Sebedaios söner.
                                                                                                                                    Matteus 27:45 - 56

Korsfästelsen

På vägen ut träffade de på en man från Kyrene vid namn Simon, och honom tvingade de att bära hans kors. När de kom till ett ställe som kallas Golgota, vilket betyder Skallen, gav de honom vin att dricka, blandat med galla. Han smakade på det men ville inte dricka. När de hade korsfäst honom delade de upp hans kläder genom att kasta lott om dem, och sedan slog de sig ner där och vaktade honom. Ovanför hans huvud hade de satt upp anklagelsen mot honom som löd: Detta är Jesus, judarnas konung.
Samtidigt med honom korsfästes två rövare, den ene till höger och den andre till vänster om honom.  De som gick förbi smädade honom och skakade på huvudet och sade: ”Du som river ner templet och bygger upp det igen på tre dagar – hjälp dig själv nu, om du är Guds son, och stig ner från korset.”  Översteprästerna, de skriftlärda och de äldste gjorde också narr av honom och sade: ”Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa. Han är Israels kung, nu får han stiga ner från korset, så skall vi tro på honom. Han har satt sin lit till Gud. Nu får Gud rädda honom, om han bryr sig om honom. Han har ju sagt att han är Guds son.” På samma sätt blev han skymfad av rövarna som var korsfästa tillsammans med honom.
                                                                                                                                 Matteus 27:32 - 44

Soldaterna hånar Jesus

Vid högtiden brukade ståthållaren frige en fånge efter folkets önskan. Det fanns just då en känd fånge som hette Jesus Barabbas. När folket nu var samlat frågade Pilatus: ”Vem vill ni att jag skall frige, Jesus Barabbas eller den Jesus som kallas Messias?” Han visste att det var av avund mot Jesus som man hade utlämnat honom. Medan han satt på domartribunen fick han detta bud från sin hustru: ”Du skall inte ha med den där rättfärdige mannen att göra. Jag har haft mardrömmar i natt för hans skull.”  Men översteprästerna och de äldste övertalade folket att begära Barabbas fri och få Jesus dödad.  Ståthållaren sade nu till dem: ”Vilken av de båda vill ni att jag skall frige?” De svarade: ”Barabbas.”  Pilatus frågade: ”Vad skall jag då göra med den Jesus som kallas Messias?” Alla svarade: ”Han skall korsfästas!” Han frågade: ”Vad har han gjort för ont?” Men de ropade ännu högre: ”Han skall korsfästas!”
När Pilatus såg att ingenting hjälpte utan att oron bara blev värre, tog han vatten och sköljde sina händer inför folket och sade: ”Jag är oskyldig till den här mannens blod. Detta får bli er sak.” Men hela folket ropade: ”Hans blod må komma över oss och våra barn.” Då frigav han Barabbas, men Jesus lät han prygla och utlämnade honom sedan till att korsfästas.
Då förde ståthållarens soldater Jesus till residenset och samlade hela vaktstyrkan omkring honom. De tog av honom kläderna och hängde på honom en röd soldatkappa och vred ihop en krans av törne och satte den på hans huvud och stack en käpp i högra handen på honom. Sedan föll de på knä för honom och hånade honom och sade: ”Leve judarnas konung.” De spottade på honom och tog käppen och slog honom i huvudet. Och när de hade hånat honom tog de av honom kappan och satte på honom hans egna kläder och förde bort honom för att korsfästa honom.
                                                                                                                                Matteus 27:15 - 31

Den uppståndne visar sig. Tomas tvivlar

På kvällen samma dag, den första i veckan, satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: ”Frid åt er alla.” Sedan visade han dem sina händer och sin sida. Lärjungarna blev glada när de såg Herren. Jesus sade till dem igen: ”Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.” Sedan andades han på dem och sade: ”Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden.”
En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: ”Vi har sett Herren”, men han sade: ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.” En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid åt er alla.” Därefter sade han till Tomas: ”Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!” Då svarade Tomas: ”Min Herre och min Gud.” Jesus sade till honom: ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.”
                                                                                                                                 Johannes 20:19 - 23