Löftet

När Elkana och hela hans familj gick upp till Shilo för att förrätta det årliga offret till Herren och frambära sitt löftesoffer, följde Hanna inte med. "Jag väntar tills pojken har blivit avvand", sade hon till sin man, "då skall jag ta med honom och han skall få träda fram inför Herren och stanna där för all framtid." Elkana svarade: "Gör som du finner bäst och vänta tills han är avvand. Må Herren låta det bli som du har sagt."

Hanna blir havande och föder en son

Nästa morgon steg de tidigt upp och tillbad Herren i templet och vände sedan åter till Rama. När nu Elkana låg med sin hustru Hanna kom Herren ihåg henne, och när året var till ända hade hon blivit havande och fött en son. Hon gav honom namnet Samuel, "ty", sade hon, "jag bad Herren om honom".

Hanna träder fram inför Herren

Efter en offermåltid i Shilo trädde Hanna fram inför Herren. Vid dörrposten till Herrens tempel satt prästen Eli på en stol. I sin sorg bad Hanna till Herren, och gråtande gav hon honom detta löfte: "Herre Sebaot, om du ser till din tjänarinnas nöd och vill ta dig an mig, om du inte glömmer bort mig utan skänker mig en son, då skall jag ge honom åt Herren för hela livet, och ingen rakkniv skall någonsin vidröra hans huvud." Hon bad länge inför Herren, och Eli satt och iakttog hennes läppar. Hon bad nämligen tyst för sig själv och rörde läpparna utan att orden hördes. Eli trodde att hon var berusad. "Hur länge skall du bära dig åt så där", sade han, "se till att bli av med ruset!" Men Hanna svarade: "Nej, herre, jag är en ordentlig kvinna. Vin eller öl har jag inte druckit, men jag har burit fram mina sorger för Herren. Tro inte att jag är en dålig människa. Hela tiden var det min sorg och förtvivlan som fick mig att tala." Då sade Eli: "Gå i frid! Israels Gud skall ge dig vad du har bett honom om." Hanna tackade vördnadsfullt

Hanna blir hånad

I Ramatajim i Efraims bergsbygd bodde en man som hette Elkana. Han var från Sufs land och var son till Jerocham, son till Elihu, son till Tochu, son till Suf av Efraims stam. Elkana hade två hustrur; den ena hette Hanna, den andra Peninna. Peninna hade barn, men Hanna var barnlös.

Varje år gick Elkana från sin hemstad upp till Shilo för att tillbe och offra till Herren Sebaot. Där var Elis båda söner Hofni och Pinechas präster i Herrens tjänst. När Elkana offrade gav han sin hustru Peninna och alla hennes söner och döttrar flera andelar av offerköttet, medan Hanna bara fick en enda. Men Hanna var den som han hade kärast, fastän Herren hade gjort henne ofruktsam. Hennes rival retade och förödmjukade henne ständigt för att hon var ofruktsam. Elkana gjorde sin färd år efter år, och var gång Hanna följde med upp till Herrens hus blev hon hånad av den andra. När Hanna då grät och inte ville äta sade hennes man Elkana till henne: "Varför gråter du, Hanna, och varför äter du ingenting? Varför är du så sorgsen? Är jag inte mer för dig än tio söner?"

Johannes döparens död

Det var så att Herodes hade låtit gripa Johannes och slå honom i bojor och sätta honom i fängelse. Anledningen var Herodias, hans bror Filippos hustru. Johannes hade nämligen sagt till honom: "Det är inte tillåtet för dig att leva ihop med henne." Herodes ville döda honom men vågade inte för folket, som menade att Johannes var en profet. Men när Herodes firade sin födelsedag dansade Herodias dotter inför sällskapet och gjorde honom så förtjust att han med ed lovade att ge henne vad hon än begärde. På uppmaning av sin mor sade hon: "Låt mig genast få Johannes döparens huvud på ett fat." Kungen blev bedrövad, men för edens och gästernas skull befallde han att hon skulle få det, och han lät halshugga Johannes i fängelset. Man bar in huvudet på ett fat och gav det till flickan, och hon bar det till sin mor. Johannes lärjungar kom dit och hämtade hans döda kropp och begravde den. Sedan gick de och berättade för Jesus vad som hade hänt.

Johannes döparens frågor och Jesu svar

Johannes fick höra allt detta genom sina lärjungar. Han kallade till sig två av dem och skickade dem till Herren för att fråga: "Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?" Männen sökte upp Jesus och sade: "Johannes döparen har skickat oss till dig för att fråga om du är den som skall komma eller om vi skall vänta på någon annan." Jesus hade just botat en mängd människor från sjukdomar, plågor och onda andar och gett flera blinda synen tillbaka, och han svarade: "Gå och berätta för Johannes vad ni har sett och hört: blinda ser, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud. Salig är den som inte kommer på fall för min skull."

När sändebuden från Johannes hade gått började Jesus tala till folket om honom: "Vad gick ni ut i öknen för att se? Ett strå som vajar för vinden? Nej. Vad gick ni då ut för att se? En man i fina kläder? Men de som går i dyrbara kläder och lever i lyx, dem hittar ni i palatsen. Vad gick ni då ut för att se? En profet? Ja, och jag säger er: en som är mer än profet. Det är om honom det står skrivet: Se, jag sänder min budbärare före dig, han skall bereda vägen för dig. Jag säger er: ingen av kvinna född är större än Johannes, men den minste i Guds rike är större än han.

Det kommer en som är starkare än jag

Folket var fyllt av förväntan, och alla frågade sig om inte Johannes kunde vara Messias. Men han svarade dem alla: "Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar. Han skall döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen för att rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar."

På detta och många andra sätt förmanade han folket när han förkunnade budskapet för dem. Men när han gick till rätta med tetrarken Herodes för hans förbindelse med sin brors hustru Herodias och för det myckna onda som han hade gjort, lade Herodes till allt annat också det att han satte Johannes i fängelse.

Stora skaror kom för att döpas

När folk kom ut i stora skaror för att döpas av honom sade han till dem: "Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och börja inte säga er: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham ur dessa stenar. Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden." Folket frågade honom: "Vad skall vi då göra?" Han svarade: "Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt." Även tullindrivare kom dit för att bli döpta och frågade honom: "Mästare, vad skall vi göra?" Han svarade: "Driv inte in mer än vad som är fastställt." Och när det kom soldater och frågade honom: "Och vi, vad skall vi göra?" sade han till dem: "Pressa inte av någon pengar med våld eller hot, utan nöj er med er sold."

Johannes förkunnar syndernas förlåtelse

Under femtonde året av kejsar Tiberius regering, när Pontius Pilatus var ståthållare i Judeen, Herodes tetrark i Galileen, hans bror Filippos i Itureen och Trachonitis och Lysanias i Abilene, och när Hannas och Kajafas var överstepräster, kom Guds ord till Sakarias son Johannes i öknen. Han begav sig till trakten kring Jordan och förkunnade överallt syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop, som det står skrivet i boken med profeten Jesajas ord:

En röst ropar i öknen: Bana väg för Herren, gör hans stigar raka. Varje klyfta skall fyllas,varje berg och höjd skall sänkas. Krokiga stigar skall rätas och steniga vägar jämnas. Och alla människor skall se Guds frälsning.

Johannes döparens födelse

Men för Elisabet var tiden inne att föda, och hon födde en son. Hennes grannar och släktingar fick höra vilken stor barmhärtighet Herren hade visat henne, och de gladde sig med henne. På åttonde dagen kom de för att omskära pojken, och de ville kalla honom Sakarias efter hans far. Men då sade hans mor: "Nej, han skall heta Johannes." De sade till henne: "Det finns ingen i din släkt som bär det namnet." Och de gjorde tecken åt fadern att låta dem veta vad barnet skulle kallas. Han bad om en skrivtavla och skrev: "Johannes är hans namn", och alla förvånade sig. Med en gång löstes hans läppar och hans tunga, och han talade och prisade Gud. Alla de kringboende greps av fruktan, och överallt i Judeens bergsbygd talade man om detta som hade hänt. Och alla som hörde det lade det på minnet och frågade sig: Vad skall det inte bli av detta barn? Ty Herrens hand var med honom.

Hans far Sakarias fylldes av helig ande och talade profetiska ord:

"Välsignad är Herren, Israels Gud,som besöker sitt folk och ger det frihet.Han reser för oss frälsningens horni sin tjänare Davids släkt,så som han för länge sedan lovatgenom sina heliga profeter,frälsning från våra fiender och alla som hatar oss.Han visar barmhärtighet mot våra fäderoch står fast vid sitt heliga förbund,den ed han svor vår fader Abraham:att rycka oss ur våra fienders handoch låta oss tjäna honom utan fruktan,rena och rättfärdiga inför honom i alla våra dagar.Och du, mitt barn, skall kallas den Högstes profet,ty du skall gå före Herren och bana väg för honom.Så skall hans folk få veta att frälsningen är härmed förlåtelse för deras syndergenom vår Guds barmhärtighet och mildhet.Han skall komma ner till oss från höjden,en soluppgång för dem som är i mörkretoch i dödens skugga,och styra våra fötter in på fredens väg."
Och pojken växte och blev stark i anden. Och han vistades i öde trakter till den dag då han skulle träda fram inför Israel.

Löftet om Johannes döparens födelse

På den tiden då Herodes var kung i Judeen fanns det i Avias avdelning en präst som hette Sakarias. Hans hustru härstammade från Aron och hette Elisabet. De var båda rättfärdiga inför Gud och levde oförvitligt efter alla Herrens bud och föreskrifter. De var barnlösa eftersom Elisabet var ofruktsam, och båda var till åren. En gång när turen hade kommit till hans avdelning och han fullgjorde sin prästtjänst inför Gud var det han som efter den sedvanliga lottningen bland prästerna skulle gå in i Herrens tempel och tända rökelseoffret. Allt folket stod utanför och bad medan offret pågick. Då visade sig Herrens ängel för honom, till höger om rökelsealtaret. Sakarias blev förskräckt vid denna syn och fruktan föll över honom. Men ängeln sade till honom: "Var inte rädd, Sakarias, din bön har blivit hörd. Din hustru Elisabet skall föda en son åt dig, och du skall ge honom namnet Johannes. Han skall bli din glädje och fröjd, och många kommer att glädja sig över hans födelse. Ty han skall bli stor inför Herren; vin och starka drycker skall han aldrig dricka, han skall uppfyllas av helig ande redan i moderlivet, och han skall få många i Israel att vända tillbaka till Herren, deras Gud. Och han skall gå före honom med Elias ande och kraft, för att vända fädernas hjärtan till deras barn och ge de ohörsamma ett rättfärdigt sinne, så att Herren får ett folk som är berett."

Låt er uppfyllas av ande

låt er uppfyllas av ande

Må Herrens vilja ske

När vi hade skilts från dem och lagt ut seglade vi raka vägen till Kos, nästa dag till Rhodos och därifrån till Patara. Där fann vi ett skepp som skulle till Fenikien, och vi seglade vidare med det. Vi siktade Cypern, passerade söder om ön med kurs på Syrien och kom till Tyros, där lasten skulle lossas. Vi sökte upp lärjungarna och stannade hos dem en vecka. På Andens ingivelse varnade de Paulus för att fara vidare till Jerusalem. Men när dagarna i Tyros var till ända bröt vi upp för att fortsätta resan. Alla, också kvinnor och barn, följde oss ut ur staden. Vi knäböjde på stranden och bad, och sedan tog vi farväl av varandra. Vi steg ombord, medan de andra gick hem till sitt igen.

Från Tyros kom vi till Ptolemais, där vår sjöresa slutade. Vi hälsade på bröderna och stannade hos dem en dag, varefter vi fortsatte till Caesarea. Där gick vi hem till förkunnaren Filippos, som var en av de sju, och stannade hos honom. Han hade fyra ogifta döttrar som kunde profetera. Vi hade varit där i flera dagar då en profet vid namn Agabos kom ner från Judeen och sökte upp oss. Han tog Paulus bälte och band sina händer och fötter och sade: "Så säger den heliga anden: Den som äger detta bälte skall judarna i Jerusalem binda så här och överlämna i hedningarnas händer." När vi hörde hans ord vädjade både vi och folket där till Paulus att inte gå upp till Jerusalem. Då svarade han: "Varför gör ni så, gråter och slår ner modet på mig? Jag är beredd att inte bara låta mig fängslas utan också lida döden i Jerusalem för herren Jesu namns skull." När han inte lät övertala sig lugnade vi oss och sade: "Må Herrens vilja ske."

Paulus talade till bröderna

När oron hade lagt sig kallade Paulus till sig lärjungarna och intalade dem mod. Därefter tog han farväl och bröt upp för att resa till Makedonien. Och när han hade farit genom det landet och flitigt uppmuntrat bröderna kom han till Grekland, där han uppehöll sig i tre månader. Han stod just i begrepp att avsegla till Syrien när en judisk sammansvärjning mot honom fick honom att ändra sig och fara tillbaka genom Makedonien. I sällskap hade han Sopatros, Pyrrhos son, från Beroia, Aristarchos och Secundus, som hörde till bröderna i Thessalonike, vidare Gaius från Derbe, Timotheos samt Tychikos och Trofimos från Asien. De reste nu i förväg och inväntade oss i Troas. Själva seglade vi från Filippi efter det osyrade brödets högtid, och fem dagar senare träffade vi dem i Troas, där vi stannade en vecka.

Dagen efter sabbaten hade vi samlats för att bryta bröd. Paulus, som skulle resa nästa dag, talade till bröderna, och han höll på ända till midnatt. Det fanns många lampor i det rum på översta våningen där vi var samlade. En ung man som hette Eutychos hade satt sig i fönstret. Han föll i djup sömn då Paulus talade så länge, och i sömnen ramlade han ut från tredje våningen, och när man lyfte upp honom var han död. Paulus kom då ner och lade sig över honom, slog armarna om honom och sade: "Sluta med er klagan, han lever!" Och han gick upp igen, bröt brödet och åt. Sedan fortsatte han länge att predika, ända till gryningen, då han lämnade dem. Ynglingen levde och kunde föras hem, och de kände en stark tillförsikt.

Ordet genom Herrens kraft fick ökad styrka

Några kringvandrande judiska andeutdrivare tog sig också för att uttala herren Jesu namn över sådana som hade onda andar. De sade: "Jag besvär er vid den Jesus som Paulus förkunnar." Så gjorde sju söner till en viss Skeuas, en judisk överstepräst. Men den onda anden svarade dem: "Jesus känner jag till, och vem Paulus är vet jag, men vilka är ni?" Och mannen som hade den onda anden i sig for på dem, övermannade dem alla och tilltygade dem så illa att de måste fly ut ur huset, nakna och blodiga. Detta blev känt i hela Efesos bland både judar och greker, och alla greps av fruktan, och herren Jesu namn blev ärat. Många som hade blivit troende kom och bekände öppet vad de hade ägnat sig åt, och åtskilliga av dem som bedrivit trolldom samlade ihop sina böcker och brände dem offentligt. Man beräknade deras värde och kom fram till 50 000 silverdrachmer. Så fick ordet genom Herrens kraft ökad framgång och styrka.

Gud gjorde märkliga under genom Paulus

Medan Apollos var i Korinth kom Paulus efter sin resa genom inlandet till Efesos. Där träffade han några lärjungar och frågade dem om de hade fått helig ande när de kom till tro. De svarade: "Vi har inte ens hört att det finns någon helig ande." - "Vilket dop blev ni då döpta med?" frågade Paulus, och de svarade: "Johannes-dopet." Paulus sade: "Johannes dop var ett omvändelsedop, och han uppmanade folket att tro på den som skulle komma efter honom, det vill säga Jesus." Då lät de döpa sig i herren Jesu namn. Och när Paulus lade sina händer på dem kom den heliga anden över dem, och de talade med tungor och profeterade. Tillsammans var det väl tolv män.

I synagogan talade Paulus under tre månader öppet och fritt och sökte övertyga dem om Guds rike. Men en del var oemottagliga och ville inte tro utan smädade Vägen inför alla de närvarande. Då vände han dem ryggen och höll också sina lärjungar därifrån. I stället talade han dagligen i Tyrannos föreläsningssal. Detta pågick i två års tid, så att alla i Asien, både judar och greker, fick höra ordet om Herren.

Gud gjorde märkliga under genom Paulus; man tog till och med dukar och plagg som hade varit i beröring med hans kropp och lade dem på de sjuka, och då blev de kvitt sina sjukdomar, och de onda andarna lämnade dem.

Alla fylldes av den heliga anden och förkunnade Guds ord

Sedan de hade blivit fria sökte de upp sina egna och berättade vad översteprästerna och de äldste hade sagt till dem. När de andra hörde det började de gemensamt be högt till Gud och sade: "Härskare, du som har gjort himmel och jord och hav och allt vad de rymmer, du som har låtit den heliga anden säga genom vår fader David, din tjänare:

Varför förhäver sig hedningarna, varför smider folken fåfänga planer? Jordens kungar träder fram och furstarna gaddar sig samman mot Herren och hans smorde.
Ja, de har sannerligen gaddat sig samman här i denna stad mot din helige tjänare Jesus, som du har smort. Herodes och Pontius Pilatus, hedningarna och Israels folk, alla har de gjort vad din makt och ditt beslut hade förutbestämt. Se nu hur de hotar oss, Herre, och ge dina tjänare frimodighet att förkunna ditt ord. Sträck ut din hand och bota de sjuka, låt tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn."

När de hade slutat be skakade marken där de var samlade, och alla fylldes av den heliga anden och förkunnade frimodigt Guds ord.

Värdefullare än silver och guld

Petrus och Johannes gick upp till templet, vid tiden för eftermiddagsbönen. Då bars det dit en man som varit lam från födseln och som man varje dag brukade sätta vid en ingång kallad Sköna porten, så att han kunde tigga av dem som besökte templet. När han nu fick se Petrus och Johannes på väg in bad han om en allmosa. De fäste blicken på honom, och Petrus sade: "Se på oss!" Mannen såg spänt på dem och väntade sig att få något av dem. Men Petrus sade: "Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I nasarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå!" Så grep han honom i högra handen och reste honom upp, och med ens fick mannen stadga i fötter och vrister. Med ett språng var han på benen och började gå. Han följde med dem in i templet, och han gick omkring och han hoppade och han prisade Gud. Allt folket såg honom gå omkring och prisa Gud. Och när de upptäckte att det var mannen som brukade sitta och tigga utanför templet vid Sköna porten, fylldes de av bävan och häpnad över vad som hade hänt med honom.

De prisade Gud

De som tog till sig hans ord lät döpa sig, och den dagen ökade de troendes antal med inemot tre tusen. Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna.

Alla människor bävade: många under och tecken gjordes genom apostlarna. De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem.

Förlåtelse för era synder

Orden träffade dem i hjärtat, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: "Bröder, vad skall vi göra?" Petrus svarade: "Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva. Ty löftet gäller för er och era barn och alla dem långt borta som Herren, vår Gud, vill kalla." Petrus vädjade till dem med många andra ord också, och han uppmanade dem: "Se till att ni blir räddade undan detta onda släkte."

Gud har upphöjt honom med sin högra hand

Mina bröder, jag kan lugnt säga till er att vår stamfar David är död och begraven, hans grav finns här än i dag. Nu var han ju profet och visste att Gud med ed hade lovat honom att sätta en ättling till honom på hans tron. Därför var det Messias uppståndelse han förutsade med orden: Han lämnades inte i dödsriket, och hans kropp mötte inte förgängelsen. Denne, nämligen Jesus, har Gud låtit uppstå, och vi kan alla vittna om det. Gud har upphöjt honom med sin högra hand, och sedan han enligt löftet tagit emot den heliga anden av Fadern har han nu utgjutit den, så som ni här ser och hör. David har inte själv stigit upp till himlen, men han säger: Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, så skall jag lägga dina fiender som en pall under dina fötter. Hela Israels folk skall alltså vara fast förvissat om att Gud har gjort honom till Herre och till Messias, denne Jesus som ni har korsfäst."

Herren sände Natan till David, och han gick till honom och sade: "Två män bodde i samma stad, den ene rik och den andre fattig. Den rike ägde får och kor i överflöd, den fattige ägde ingenting utom ett enda litet lamm, som han hade köpt och fött upp. Det fick växa upp hos honom och hans barn. Det åt av hans bröd och drack ur hans bägare och låg i hans famn. Det var som en dotter för honom. En dag fick den rike en gäst, men han ville inte ta något av sina egna djur för att laga till det åt sin gäst utan tog den fattiges lamm och anrättade det."

David blev ursinnig och sade till Natan: "Så sant Herren lever: den mannen har förtjänat döden. Och lammet skall han ersätta sju gånger om, för att han handlade som han gjorde och var så obarmhärtig." - "Du är den mannen", sade Natan. "Så säger Herren, Israels Gud: Jag smorde dig till kung över Israel och räddade dig undan Saul. Jag gav dig din herres kungadöme och lade din herres hustrur i dina armar; Israel och Juda gav jag åt dig. Och om inte detta hade varit nog skulle jag ha gett dig mer därtill. Varför har du då visat förakt för Herren och gjort det som misshagar honom? Hettiten Uria har du dräpt med svärd. Hans hustru har du tagit, och honom själv har du dödat med ammoniternas svärd. Nu skall svärdet i all framtid hemsöka din ätt, därför att du föraktade mig och tog hettiten Urias hustru. Så säger Herren: Jag skall låta olyckan komma över dig från din egen familj. Inför dina ögon skall jag ta dina hustrur och ge dem åt en annan, och han skall ligga med dem mitt på ljusa dagen. Vad du har gjort i lönndom, det skall jag låta ske inför hela Israel i fullt dagsljus." David sade: "Jag har syndat mot Herren." Natan svarade: "Herren förlåter dig din synd, du skall icke dö. Men eftersom du trotsade Herren skall den son som har fötts åt dig dö." 15Sedan gick Natan hem.

Mitt hjärta fröjdas och min tunga jublar

Israeliter, lyssna på mina ord: Jesus från Nasaret, en man vars uppdrag Gud bekräftade inför er genom att låta honom utföra kraftgärningar och under och tecken mitt ibland er, som ni själva vet, han utlämnades efter Guds beslut och plan, och ni lät laglösa spika fast och döda honom. Men Gud löste honom ur dödens vånda och lät honom uppstå, eftersom det inte var möjligt att döden skulle få behålla honom i sitt grepp. Ty David säger om honom:

Jag har alltid haft Herren för mina ögon, han står vid min sida för att jag inte skall vackla. Därför fröjdar sig mitt hjärta och jublar min tunga,ja, än mer: min kropp skall få vila med förtröstan. Ty du skall inte lämna min själ i dödsriketeller låta din helige möta förgängelsen. Du har visat mig livets vägar.Du skall uppfylla mig med glädje när jag får se ditt ansikte.

Var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad

Då steg Petrus fram med de elva andra och tog till orda och talade till dem: "Judar, ja alla ni som bor i Jerusalem, detta skall ni veta, lyssna till mina ord. Det är inte som ni tror, att de här männen är berusade, det är ju bara morgon. Nej, detta är vad som har sagts genom profeten Joel: Det skall ske i de sista dagarna, säger Gud, att jag utgjuter min ande över alla människor. Era söner och döttrar skall profetera, era unga män skall se syner och era gamla män ha drömmar. Ja, över mina tjänare och tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta min ande, och de skall profetera. Jag skall låta sällsamma ting visa sig uppe på himlen och tecken nere på jorden, blod och eld och moln av rök. Solen skall vändas i mörker och månen i blod innan Herrens dag kommer, den stora och strålande. Men var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad.

Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål

När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem.

I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de: "Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas? Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber - ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar." I sin häpnad visste ingen vad han skulle tro, och de frågade varandra: "Vad betyder detta?" Men andra gjorde sig lustiga och sade: "De har druckit sig fulla på halvjäst vin."

Vittna om Jesus uppståndelse

Då återvände de till Jerusalem från det berg som kallas Olivgårdsberget och som ligger bara en sabbatsväg från staden. Och när de kom dit gick de upp till det rum i övervåningen där de höll till, Petrus, Johannes, Jakob och Andreas, Filippos och Tomas, Bartolomaios och Matteus, Jakob, Alfaios son, Simon seloten och Judas, Jakobs son. Alla dessa höll ihop under ständig bön, tillsammans med några kvinnor, Maria, Jesu mor, och hans bröder.

En dag vid den tiden tog Petrus till orda inför bröderna - omkring 120 personer var samlade - och sade: "Mina bröder, de ord i skriften skulle uppfyllas som den heliga anden lät David säga om Judas, han som blev vägvisare åt dem som grep Jesus. Han var en av oss och hade fått samma uppdrag som vi. Med lönen för sin ogärning köpte han sig en bit jord. Men där föll han framstupa, och buken sprack så att alla inälvorna rann ut. Det blev känt för alla i Jerusalem, och sedan kallades platsen på deras språk för Akeldamak, det vill säga Blodsåkern. I Psaltaren står det: Må hans boplats läggas öde, ingen skall bo där, och: Må hans ämbete övergå till någon annan.

Därför måste nu någon av dem som var med oss under hela den tid då herren Jesus kom och gick ibland oss, från det att han döptes av Johannes fram till den dag då han blev upptagen från oss - någon av dem skall vittna tillsammans med oss om hans uppståndelse."

Två blev föreslagna, Josef Barsabbas, som kallades Justus, och Mattias. Och man bad: "Herre, du som känner allas hjärtan, visa oss vilken av dessa båda du har utvalt till denna tjänst som apostel efter Judas, som övergav sin plats för att hamna där han hör hemma." Så kastade de lott, och lotten föll på Mattias, och han upptogs som den tolfte bland apostlarna.

Jag är med er alla dagar till tidens slut

De elva lärjungarna begav sig till Galileen, till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå. När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade. Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: "Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut."

Be,så ska ni få Sök,så ska ni finna

Han sade till dem: "Tänk er att någon av er går till en vän mitt i natten och säger: ’Käre vän, låna mig tre bröd. En god vän som är på resa har kommit hem till mig, och jag har ingenting att bjuda på.’ Då kanske han där inne säger: ’Lämna mig i fred. Dörren är redan låst, och jag har barnen hos mig i sängen. Jag kan inte stiga upp och ge dig något.’ Men jag säger er: även om han inte stiger upp och ger honom något för vänskaps skull, så gör han det därför att den andre är så påträngande, och han ger honom allt vad han behöver. Därför säger jag er: Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas.

Finns det någon far ibland er som ger sin son en orm när han ber om en fisk eller ger honom en skorpion när han ber om ett ägg? Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte fadern i himlen ge helig ande åt dem som ber honom?"

"Herre, lär oss att be

En gång hade Jesus stannat på ett ställe för att be. När han slutade sade en av hans lärjungar till honom: "Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar." Då sade han till dem: "När ni ber skall ni säga:

Fader, låt ditt namn bli helgat.Låt ditt rike komma.Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer.Och förlåt oss våra synder,ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss.Och utsätt oss inte för prövning."

Jesus framträdde för dem efter att ha lidit döden

I min första bok, ärade Theofilos, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde fram till den dag då han togs upp till himlen, sedan han genom helig ande hade gett sina befallningar åt dem som han utvalt till apostlar. Han framträdde för dem efter att ha lidit döden och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar visade sig för dem och talade om Guds rike. Och under en måltid tillsammans med dem sade han åt dem att inte lämna Jerusalem utan vänta på det som Fadern hade utlovat, "det som ni har hört mig tala om", sade han. "Johannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta med helig ande om bara några dagar."

De som hade samlats frågade honom: "Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?" Han svarade: "Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns." När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han steg upp stod plötsligt två män i vita kläder bredvid dem. "Galileer", sade de, "varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen."

Låt mig få höra glädjerop och lovsång

Förbarma dig, Gud, i din nåd,stryk ut mina synder i din stora godhet.Gör mig fri från all min skuld och rena mig från min synd.Jag vet vad jag har brutit,min synd står alltid inför mig.Mot dig, bara mot dig har jag syndat,jag har gjort det som är ont i dina ögon.Du har rätt när du ställer mig till svars,den dom du fäller är rättvis.I skuld är jag född,i synd blev jag till i min moders liv.Du som älskar ett uppriktigt hjärta,ge mig vishet i mitt innersta.Rena mig med isop från min synd,tvätta mig vit som snö.Låt mig få höra glädjerop och lovsång,låt den du har krossat få jubla.Vänd bort din blick från mina synder,stryk ut all min skuld.Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta,ge mig ett nytt och stadigt sinne.Driv inte bort mig från din närhet,ta inte ifrån mig din heliga ande.Låt mig åter glädjas över att du räddar,håll mig uppe, ge mig ett villigt sinne.