Haman avslöjas

1Så kom kungen och Haman till måltiden hos drottning Ester. 2Även denna andra dag frågade kungen medan man drack av vinet: "Vad vill du be om, drottning Ester? Det beviljas! Vad är din önskan? Den skall uppfyllas, om den så gäller halva riket." 3Ester svarade: "Om jag har vunnit din ynnest, min konung, och om du så finner för gott, är min bön att du skänker mig livet och min önskan att du skonar mitt folk. 4Vi har blivit sålda till att förgöras, dödas och utplånas, jag och mitt folk. Om vi hade sålts som slavar och slavinnor skulle jag ha tigit. En sådan olycka hade inte varit stor nog att besvära konungen med." - 5"Vem är det som vågar göra något sådant?" frågade kung Xerxes. "Var är han?" - 6"En förtryckare och fiende", sade Ester, "den onde Haman här." Haman darrade av skräck inför kungen och drottningen. 7I vredesmod reste sig kungen från bordet och gick ut i palatsets trädgård medan Haman stannade kvar för att bönfalla drottning Ester om sitt liv; han såg att kungen redan hade fällt domen över honom.

Kungen ärar Mordokaj

6 1Den natten kunde kungen inte sova, och han lät då bära fram krönikan över minnesvärda händelser. Ur den läste man för honom. 2Där fanns upptecknat att Mordokaj hade avslöjat tröskelväktarna Bigtan och Teresh, de två hovmän som hade tänkt bringa kung Xerxes om livet. 3Då undrade kungen: "Vad fick Mordokaj för ära och lön för detta?" Och pagerna svarade: "Han fick ingenting." - 4"Vem står på borggården?" frågade kungen. Det var Haman som just hade kommit till palatsets yttre borggård på väg att be kungen låta hänga upp Mordokaj på pålen som var rest för honom. 5"Det är Haman som står på borggården", svarade pagerna. "Låt honom komma in", sade kungen. 6Haman gick in och kungen frågade: "Vad skall man göra för den som kungen vill ära?" Haman tänkte: "Den som kungen vill ära - kan det vara någon annan än jag?" 7Och han svarade: "Den som kungen vill ära 8skall man ge en kunglig skrud som kungen själv har burit och en häst som kungen själv har ridit och vars huvud är prytt med kunglig krona. 9Skruden och hästen skall anförtros åt en av kungens främsta furstar. Han skall sätta skruden på den som kungen vill ära och leda hans ritt genom huvudgatan i staden och ropa framför honom: Se här vad man gör för den som kungen vill ära!" - 10"Hämta genast skruden och hästen som du har talat om", sade kungen till Haman, "och gör på det sättet med juden Mordokaj som tjänstgör vid Kungliga porten. Glöm ingenting av det du har nämnt."

11Haman hämtade skrud och häst, satte skruden på Mordokaj och ledde hans ritt längs huvudgatan i staden medan han ropade framför honom: "Se här vad man gör för den som kungen vill ära!"

12Mordokaj återvände därefter till Kungliga porten, medan Haman skyndade hem i sorg, med ansiktet dolt. 13Han berättade för sin hustru Seresh och för sina vänner allt som hade hänt honom, och då sade hans rådgivare och hustrun: "Är han av judisk börd, denne Mordokaj som du nu fått falla ner för, så lär du aldrig få bukt med honom. Han kommer att bli ditt fall." 14Medan de talade med Haman kom kungens hovmän för att omedelbart hämta honom till festmåltiden som Ester ordnat.

Hamans fall och Mordokajs upphöjelse

Den tredje dagen klädde sig Ester i sin drottningskrud och ställde sig på det kungliga palatsets inre borggård, mitt för palatsbyggnaden. Kungen satt på sin härskartron i palatset, rakt framför ingången. När han fick se drottning Ester stå där på borggården lyste han upp och sträckte sin gyllene spira mot henne. Ester gick fram och vidrörde spetsen av spiran. "Vad vill du, drottning Ester?" frågade han. "Vad önskar du? Du skall få det, om det så är halva riket." - "Om det behagar dig, min konung", svarade Ester, "skall du och Haman i dag komma till en festmåltid som jag har ordnat till din ära." Kungen sade: "Hämta genast hit Haman, så att vi kan göra Ester till viljes."

Kungen och Haman kom till måltiden som Ester ordnat, och medan man drack av vinet frågade kungen: "Vad vill du be om, Ester? Det beviljas! Vad är din önskan? Den skall uppfyllas, om den så gäller halva riket." Ester svarade: "Vad jag ber om och önskar är detta: Om jag har vunnit din ynnest, min konung, och om du finner för gott att bevilja min bön och uppfylla min önskan, så skall du och Haman komma till en festmåltid som jag ger för er i morgon. Då skall jag svara på din fråga, min konung."

Hamans fall och Mordokajs upphöjelse
Den dagen gick Haman hem glad och upprymd. Men då han fick se Mordokaj i Kungliga porten och denne inte reste sig eller ens rörde sig, blev han ursinnig på honom. Dock behärskade han sig och gick hem. Sedan kallade han på sina vänner och sin hustru Seresh. För dem utbredde han sig över hur rik han var, hur många söner han hade och vilken ära kungen hade visat honom då han upphöjt honom över furstarna och de kungliga ämbetsmännen. "Och inte nog med det", sade han, "jag var den ende som drottning Ester hade bjudit att tillsammans med kungen komma till en fest som hon gav. I morgon är jag bjuden dit igen tillsammans med kungen. Men jag är ändå inte nöjd så länge jag måste se den där juden Mordokaj i Kungliga porten." Då föreslog hans hustru Seresh och alla vännerna: "Låt resa en påle, tjugofem meter hög, och be kungen i morgon bitti att Mordokaj hängs upp på den. Sedan kan du med glatt hjärta gå med kungen till festen." Haman gillade förslaget och lät resa pålen.

Mordokaj ber Ester vädja till kungen

När Mordokaj fick höra vad som hade skett rev han sönder sina kläder och klädde sig i säck och aska och gick ut i staden och klagade högljutt och bittert. Han fortsatte ända till Kungliga porten, där ingen fick komma in klädd i sorgdräkt. I varje provins dit kungens befallning och förordning nådde blev sorgen stor bland judarna: de fastade, de grät och klagade. Många gjorde sig en bädd av säck och aska. När drottning Esters tjänsteflickor och hovmän kom och berättade det för henne blev hon förfärad och sände kläder till Mordokaj som han skulle ha på sig i stället för säcktyget. Men han vägrade att ta emot dem. Då kallade Ester till sig eunucken Hatak, som kungen ställt i hennes tjänst, och befallde honom att fråga Mordokaj vad han menade. Hatak gick ut till Mordokaj på stadens torg framför Kungliga porten. Mordokaj berättade om allt som hade drabbat honom och nämnde även den mängd silver som Haman hade lovat lämna till den kungliga skattkammaren om han fick förinta judarna. Han gav också Hatak en avskrift av den förordning som hade utfärdats i Susa angående utrotningen, så att han skulle kunna visa skrivelsen för Ester och förklara allt för henne. Han skulle säga åt henne att gå till kungen och vädja till honom att skona hennes folk.

Då Hatak kom och berättade för Ester vad Mordokaj hade sagt befallde hon honom att gå tillbaka till Mordokaj och säga: "Alla kungens ämbetsmän och hans undersåtar i provinserna vet att för den man eller kvinna som utan kungens kallelse går in till honom på inre borggården gäller bara en lag: döden. Endast den som kungen sträcker sin gyllene spira mot får behålla livet. Själv har jag inte på trettio dagar varit kallad till kungen."

När Mordokaj fick höra vad Ester sagt lät han svara henne: "Tro inte att du ensam bland alla judar skall komma undan bara därför att du bor i kungens hus. Tiger du i detta ögonblick kommer befrielse och räddning för judarna från något annat håll, men du och din fars familj skall gå under. Kanske var det för en stund som denna du blev drottning."

Då sände Ester detta svar till Mordokaj: "Samla genast alla judar som finns i Susa och håll fasta för min skull. Ni skall inte äta eller dricka på tre dygn, varken dag eller natt. Jag och mina tjänsteflickor skall fasta på samma sätt. Sedan går jag till kungen, trots att det är mot lagen. Är jag förlorad, så är jag förlorad." Mordokaj gav sig i väg och gjorde precis som Ester hade sagt till honom.

Haman planerar att utrota judarna

Någon tid senare hedrade kung Xerxes agagiten Haman, Hammedatas son: han befordrade honom och gav honom högre rang än någon av sina furstar. Alla ämbetsmännen vid Kungliga porten föll ner i vördnad inför Haman, så som kungen befallt. Men Mordokaj föll inte ner inför honom. Ämbetsmännen i Kungliga porten frågade Mordokaj varför han trotsade kungens befallning. Dag efter dag talade de med honom utan att han lyssnade till dem. Då underrättade de Haman för att se om Mordokajs skäl skulle godtas: han hade sagt dem att han var jude.

När Haman såg att Mordokaj inte föll ner i vördnad inför honom fylldes han av vrede. Det var inte nog för honom att ta livet enbart av Mordokaj, utan när han fick reda på vilket folk denne tillhörde ville han utrota alla judar i Xerxes rike, Mordokajs folk.

Under årets första månad, månaden nisan, det tolfte året kung Xerxes regerade, kastade man i Hamans närvaro "pur", dvs. lott, om dag och månad då man i ett enda slag skulle förgöra Mordokajs folk. Lotten föll på den trettonde dagen i årets tolfte månad, månaden adar.

Haman gick till kung Xerxes och sade: "Det finns ett folk som bor utspritt bland de andra folken i ditt rikes alla provinser. De håller sig för sig själva. Deras lagar liknar inget annat folks, och kungens lagar rättar de sig inte efter. Det är mot dina intressen att låta dem hållas. Om du finner det lämpligt, så utfärda ett påbud att de skall förintas. Jag skall då väga upp 10 000 talenter silver till dina tjänstemän för den kungliga skattkammarens räkning." Då tog kungen sin sigillring från fingret och gav den åt agagiten Haman, Hammedatas son, judarnas fiende, med orden: "Silvret är ditt, och med folket får du göra vad du vill!"

Den trettonde dagen i årets första månad inkallades kungens sekreterare, och efter Hamans anvisningar avfattades en skrivelse till kungens satraper, till ståthållarna i de olika provinserna och till de olika folkens furstar; till varje provins med dess egen skrift och till varje folk på dess eget språk. Skrivelsen utfärdades i kung Xerxes namn och bekräftades med hans sigill, och till kungens alla provinser sändes brev med kurir. Alla judar, unga och gamla, barn och kvinnor, skulle förgöras, dödas och utplånas på en och samma dag, den trettonde i årets tolfte månad, månaden adar, och deras egendom skulle tas som byte. Skrivelsen skulle gälla som lag i varje provins och genom avskrifter göras bekant för alla folk så att alla skulle vara beredda när dagen kom.

På kungens order gav sig kurirerna i väg i stor hast, och samtidigt offentliggjordes förordningen på borgen i Susa. Kungen och Haman slog sig ner till ett dryckeslag, men i staden Susa rådde bestörtning.

Ester blir kung Xerxes gemål

En tid därefter, när kung Xerxes vrede hade lagt sig, började han tänka på vad Vashti hade gjort och vad man hade beslutat om henne. Kungens pager föreslog då att man skulle leta upp vackra orörda flickor åt honom. Kungen skulle utse ombud i varje provins och låta dem samla alla unga vackra flickor till hans harem i borgen i Susa. Där skulle de stå under uppsikt av kungens eunuck Hegaj, haremsvakten, och få skönhetsbehandling. Den flicka som behagade kungen mest skulle bli drottning i Vashtis ställe. Förslaget vann kungens gillande, och han följde det.

På borgen i Susa fanns en jude som hette Mordokaj, son till Jair, son till Shimi, son till Kish av Benjamins stam. Han hörde till dem som blivit bortförda från Jerusalem tillsammans med kung Jekonja av Juda, då denne fördes i fångenskap av den babyloniske kungen Nebukadnessar. Han var fosterfar åt sin farbrors dotter Hadassa, även kallad Ester; hon hade varken far eller mor i livet. Det var en välväxt och vacker flicka. Mordokaj hade adopterat henne efter hennes föräldrars död.

Då kungens befallning och förordning hade blivit känd och många flickor fördes till borgen i Susa och togs om hand av Hegaj, hämtades även Ester till kungens palats och ställdes under uppsikt av Hegaj, haremsvakten. Flickan gjorde intryck på honom och vann hans välvilja. Han lät henne genast få de skönhetsmedel och den kost som hon skulle ha och de sju tjänsteflickor från palatset som valts ut åt henne. Han lät henne flytta in i den förnämsta delen av haremet tillsammans med dem. Ester berättade inte vilket folk eller vilken släkt hon tillhörde, eftersom Mordokaj hade förbjudit henne det. Varje dag vandrade Mordokaj förbi haremsgården för att få reda på hur det stod till med Ester och hur hon behandlades.

I tur och ordning skulle flickorna få komma in till kung Xerxes. Då hade man under tolv månaders tid låtit dem genomgå det som var föreskrivet. Det var den tid som hela skönhetsbehandlingen krävde: sex månader med myrraolja och sex månader med balsamolja och andra skönhetsmedel. När en flicka skulle gå till kungen fick hon ta med sig allt vad hon begärde från kungens harem till hans palats. Hon skulle komma om aftonen och följande morgon återvända till den andra haremsavdelningen och överlämnas till kungens eunuck Shaashgas, som vaktade konkubinerna. Hon fick inte komma fler gånger till kungen, om inte denne hade blivit så förtjust i henne att han kallade henne till sig.

Så kom turen till Ester, dotter till Avichajil, farbrodern till Mordokaj som hade adopterat henne. När hon skulle till kungen begärde hon ingenting annat än det som hade föreslagits av kungens eunuck Hegaj, haremsvakten. Alla som såg henne blev betagna i henne. Det var i årets tionde månad, månaden tevet, det sjunde året kung Xerxes regerade, som Ester fördes till honom i hans kungapalats. Han kom att älska Ester högre än någon annan kvinna, ja, hon vann hans ynnest och kärlek framför alla de andra flickorna, och han satte den kungliga kronan på hennes huvud och gjorde henne till drottning i Vashtis ställe. Sedan gav han ett stort gästabud för alla sina furstar och ämbetsmän, ett gästabud till Esters ära, och han efterskänkte skatt i provinserna och delade ut gåvor med kunglig frikostighet.

När man samlade de unga flickorna tjänstgjorde Mordokaj vid Kungliga porten. På hans uppmaning förteg Ester vilken släkt och vilket folk hon tillhörde. Hon fortsatte att lyda honom som när hon var i hans vård.

Under den tid då Mordokaj tjänstgjorde vid Kungliga porten hade tröskelväktarna Bigtan och Teresh, två av kungens hovmän, blivit så förbittrade på kung Xerxes att de sökte ett tillfälle att bringa honom om livet. Mordokaj fick kännedom om detta och talade om det för drottning Ester, som underrättade kungen på Mordokajs vägnar. Saken undersöktes, och när anklagelserna visade sig riktiga hängde man upp de båda männen på pålar. Denna händelse nedtecknades i krönikan i närvaro av kungen.

Kung Xerxes bestraffar drottning Vashti

Det som här berättas tilldrog sig på Xerxes tid, den Xerxes som härskade över 127 provinser från Indien ända till Kush. Han satt nu på kungatronen i borgen i Susa. Under sitt tredje regeringsår gav han ett gästabud för alla sina furstar och ämbetsmän. Krigsbefälhavarna i Persien och Medien och adeln och furstarna i provinserna hade alla samlats hos honom, och under en lång tid, 180 dagar, visade han dem sitt väldes rikedom och sin lysande kungliga prakt. Som avslutning gav kungen under sju dagar ett gästabud för alla på borgen i Susa, från den högste till den lägste. Festen ägde rum på den öppna platsen i slottsträdgården. Där hängde draperier av finaste vita och violetta tyger i vita och purpurröda snören på stänger av silver och pelare av alabaster. Där stod divaner av guld och silver på ett golv av marmor, alabaster, pärlemor och ädelsten. Dryckerna serverades i gyllene bägare, alla olika, och kungens vin flödade med kunglig frikostighet. Men det rådde inget dryckestvång; kungen hade befallt marskalkarna att rätta sig efter vars och ens önskan. Samtidigt höll drottning Vashti ett gästabud för kvinnorna inne i kung Xerxes palats.

Den sjunde dagen, då kungen var upprymd av vinet, befallde han Mehuman, Bisseta, Harvona, Bigta, Avagta, Setar och Karkas, de sju hovmän som var hans personliga tjänare, att föra drottning Vashti till honom, med kunglig krona på huvudet. Han ville låta folken och furstarna se hennes skönhet - hon var mycket vacker. Men då hovmännen framförde kungens befallning vägrade drottning Vashti att komma. Kungen blev ursinnig, vreden brann inom honom. Han vände sig till de visa, de som visste vad stunden krävde, eftersom det var brukligt att kungen rådgjorde med alla som var förfarna i lag och rätt. Hans närmaste förtrogna var Karshena, Shetar, Admata, Tarshish, Meres, Marsena och Memukan, de sju furstar från Persien och Medien som när som helst kunde få företräde hos honom och var de främsta i riket. Dem frågade han vad som enligt lagen borde ske med drottning Vashti, då hon inte hade gjort som kungen befallde henne genom sina hovmän.

Memukan tog till orda inför kungen och furstarna: "Det är inte bara mot kungen som drottning Vashti har förbrutit sig utan mot alla furstar och folk i alla kung Xerxes provinser. Drottningens handlingssätt blir bekant för alla kvinnor och får dem att ringakta sina män och säga: Kung Xerxes skickade efter drottning Vashti, och hon kom inte! Redan i dag börjar furstinnorna i Persien och Medien som har hört vad drottningen sade att föra det på tal med sina män, och då blir det försmädligheter och gräl utan ände. Om du finner det lämpligt, min konung, bör du därför utfärda en kunglig förordning som skall skrivas in bland Persiens och Mediens lagar så att den inte kan återkallas: ett förbud för Vashti att någonsin visa sig inför kungen. Ge sedan hennes drottningvärdighet åt någon annan, som är bättre än hon. När detta kungliga påbud blir känt i ditt rike, i hela ditt väldiga rike, kommer varje kvinna att visa respekt för sin make, hög som låg."

Förslaget tilltalade kungen och furstarna, och kungen gjorde som Memukan hade sagt. Han lät sända ut skrivelser till alla sina provinser, till varje provins med dess egen skrift och till varje folk på dess eget språk, för att var man skulle vara herre i sitt hus.

Jakob försonas med Esau

Jakob fick se Esau komma med 400 man i följe. Han fördelade barnen på Lea och Rakel och de båda slavinnorna.Slavinnorna och deras barn lät han gå främst, Lea och hennes barn bakom dem och sist Rakel och JosefSjälv gick han framför dem. Han bugade sig sju gånger till jorden medan han gick fram till sin bror. Men Esau skyndade emot honom och tog honom i famn. Han föll honom om halsen och kysste honom. Och de grät.

När Esau fick se kvinnorna och barnen frågade han: "Vilka är det du har där?" Jakob svarade: "Det är barnen som Gud har skänkt mig, herre." Så steg slavinnorna fram tillsammans med sina barn och bugade sig till jorden. Därefter steg Lea fram med sina barn och bugade sig, och slutligen steg Josef och Rakel fram och bugade sig.

Esau sade: "Den där stora skaran jag mötte, varför skickade du den?" - "För att vinna din välvilja, herre", svarade Jakob. "Jag har vad jag behöver", sade Esau, "behåll vad du har, broder." Men Jakob sade: "Nej, jag ber dig! Visa mig välvilja och ta emot min gåva. Jag har ju kommit inför dig så som man kommer inför Gud, och du har inte avvisat mig. Därför ber jag dig: ta emot gåvan som jag lät föra till dig. Gud har varit god mot mig, och jag har allt jag behöver." Och Jakob bad honom så enträget att han tog emot gåvan.

Esau sade: "Låt oss nu bryta upp och dra vidare, jag slår följe med dig." Men Jakob svarade: "Som du ser, herre, är barnen små. Jag måste också tänka på mina tackor och kor som ger di. Driver man dem för hårt en enda dag, så dör hela hjorden. Därför ber jag dig, herre, att du går i förväg, så kan jag följa långsamt efter, med tanke på djuren jag har att driva och med tanke på barnen, tills jag kommer fram till dig i Seir." Esau sade: "Låt mig åtminstone få lämna kvar en del av mitt folk hos dig." - "Ta inte illa upp, herre", svarade Jakob, "men det behöver du inte."

Redan samma dag återvände Esau till Seir. Men Jakob begav sig till Suckot, där han byggde sig ett hus. För boskapen gjorde han skjul, och därför fick platsen namnet Suckot

Jakob brottas med en okänd

Under natten steg Jakob upp, tog med sig sina båda hustrur och sina båda slavinnor och sina elva söner och gick över Jabbok vid vadstället. Han lät dem gå över floden och lät föra över allt som tillhörde honom. Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom tills dagen grydde. När han såg att han inte kunde besegra Jakob slog han till honom på höftbenet, så att höften gick ur led när de brottades med varandra. "Släpp mig", sade mannen, "dagen gryr!" Men Jakob svarade: "Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig." Han frågade honom: "Vad är ditt namn?" - "Jakob", svarade han. Då sade han: "Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat." Jakob bad honom: "Låt mig få veta ditt namn." Han svarade: "Varför frågar du mig om mitt namn?" Och han välsignade honom där. Jakob kallade platsen Penuel, "ty", sade han, "jag såg Gud ansikte mot ansikte och ändå skonades mitt liv". När han lämnade Penuel såg han solen gå upp. Och han haltade på grund av sin skadade höft. Detta är anledningen till att israeliterna ännu i denna dag inte äter nervsträngen över höftbenet: han slog Jakob på höftbenet, på höftnerven.

Jakob överlistar Laban och blir rik

Sedan Rakel hade fött Josef sade Jakob till Laban: "Låt mig få vända hem till mitt eget land. Ge mig mina hustrur och barn, som jag har förvärvat genom att arbeta åt dig, och låt mig gå. Du vet ju själv hur jag har arbetat åt dig." Laban svarade: "Var snäll och lyssna på mig. Spådomstecknen visar att det är för din skull som Herren har välsignat mig." Och han fortsatte: "Bestäm vad du vill ha i lön av mig, så får du det." Jakob sade: "Du vet själv hur jag har arbetat åt dig och vad det har blivit av din boskap när jag har haft hand om den. Det lilla du hade innan jag kom har växt till och förökats, och överallt där jag har varit har Herren gett dig välsignelse. När skall jag äntligen kunna göra något för min egen familj?" Laban frågade: "Vad skall jag ge dig?" - "Du skall inte ge mig någonting", svarade Jakob. "Om du bara gör som jag föreslår skall jag fortsätta att vakta dina får och getter. Låt mig få gå igenom din hjord i dag och skilja ut alla mörka djur bland fåren och alla brokiga och spräckliga bland getterna: det skall vara min lön. Jag sätter min heder i pant: när du sedan kommer för att se vad som har blivit min lön, då skall alla getter du finner hos mig som inte är spräckliga eller brokiga och alla får som inte är mörka betraktas som stulna." - "Gott", svarade Laban, "det får bli som du säger." Samma dag skilde Laban ut de strimmiga och brokiga bockarna, alla spräckliga och brokiga getter, alla med något vitt på, och alla mörka djur bland fåren och överlämnade dem åt sina söner. Han lade ett avstånd på tre dagsmarscher mellan sig och Jakob, som vaktade resten av Labans hjord.

Jakob tog färska grenar av poppel, mandelträd och platan och skar strimlor av barken så att det vita på grenarna blev synligt. Dessa grenar som han skurit strimlor på ställde han sedan i hoarna, vattenkaren dit djuren kom för att dricka, mitt framför djuren. De parade sig nämligen när de kom för att dricka, och eftersom de parade sig framför grenarna, blev deras ungar strimmiga, spräckliga och brokiga. Jakob skilde ifrån ungdjuren. På så sätt skaffade han sig egna hjordar som han inte blandade med Labans hjord. Varje gång det var kraftiga djur som skulle para sig ställde Jakob grenar i hoarna, så att de såg dem när de parade sig framför dem. Men när det var svaga djur ställde han inte dit några grenar. Så fick Laban de svaga djuren och Jakob de starka. Och Jakobs rikedomar växte, han hade får och getter i mängd, slavinnor och slavar, kameler och åsnor.

Lea och Rakel

och Laban sade till honom: "Ja, du är verkligen mitt kött och blod."

Lea och Rakel
Jakob stannade hos honom en månads tid, och en dag sade Laban till Jakob: "Visst är du min släkting, men inte skall du behöva arbeta åt mig utan lön. Säg mig vad du vill ha!" Nu hade Laban två döttrar, den äldsta hette Lea och den yngsta hette Rakel. Leas ögon var utan glans, men Rakel var vacker och välväxt. Jakob älskade Rakel, och därför sade han: "Jag arbetar åt dig i sju år för din yngsta dotter Rakel." Laban svarade: "Det är bättre att jag ger henne åt dig än åt en främling. Stanna du hos mig." Så arbetade Jakob för Rakel i sju år, och han tyckte det var som några få dagar, eftersom han älskade henne.

Jakob sade till Laban: "Ge mig nu min hustru, tiden har gått. Låt mig komma samman med henne." Då inbjöd Laban alla i grannskapet och ställde till med fest. Men när det blev kväll tog han sin dotter Lea och förde henne till Jakob, och han låg med henne. Laban gav sin slavflicka Silpa som slavflicka åt sin dotter Lea. På morgonen upptäckte Jakob att det var Lea. Då sade han till Laban: "Vad är det du har gjort mot mig? Det är ju för Rakel jag har arbetat hos dig. Varför har du lurat mig?" Laban svarade: "Det är inte skick och bruk här på orten att ge bort den yngre dottern före den äldre. Fira nu bröllopsveckan till slut med Lea, så skall du få också den andra på villkor att du arbetar sju år till i min tjänst." Jakob samtyckte och fullbordade bröllopsveckan med Lea. Sedan gav Laban honom sin dotter Rakel till hustru. Laban gav sin slavflicka Bilha som slavflicka åt sin dotter Rakel. Så låg Jakob med Rakel också, och han älskade henne mer än Lea. Han arbetade sedan hos Laban i ytterligare sju år.

Esau fattade agg till Jakob

När Isak hade välsignat Jakob och Jakob just hade lämnat sin far kom hans bror Esau hem från jakten. Också han lagade en god måltid och bar in den till sin far och sade till honom: "Vill du resa dig upp, far, och äta av viltet som din son har med sig, så att du sedan kan ge mig din välsignelse?" Isak frågade honom: "Vem är du?" - "Jag är Esau, din son, din förstfödde", svarade han. Isak greps av förfäran och sade: "Vem var det då som kom in till mig med något vilt han hade skjutit? Jag åt av allt innan du kom, och sedan gav jag honom min välsignelse." När Esau hörde vad hans far sade gav han upp ett skri av förtvivlan. "Välsigna mig också, far", bad han. Isak svarade: "Din bror handlade svekfullt och tog välsignelsen du skulle ha fått." Då sade Esau: "Inte för inte heter han Jakob: två gånger har han bedragit mig. Min förstfödslorätt tog han, och nu har han tagit min välsignelse." Och Esau frågade: "Har du ingen välsignelse kvar åt mig?" Isak svarade Esau: "Jag har satt honom att härska över dig, alla hans bröder har jag gjort till hans tjänare, säd och vin har jag gett honom. Vad kan jag då göra för dig, min son?" - "Far", sade Esau, "hade du bara denna enda välsignelse att ge bort? Välsigna mig också, far!" Och han grät högljutt. Detta var det svar hans far Isak gav honom:

"Långt från den fruktbara jorden skall du bo, där ingen dagg faller från himlen.Av ditt svärd skall du leva, och du skall tjäna din bror. Men en gång skall du göra dig frioch kasta av dig hans ok."
Esau fattade agg till Jakob för att fadern hade gett honom välsignelsen. Och Esau tänkte: "Snart kommer den tid då vi sörjer vår far. Då skall jag döda min bror Jakob." Rebecka fick reda på vad hennes äldste son Esau tänkte och skickade efter sin yngste son Jakob och sade till honom: "Din bror Esau ruvar på hämnd och tänker döda dig. Hör nu på vad jag säger, min son: Fly genast till min bror Laban i Harran och stanna där en tid, tills din brors vrede har lagt sig. När vreden har lagt sig och han har glömt vad du har gjort honom, skickar jag bud och låter hämta hem dig igen. Inte skall jag behöva mista er båda på samma gång."

Jakob får sin fars välsignelse

Isak hade nu blivit gammal, och ögonen hade försvagats så att han inte kunde se. Då kallade han en dag till sig sin äldste son Esau. "Min son", sade han, och Esau svarade: "Ja, far." Isak sade: "Jag är gammal och vet inte hur långt jag har kvar. Hämta dina vapen, kogret och bågen, och gå ut och skjut ett villebråd åt mig. Laga till en av mina älsklingsrätter och bär in till mig så att jag får äta. Sedan skall jag ge dig min välsignelse innan jag dör."

Men Rebecka hade hört när Isak talade med sin son Esau, och då Esau hade gått ut för att skjuta ett villebråd åt sin far sade hon till sin son Jakob: "Jag hörde hur din far talade med din bror Esau och sade till honom: Skaffa något vilt och laga till något gott, så att jag får äta och sedan kan välsigna dig inför Herren innan jag dör. - Hör på nu, min son, och gör som jag säger. Gå bort till småboskapen och hämta två fina killingar, så skall jag laga till en av din fars älsklingsrätter. Den skall du bära in till din far, så att han får äta och sedan kan välsigna dig innan han dör." Jakob invände: "Men min bror Esau är ju luden och jag är alldeles slät. Om min far rör vid mig står jag där som en bedragare och drar över mig förbannelse i stället för välsignelse." Hans mor svarade: "Den förbannelsen får komma över mig, min son! Gör nu som jag säger och gå och hämta killingarna."

Han gick och hämtade killingarna åt sin mor, och hon lagade till en av hans fars älsklingsrätter. Och Rebecka tog fram sin äldste son Esaus festkläder, som hon hade hos sig, och lät Jakob, den yngste sonen, sätta på sig dem. Med skinnet från killingarna täckte hon hans händer och hans bara hals. Sedan gav hon Jakob den välsmakande rätten och bröd som hon hade bakat, och han bar in det till sin far. "Far", sade han och Isak svarade: "Ja, min son. Vem är du?" Jakob sade: "Jag är Esau, din förstfödde. Jag har gjort som du sade till mig. Sätt dig upp och ät av viltet som jag har fått, så att du sedan kan ge mig din välsignelse." Då sade Isak: "Hur fick du tag i det så snabbt, min son?" Jakob svarade: "Herren, din Gud, lät det komma i min väg." Isak sade: "Kom fram hit, min son, så att jag får röra vid dig och känna om du verkligen är min son Esau." Jakob gick fram till sin far Isak så att han fick röra vid honom, och Isak sade: "Rösten är Jakobs, men händerna är Esaus." Han kände inte igen honom, eftersom Jakobs händer var ludna som hans bror Esaus, och därför välsignade han honom. Han frågade: "Är du verkligen min son Esau?" - "Ja", svarade Jakob. Då sade Isak: "Sätt fram maten, min son, så att jag får äta av viltet som du har med dig och kan ge dig min välsignelse." Jakob satte fram åt honom, så att han fick äta, och gav honom vin att dricka. Sedan sade Isak till honom: "Kom fram, min son, och kyss mig." När han då gick fram och kysste honom kände Isak lukten av hans kläder. Och han välsignade honom och sade:

"Som doften från marker som Herren välsignat är doften av min son.Gud skall ge dig dagg från himlen, fruktbar jord, säd och vin i rikt mått.Folkslag skall tjäna dig, folk bli dig underdåniga. Härska över dina bröder! Må din mors söner böja sig för dig. Förbannad den som förbannar dig och välsignad den som välsignar dig!"

Esau och Jakob

Detta är berättelsen om Isaks, Abrahams sons, släkt. Abraham blev far till Isak. Isak var 40 år då han tog Rebecka till hustru; hon var dotter till aramén Betuel från Paddan Aram och syster till aramén Laban. Isak bad till Herren för sin hustru, eftersom hon var ofruktsam, och Herren hörde hans bön, och hans hustru Rebecka blev havande. Men barnen sparkade varandra i hennes liv. Då sade hon: "Om det skall vara så här, står jag inte ut!" Hon gick för att fråga Herren, och Herren svarade henne:

"Två folk finns i ditt sköte, två stammar, skilda åt från moderlivet. Det ena folket blir starkare än det andra. Den äldre skall tjäna den yngre."
När tiden var inne födde hon tvillingar. Den förste som kom fram var rödhårig och luden som en skinnfäll över hela kroppen, och man gav honom namnet Esau. Sedan kom hans bror fram, med handen i ett fast grepp om Esaus fot, och han fick namnet Jakob. Isak var 60 år när de föddes.

Pojkarna växte upp. Esau blev en skicklig jägare och höll till i skog och mark, men Jakob förde ett lugnt liv och bodde i tält. Eftersom Isak hade smak för vilt tyckte han bäst om Esau, men Jakob var Rebeckas älsklingsson.

Maria Jesus mor

Men vid Jesu kors stod hans mor och hennes syster, Maria som var gift med Klopas och Maria från Magdala. När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade sade han till sin mor: "Kvinna, där är din son." Sedan sade han till lärjungen: "Där är din mor." Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen.

Den som följer Guds vilja är min bror och syster

Medan han ännu talade till folket kom hans mor och hans bröder. De stod utanför och ville tala med honom, och någon sade till honom: "Din mor och dina bröder står där ute och vill tala med dig." Han svarade honom: "Vem är min mor, och vilka är mina bröder?" Och han visade med handen på sina lärjungar och sade: "Det här är min mor och mina bröder. Den som gör min himmelske faders vilja är min bror och syster och mor."

Herodes lät döda alla gossar i Betlehem

När de hade gett sig av visade sig Herrens ängel i en dröm för Josef och sade: "Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och fly till Egypten och stanna där tills jag säger till dig, ty Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det." Josef steg upp och tog om natten med sig barnet och hans mor och begav sig till Egypten, och där stannade han tills Herodes hade dött, för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Från Egypten har jag kallat min son.

När Herodes märkte att han hade blivit lurad av stjärntydarna blev han ursinnig, och han lät döda alla gossar i Betlehem och dess omnejd som var två år eller därunder; det var den tid han hade fått fram genom att fråga ut stjärntydarna. Då uppfylldes det som sagts genom profeten Jeremia: Rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer.

Maria, Josef och det nyfödda barnet

När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: "Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta." De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det.

Min själ prisar Herrens storhet

Då sade Maria:"Min själ prisar Herrens storhet,min ande jublar över Gud, min frälsare:han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:stora ting låter den Mäktige ske med mig,hans namn är heligt,och hans förbarmande med dem som fruktar honomvarar från släkte till släkte.Han gör mäktiga verk med sin arm,han skingrar dem som har övermodiga planer.Han störtar härskare från deras troner,och han upphöjer de ringa.Hungriga mättar han med sina gåvor,och rika skickar han tomhänta bort.Han tar sig an sin tjänare Israeloch håller sitt löfte till våra fäder:att förbarma sig över Abrahamoch hans barn, till evig tid."
Maria stannade hos henne omkring tre månader och återvände sedan hem.

Maria går till Sakarias hus

Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet. När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. Hon ropade med hög röst: "Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse."

Budskapet till Maria om Jesu födelse

I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galileen. Hon hade trolovats med en man av Davids släkt som hette Josef, och hennes namn var Maria. Ängeln kom in till henne och sade: "Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig." Hon blev förskräckt över hans ord och undrade vad denna hälsning skulle betyda. Då sade ängeln till henne: "Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut." Maria sade till ängeln: "Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man." Men ängeln svarade henne: "Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son. Elisabet, din släkting, väntar också en son, nu på sin ålderdom. Hon som sades vara ofruktsam är nu i sjätte månaden. Ty ingenting är omöjligt för Gud." Maria sade: "Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt." Och ängeln lämnade henne.

Herren älskar ett uppriktigt hjärta

Förbarma dig, Gud, i din nåd,stryk ut mina synder i din stora godhet.Gör mig fri från all min skuldoch rena mig från min synd.Jag vet vad jag har brutit,min synd står alltid inför mig.Mot dig, bara mot dig har jag syndat,jag har gjort det som är ont i dina ögon.Du har rätt när du ställer mig till svars,den dom du fäller är rättvis.I skuld är jag född,i synd blev jag till i min moders liv.Du som älskar ett uppriktigt hjärta,ge mig vishet i mitt innersta.Rena mig med isop från min synd,tvätta mig vit som snö.Låt mig få höra glädjerop och lovsång,låt den du har krossat få jubla.Vänd bort din blick från mina synder,stryk ut all min skuld.Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta,ge mig ett nytt och stadigt sinne.Driv inte bort mig från din närhet,ta inte ifrån mig din heliga ande.Låt mig åter glädjas över att du räddar,håll mig uppe, ge mig ett villigt sinne.
Jag skall visa syndarna dina vägar,så att de vänder åter till dig.Skydda mig mot blodsdåd, Gud, min räddare.Då skall jag jubla över din trofasthet.Herre, öppna min mun,jag vill sjunga ditt lov.Slaktoffer vill du inte ta emot,och ger jag dig brännoffer försmår du det.Det offer du begär är ett förkrossat hjärta,en krossad och nedbruten människaförkastar du inte, o Gud.
Låt i din godhet allt gå Sion väl,bygg upp Jerusalems murar.Då skall du få njuta rätta offer,brännoffer och heloffer,då skall unga tjurar offras på ditt altare.

Profeten Natans strafftal

Herren sände Natan till David, och han gick till honom och sade: "Två män bodde i samma stad, den ene rik och den andre fattig. Den rike ägde får och kor i överflöd, den fattige ägde ingenting utom ett enda litet lamm, som han hade köpt och fött upp. Det fick växa upp hos honom och hans barn. Det åt av hans bröd och drack ur hans bägare och låg i hans famn. Det var som en dotter för honom. En dag fick den rike en gäst, men han ville inte ta något av sina egna djur för att laga till det åt sin gäst utan tog den fattiges lamm och anrättade det."

David blev ursinnig och sade till Natan: "Så sant Herren lever: den mannen har förtjänat döden. Och lammet skall han ersätta sju gånger om, för att han handlade som han gjorde och var så obarmhärtig." - "Du är den mannen", sade Natan. "Så säger Herren, Israels Gud: Jag smorde dig till kung över Israel och räddade dig undan Saul. Jag gav dig din herres kungadöme och lade din herres hustrur i dina armar; Israel och Juda gav jag åt dig. Och om inte detta hade varit nog skulle jag ha gett dig mer därtill. Varför har du då visat förakt för Herren och gjort det som misshagar honom? Hettiten Uria har du dräpt med svärd. Hans hustru har du tagit, och honom själv har du dödat med ammoniternas svärd. Nu skall svärdet i all framtid hemsöka din ätt, därför att du föraktade mig och tog hettiten Urias hustru. Så säger Herren: Jag skall låta olyckan komma över dig från din egen familj. Inför dina ögon skall jag ta dina hustrur och ge dem åt en annan, och han skall ligga med dem mitt på ljusa dagen. Vad du har gjort i lönndom, det skall jag låta ske inför hela Israel i fullt dagsljus." David sade: "Jag har syndat mot Herren." Natan svarade: "Herren förlåter dig din synd, du skall icke dö. Men eftersom du trotsade Herren skall den son som har fötts åt dig dö."

David blir kung över Juda

Efter en tid frågade David Herren: "Skall jag dra upp till någon av städerna i Juda?" Herren svarade: "Ja." David frågade: "Till vilken?" - "Till Hebron", svarade Herren. David begav sig dit och med honom hans båda hustrur, Achinoam från Jisreel och Avigajil, änkan efter Naval från Karmel. Han tog också med sig sina män, var och en med sin familj, och de slog sig ner i städerna runt Hebron. Då kom männen i Juda dit och smorde David till kung över Juda.

När David fick höra att folket i Javesh i Gilead hade begravt Saul skickade han bud till dem och lät hälsa: "Må Herren välsigna er som har visat trohet mot er herre Saul och begravt honom. Må nu Herren visa er kärlek och trofasthet. Även jag vill belöna er för vad ni har gjort. Var modiga och tappra. Er herre Saul är död, men Juda har smort mig till sin kung."

David skonar Saul i lägret

Folket i Sif kom till Saul i Giva och berättade att David höll sig gömd på Hakilaberget mitt emot Jeshimon. Då tog Saul med sig 3 000 utvalda israelitiska soldater och tågade ner till Siföknen för att leta efter David. Han slog läger på Hakilaberget mitt emot Jeshimon, nära vägen.

David, som höll till i öknen, förstod att Saul hade följt efter honom dit. Han skickade fram spejare och förvissade sig om att Saul verkligen hade kommit, och därefter gav han sig i väg till Sauls lägerplats. Han såg var Saul och hans överbefälhavare Avner, Ners son, hade lagt sig; Saul låg längst inne i lägret med soldaterna omkring sig. Då vände sig David till hettiten Achimelek och till Avishaj, son till Seruja och bror till Joav, och frågade om någon av dem ville följa honom bort till Saul i lägret. "Jag går med dig", svarade Avishaj.

På natten gick de bort till hären. Där låg Saul och sov längst inne i lägret, med spjutet nedborrat i marken vid huvudet, medan Avner och soldaterna låg runt omkring honom. Då sade Avishaj till David: "Gud har i dag utlämnat din fiende åt dig. Låt mig spetsa honom mot marken med spjutet; jag kan göra det med en enda stöt." Men David svarade: "Nej, du får inte dräpa honom! Vem kan ostraffat bära hand på Herrens smorde?" Och David sade: "Så sant Herren lever, Herren skall själv slå honom, vare sig han dör därför att hans tid är ute eller han faller på slagfältet. Herren förbjude att jag skulle lyfta min hand mot hans smorde. Ta nu spjutet som står vid hans huvud och vattenkrukan, och låt oss sedan gå vår väg." David tog spjutet och vattenkrukan från platsen vid Sauls huvud, och så gick de därifrån. Ingen såg dem, ingen märkte något, ingen vaknade. Alla sov, ty Herren hade försänkt dem i djup dvala.

När David hade kommit över på andra sidan gick han långt bort och ställde sig högst uppe på berget, på stort avstånd från lägret. Så ropade han till hären och till Avner, Ners son: "Hör du mig, Avner?" - "Vem är du som anropar kungen?" frågade Avner. David svarade: "Du som är en man och inte har din like i Israel, varför har du inte vakat bättre över din herre och konung? Någon har ju lyckats ta sig in för att dräpa din herre konungen. Du har svikit din plikt. Så sant Herren lever, ni är döden värda som inte har vakat över er herre, över Herrens smorde. Se efter: Var är kungens spjut? Var är vattenkrukan som stod vid hans huvud?" Saul kände igen Davids röst och ropade: "David, min son, är det verkligen du?" Och David svarade: "Ja, min herre och konung, det är jag. Varför förföljer du din tjänare? Vad har jag gjort? Vad ont har jag gjort mig skyldig till? Jag ber dig, herre konung, att lyssna på mig. Om det är Herren som har uppeggat dig mot mig, må han då blidkas med ett offer, men är det människor, så skall Herren låta förbannelse drabba dem. Nu har de jagat bort mig och förmenat mig rätten att bo i Herrens land och på så vis velat driva mig till att tjäna andra gudar. Men låt inte mitt blod utgjutas långt borta från Herrens ansikte. Israels kung har dragit ut för att döda mig, som man jagar klipphöns i bergen."

Försöket att döda David

En gång när Saul satt i sitt hus med spjutet i handen och David spelade, föll en ond ande från Herren över honom, och han försökte nagla fast David vid väggen med sitt spjut. Men David vek undan för honom, och spjutet träffade väggen. David flydde och lyckades undkomma. Redan samma natt sände Saul några män till Davids hus för att bevaka honom och döda honom på morgonen. Men Mikal, Davids hustru, varnade sin man: "Du måste sätta dig i säkerhet redan i natt, annars är du en död man i morgon." Hon firade ner David från fönstret, och han flydde och lyckades undkomma.

Mikal tog nu husguden och lade den i sängen, placerade en getfäll vid huvudändan och lade täcket ovanpå. När Sauls utsända skulle hämta David sade hon att han låg sjuk. Männen fick då order att själva gå in till David. "Bär honom i sängen hit till mig", sade Saul, "så att jag kan döda honom." När de kom in upptäckte de husguden som låg i sängen och getfällen vid huvudändan. "Varför har du lurat mig så här?" sade Saul till Mikal. "Du har hjälpt min fiende att komma undan!" Mikal svarade att David hade sagt: "Hjälp mig i väg, annars måste jag döda dig."

Herrens ande föll över David

Herren sade till Samuel: "Hur länge tänker du gråta över Saul? Jag har ju förkastat honom; han skall inte längre vara kung över Israel. Fyll ditt smörjhorn med olja och ta det med dig. Jag sänder dig till Jishaj i Betlehem, ty jag har utsett en av hans söner till kung." Samuel svarade: "Nej, dit kan jag inte gå. Fick Saul reda på det skulle han döda mig." Men Herren sade: "Ta med dig en kviga och säg att du kommer för att offra till Herren. Bjud så in Jishaj till offerfesten. Sedan låter jag dig veta vad du skall göra; den som jag utpekar skall du smörja åt mig."

Samuel gjorde som Herren hade sagt. När han kom till Betlehem skyndade stadens äldste emot honom och frågade oroligt: "Vad för dig hit? Är allt väl?" - "Ja", svarade han. "Jag är här för att offra till Herren. Rena er, och kom sedan med mig till offerfesten." Han renade Jishaj och hans söner och inbjöd dem till offret. När de kom dit och Samuel såg Eliav, tänkte han: "Här inför Herren står nu hans smorde." Men Herren sade till Samuel: "Fäst dig inte vid hans utseende och hans resliga gestalt - honom har jag förkastat. Herren ser med andra ögon än människor: människor ser till det yttre, men Herren ser till hjärtat." Då kallade Jishaj på Avinadav och lät honom stiga fram inför Samuel. Men Samuel sade: "Inte heller honom har Herren utvalt." Därefter lät Jishaj Shamma stiga fram, men Samuel sade: "Inte heller honom har Herren utvalt." På detta sätt lät Jishaj sina sju söner stiga fram, men Samuel sade: "Herren har inte utvalt någon av dessa." Sedan frågade han: "Är detta alla dina söner?" - "Nej", svarade Jishaj, "den yngste är kvar, men han är ute och vallar fåren." Då sade Samuel: "Skicka efter honom, vi går inte vår väg förrän han har kommit." Jishaj lät hämta honom, och han var ljus och ståtlig och hade vackra ögon. Och Herren sade: "Han är det, honom skall du smörja." Samuel tog då oljehornet och smorde honom mitt ibland hans bröder. Och Herrens ande föll över David och var sedan alltid med honom. Därefter vände Samuel tillbaka till Rama.

En psalm av David

För körledaren. En psalm av David.

Jag vill tacka dig, Herre, av hela mitt hjärta,vittna om alla dina under.Jag vill jubla av glädje över dig och lovsjunga ditt namn, du den Högste.Ty mina fiender vek tillbaka,de vacklade och gick under för din blick.Du har dömt och skaffat mig rätt,du satte dig på tronen, en rättvis domare.Du röt åt folken, förgjorde de onda,du strök ut deras namn för evigt.Fienden är borta, krossad för alltid.Du lade städerna öde, ingen minns dem.Herren regerar i evighet,han har rest sin tron för att döma.Han råder rättvist över världen,dömer folken med oväld.Herren är en borg för den förtrampade,en borg i tider av nöd.De som känner dig, Herre, litar på dig,ty du sviker inte dem som kommer till dig.Lovsjung Herren som bor på Sion,förkunna hans gärningar för folken!Han som hämnas blodsdåd minns,han har inte glömt de förtrycktas klagan.

Hanna föder ytterligare fem barn

Och Herren glömde inte Hanna: hon födde ytterligare tre söner och två döttrar. Men gossen Samuel växte upp hos Herren.

Hannas bön

Så bad Hanna:

"Mitt hjärta jublar över Herren,jag kan bära huvudet högt.Jag kan skratta åt mina fienderi glädje över att du räddat mig.Ingen är helig som Herren,det finns ingen utom du,ingen klippa är fast som vår Gud.Sluta upp med ert stolta skryt,spara de fräcka orden,ty Herren är en Gud som vet allt,han väger varje gärning.Hjältarnas båge är bruten,men de svaga rustas med ny kraft.De som var mätta måste slava för brödet,de som hungrade vilar från mödan.Sju söner får den ofruktsamma,medan den barnrika vissnar bort.Herren dödar och ger liv,leder ner i dödsriket och räddar därifrån.Herren gör fattig och han gör rik,han förnedrar och han upphöjer.Den hjälplöse reser han ur gruset,den fattige lyfter han ur dyn.Han ger dem rum bland furstaroch låter dem trona på hedersplats.Ty jordens fästen tillhör Herren,på dem har han lagt jordens rund.Herren skyddar sina trognas steg,men de onda går under i mörkret,av egen kraft lyckas ingen.Herrens fiender krossasnär den Högste dundrar i himlen.Herren dömer jordens alla länder,åt sin konung ger han styrka,lyfter högt sin smordes spira."

Samuel fördes till Herrens hus

Hanna stannade hemma och ammade sin son till dess han var avvand. Då följde hon med Elkana, och de hade med sig en treårig tjur, en säck mjöl och en lägel vin. Så fördes pojken till Herrens hus i Shilo, han var med dem när de trädde fram inför Herren. Fadern offrade det slaktoffer som han varje år brukade frambära åt Herren. Sedan förde han fram pojken och offrade tjuren. Hanna, pojkens mor, tog honom med sig till Eli och sade: "Hör på mig, herre. Så sant du lever, herre, jag är den kvinna som stod här hos dig och bad till Herren. Det var om detta barn jag bad, och Herren har gett mig vad jag bad honom om. Nu vill jag i min tur ge honom tillbaka åt Herren. Så länge han lever skall han tillhöra honom."

Därefter tillbad de Herren i Shilo.