Maria från Magdala och Herren

 

Men Maria stod och grät utanför graven. Gråtande lutade hon sig in och fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp hade legat, en vid huvudet och en vid fötterna. Och de sade till henne: ”Varför gråter du, kvinna?” Hon svarade: ”De har flyttat bort min herre, och jag vet inte var de har lagt honom.” När hon hade sagt det vände hon sig om och såg Jesus stå där, men hon förstod inte att det var han. Jesus sade till henne: ”Varför gråter du, kvinna? Vem letar du efter?” Hon trodde att det var trädgårdsvakten och svarade: ”Om det är du som har burit bort honom, herre, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom.” Jesus sade till henne: ”Maria.” Hon vände sig om och sade till honom: ”Rabbouni!” (det är hebreiska och betyder mästare). Jesus sade: ”Rör inte vid mig, jag har ännu inte stigit upp till min fader. Gå till mina bröder och säg dem att jag stiger upp till min fader och er fader, min Gud och er Gud.” Maria från Magdala gick då till lärjungarna och talade om för dem att hon hade sett Herren och att han hade sagt detta till henne.
                                                                                                                               Johannes 20:11 - 18

Maria från Magdala och två lärjungar vid graven

Tidigt på morgonen efter sabbaten, medan det ännu var mörkt, kom Maria från Magdala ut till graven och fick se att stenen för ingången var borta. Hon sprang genast därifrån och kom och sade till Simon Petrus och den andre lärjungen, den som Jesus älskade: ”De har flyttat bort Herren ur graven, och vi vet inte var de har lagt honom.” Petrus och den andre lärjungen begav sig då ut till graven. De sprang båda två, men den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven. Han lutade sig in och såg linnebindlarna ligga där men gick inte in. Simon Petrus kom strax efter, och han gick in i graven. Han såg bindlarna ligga där, liksom duken som hade täckt huvudet, men den låg inte tillsammans med bindlarna utan hoprullad på ett ställe för sig. Då gick också den andre lärjungen in, han som hade kommit först till graven. Och han såg och trodde. Ännu hade de nämligen inte förstått skriftens ord att han måste uppstå från de döda. Lärjungarna gick sedan hem igen.
                                                                                                                                  Johannes 20:1 - 10

Jesu död

Han bar själv sitt kors ut till den plats som kallas Skallen, på hebreiska Golgota. Där korsfäste de honom tillsammans med två andra, en på var sida med Jesus i mitten. Pilatus hade också låtit skriva ett anslag som sattes upp på korset, och där stod: Jesus från Nasaret, judarnas konung. Detta lästes av många judar, eftersom platsen där Jesus korsfästes låg strax utanför staden, och texten var på hebreiska, latin och grekiska. Men judarnas överstepräster sade till Pilatus: ”Skriv inte: Judarnas konung, utan vad han själv har sagt: Jag är judarnas konung.” Pilatus svarade: ”Vad jag har skrivit, det har jag skrivit.”
Soldaterna som hade korsfäst Jesus tog hans kläder och delade upp dem i fyra delar, en på varje soldat. De tog också långskjortan, men den hade inga sömmar utan var vävd i ett enda stycke. De sade därför till varandra: ”Vi skär inte sönder den utan kastar lott om vem som skall ha den.” Ty skriftordet skulle uppfyllas: De delade upp mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad.
Det var vad soldaterna gjorde. Men vid Jesu kors stod hans mor och hennes syster, Maria som var gift med Klopas och Maria från Magdala. När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade sade han till sin mor: ”Kvinna, där är din son.” Sedan sade han till lärjungen: ”Där är din mor.” Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen. Jesus visste att nu var allt fullbordat, och för att skriftordet skulle uppfyllas sade han: ”Jag är törstig.” Där stod ett kärl som var fyllt med surt vin. De satte därför en svamp som doppats i det sura vinet på en isopstjälk och förde den till hans mun.  När Jesus hade fått det sura vinet sade han: ”Det är fullbordat.” Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande.
Eftersom det var förberedelsedag och kropparna inte fick hänga kvar på korset under sabbaten – det var en stor sabbat – bad judarna Pilatus att de korsfästas benpipor skulle krossas och kropparna tas bort. Soldaterna kom därför och krossade benen på dem som var korsfästa tillsammans med Jesus, först på den ene och sedan på den andre. Men när de kom till Jesus och såg att han redan var död krossade de inte hans ben, utan en av soldaterna stack upp sidan på honom med sin lans, och då kom det ut blod och vatten. Den som såg det har vittnat om det för att också ni skall tro; hans vittnesbörd är sant, och han vet att han talar sanning. Detta skedde för att skriftordet skulle uppfyllas: Inget ben skall krossas på honom. Och på ett annat ställe heter det: De skall se på honom som de har genomborrat.
                                                                                                                                Johannes 19:17 - 37

Jesus tvättar lärjungarnas fötter

Det var strax före påskhögtiden och Jesus visste att hans stund hade kommit, då han skulle lämna världen och gå till Fadern. Han hade älskat sina egna som levde här i världen, och han älskade dem intill slutet.De hade samlats till måltid, och djävulen hade redan ingett Judas, Simon Iskariots son, att förråda Jesus. Jesus visste att Fadern hade lagt allt i hans händer och att han hade utgått från Gud och nu återvände till Gud. Han steg upp från bordet, tog av sig manteln och band en handduk om livet. Sedan hällde han vatten i tvättfatet och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med handduken som han hade bundit om sig. När han kom till Simon Petrus sade denne till honom: ”Herre, skall du tvätta mina fötter!” Jesus svarade: ”Vad jag gör förstår du inte nu, men senare skall du fatta det.” Petrus sade: ”Aldrig någonsin får du tvätta mina fötter!” Jesus sade till honom: ”Om jag inte tvättar dig har du ingen gemenskap med mig.” Då sade Simon Petrus: ”Herre, tvätta inte bara mina fötter utan också händerna och huvudet.” Men Jesus sade till honom: ”Den som har badat behöver bara få fötterna tvättade, i övrigt är han ren. Och ni är rena, dock inte alla.” Han visste nämligen vem som skulle förråda honom, och därför sade han att de inte alla var rena.
När han hade tvättat deras fötter och tagit på sig manteln och lagt sig till bords igen sade han till dem: ”Förstår ni vad det är jag har gjort med er? Ni kallar mig mästare och herre, och det med rätta, för det är jag. Om nu jag, som är er herre och mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort med er.  Sannerligen, jag säger er: en tjänare är inte förmer än sin herre, och en budbärare inte förmer än den som har sänt honom. Vet ni detta är ni saliga om ni också handlar så.
                                                                                                                                  Johannes 13:1 - 17

Rättfärdighet genom tro

Men nu har Gud uppenbarat en rättfärdighet som inte beror av lagen men som lagen och profeterna har vittnat om –  en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus, för alla dem som tror. Här görs ingen åtskillnad. Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus. Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han förut hade lämnat synderna ostraffade, under uppskovets tid. I vår egen tid ville han visa sin rättfärdighet: att han är rättfärdig och gör den rättfärdig som tror på Jesus.
Vad blir då kvar av vår stolthet? Ingenting. Vilken lag säger det, gärningarnas? Nej, trons lag. Ty vi menar att människan blir rättfärdig på grund av tro, oberoende av laggärningar. Eller är Gud bara judarnas Gud och inte hedningarnas? Jo, också hedningarnas,  så visst som Gud är en, han som skall göra de omskurna rättfärdiga av tro och de oomskurna rättfärdiga genom tro. Upphäver vi då lagen genom tron? Inte alls! Vi befäster lagen.
                                                                                                                             Romarbrevet 3:21 - 31

Hela mänsklighetens skuld inför Gud

Hur är det då, har vi något försteg? Inte utan vidare. Jag har förut anklagat både judar och greker för att stå under syndens välde. Det står ju skrivet:

Ingen finns som är rättfärdig, ingen enda,

ingen som förstår, ingen som söker Gud.

Alla har vikit av, alla är fördärvade.

Ingen finns som gör det goda, ingen enda.

En öppen grav är deras strupe,

sin tunga brukar de till svek.

Huggormsgift har de bakom sina läppar,

deras mun är full av bitter förbannelse.

På snabba fötter ilar de för att utgjuta blod,

förödelse och elände kantar deras väg,

och fridens väg känner de inte.

Hos dem finns ingen fruktan för Gud.

Vi vet att lagens ord riktas till dem som äger lagen, för att varje mun skall tystas och hela världen underkastas Guds dom. Ty genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig inför honom. Lagen kan bara ge insikt om synd.
                                                                                                                            Romarbrevet 3:9 - 20

Gud är sann

Vilket företräde har då judarna, vilken fördel ger omskärelsen? En stor fördel, på alla sätt. Först och främst: Guds ord anförtroddes åt dem. Och om nu några har visat sig trolösa, skall då deras trolöshet upphäva Guds trofasthet? Nej, inte alls: Gud är sann – sedan må varje människa visa sig vara en lögnare; som det står skrivet: Du skall befinnas rättfärdig i dina ord och segra när man anklagar dig. Och om vår orättfärdighet skall bevisa Guds rättfärdighet, vad innebär då detta? Är kanske Gud mänskligt talat orättvis när han låter sin vrede drabba oss?  Nej, inte alls, ty hur skulle Gud då kunna döma världen?  Men om min lögn ökar Guds härlighet genom att framhäva hans sannfärdighet, varför skall jag då dömas som syndare?  Inte kan vi säga: ”Låt oss göra det onda för att frambringa det goda.” Sådana ord lägger några i vår mun, men de som förtalar oss på det sättet förtjänar sitt straff.
                                                                                                                                  Romarbrevet 3:1- 8

Gläd dig och jubla

Gläd dig och jubla, dotter Sion!

Se, jag kommer

och tar min boning hos dig,

säger Herren.

Många folk skall den dagen

sluta sig till Herren och bli mitt folk.

Jag tar min boning hos dig.

Då skall du inse

att Herren Sebaot har sänt mig till dig.

Herren skall ta Juda i besittning

som sin del av den heliga marken.

Än en gång utväljer han Jerusalem.

Var stilla inför Herren, allt levande,

han bryter upp från sin heliga boning.

                                   Sakarja 2:10 -13

Jakob välsignar Josefs söner

Efter en tid fick Josef bud att hans far var sjuk. Då tog han med sig sina båda söner Manasse och Efraim, och man talade om för Jakob att hans son Josef hade kommit. Israel samlade då sina krafter och satte sig upp i sängen.
Jakob sade till Josef: ”Gud den Väldige uppenbarade sig för mig i Lus i Kanaan. Där välsignade han mig  och sade till mig: ’Jag skall göra dig fruktsam, så att du förökar dig och blir till många folk. Och jag skall ge dina ättlingar detta land som egendom för all framtid.’ – Nu skall de två söner som du har fått i Egypten innan jag kom hit till dig vara mina. Efraim och Manasse skall vara mina, på samma sätt som Ruben och Simon. Men de barn du får efter dem skall vara dina: de skall räknas in under sina bröder i det land som blir deras. – På färden genom Kanaan, när jag kom från Paddan, dog Rakel från mig, när det ännu var ett stycke kvar till Efrata. Jag begravde henne där, invid vägen till Efrata.” Efrata är det nuvarande Betlehem.
När Israel fick se Josefs söner frågade han: ”Vilka är detta?” Josef svarade sin far: ”Det är mina söner som Gud har gett mig här.” – ”Kom hit med dem till mig”, sade Israel, ”så får jag välsigna dem.”  Israel var skumögd av ålder och såg illa. Josef förde fram dem till honom, och han kysste dem och tog dem i famn. Och Israel sade till Josef: ”Jag trodde inte att jag skulle få se dig igen, och nu har Gud låtit mig få se dina barn också!”
Josef lyfte ner dem ur Israels knä och bugade sig till jorden. Sedan tog Josef Efraim i sin högra hand, så att Israel fick honom till vänster, och Manasse i sin vänstra hand, så att Israel fick honom till höger, och förde fram dem till Israel. Men Israel sträckte ut sin högra hand och lade den på Efraims huvud, fastän han var den yngre, och sin vänstra hand lade han på Manasses huvud. Han korsade alltså sina händer. Men Manasse var den förstfödde.
 Israel välsignade dem och sade:

”Den Gud som mina fäder höll sig till,

Abraham och Isak,

den Gud som har varit min herde

från min första stund till denna dag,

den ängel som löst mig från allt ont,

han må välsigna dessa barn.

Genom dem skall mitt namn leva vidare,

mitt och mina fäders, Abrahams och Isaks.

Må de föröka sig och bli talrika på jorden.”

Josef ogillade att hans far lade sin högra hand på Efraims huvud och grep därför tag i faderns hand för att flytta den från Efraims huvud till Manasses. ”Inte så, far”, sade Josef. ”Det här är den förstfödde, lägg din högra hand på hans huvud.” Men det ville inte hans far utan sade: ”Jag vet, min son, jag vet. Också han skall bli till ett folk, också han skall bli stor. Men hans yngre bror skall bli större än han, och av hans ättlingar skall bli stora folk.”
Den dagen välsignade han dem och sade: ”När israeliterna välsignar skall de bruka era namn och säga: Må Gud göra dig sådan som Efraim och Manasse!” – Han satte alltså Efraim före Manasse.
Israel sade till Josef: ”Jag skall snart dö, men Gud skall vara med er och föra er tillbaka till era fäders land. Jag ger dig nu, utöver vad dina bröder får, en bergsrygg som jag tagit från amoreerna med svärd och båge.”
                                                                                                                              1 Moseboken 48:1 - 22

Goshen

Josef kom till farao och underrättade honom om att hans far och hans bröder hade kommit från Kanaan med sina får och kor och allt de ägde och nu var i Goshen. Josef hade tagit med sig fem av bröderna och lät dem träda fram inför farao. När farao frågade dem vad de livnärde sig på svarade de: ”Vi är herdar, herre, vi liksom våra fäder.” Sedan sade de till farao: ”Vi har kommit för att vara en tid här i landet, vi har inget bete till våra får och getter, eftersom det är så svår missväxt i Kanaan. Vi ber dig, herre: låt oss få bo i Goshen.” Farao sade till Josef: ”Din far och dina bröder har alltså kommit till dig. Hela Egypten ligger öppet för dig. Låt din far och dina bröder bosätta sig i den bästa delen av landet: de får bo i Goshen. Och om du känner några av dem som duktiga karlar, kan du ge dem uppsikten över min boskap.”
Sedan hämtade Josef sin far Jakob och föreställde honom för farao. Jakob hälsade farao, och farao frågade honom om hans ålder. ”Min vandringstid har varat 130 år”, svarade Jakob. ”Få och svåra har mina levnadsår varit, de har inte blivit så många som mina fäders vandringsår.” Jakob tog farväl av farao och lämnade honom.
Josef lät sin far och sina bröder bo i Egypten och gav dem jord där, i den bästa delen av landet, i Ramses, så som farao hade befallt. Och Josef sörjde för att hans far och hans bröder och hela hans fars släkt fick livsmedel alltefter familjernas storlek.

Josef gör Egypten till faraos egendom

På hela jorden var man nu utan bröd, hungersnöden var mycket svår, och både Egypten och Kanaan var nära att förgås av hunger. Genom att låta folket köpa säd samlade Josef alla pengar som fanns i Egypten och i Kanaan och förde dem till farao. När pengarna hade tagit slut i Egypten och Kanaan kom egypterna till Josef. ”Ge oss bröd”, bad de. ”Eller måste vi dö här i din åsyn bara för att vi inte har några pengar?” Då svarade Josef: ”Är pengarna slut, så kom hit med er boskap. Då ger jag er bröd i utbyte.” De kom med sin boskap till Josef, och han gav dem bröd i utbyte mot hästarna, fårhjordarna, nötboskapen och åsnorna. Så försörjde han dem det året med bröd i utbyte mot all deras boskap.
Året gick till ända, och följande år kom de till Josef och sade: ”Vi måste säga som det är, herre: pengarna är slut och vår boskap har du redan fått. Det enda vi kan ge dig är våra kroppar och vår jord. Eller måste vi dö inför ögonen på dig, vi och vår jord? Ta oss och vår jord i betalning för bröd. Vi och vår jord blir faraos egendom, bara du ger oss utsäde, så att vi kan överleva och inte behöver dö och vår jord slipper ligga öde.” Då köpte Josef all jord i Egypten åt farao. Alla egypter sålde sina åkrar, eftersom hungersnöden var så svår. Jorden blev på detta sätt faraos egendom. Och överallt i hela Egypten gjorde han människorna till slavar. Prästernas jord köpte han dock inte. De hade sitt lagstadgade underhåll från farao, de levde på det underhåll farao gav dem och behövde därför inte sälja sin jord.
Josef sade till folket: ”Nu har jag köpt er och er jord åt farao. Här har ni säd så att ni kan beså jorden.  När skörden bärgas skall ni ge en femtedel åt farao. Fyra femtedelar får ni behålla till utsäde och till mat åt er och era familjer och alla ni har att försörja.” Egypterna sade: ”Du har räddat våra liv, herre. Vi är tacksamma att få vara slavar åt farao.” Josef gjorde detta till en lag som gäller än i dag för jorden i Egypten: en femtedel till farao. Det var bara prästernas jord som inte blev faraos egendom.

Jakobs sista önskan

Israeliterna bosatte sig alltså i Goshen i Egypten. Där skaffade de sig jord, och de var fruktsamma och blev mycket talrika. Jakob levde sjutton år i Egypten; hans livstid blev 147 år.
När tiden närmade sig då Israel skulle dö kallade han till sig sin son Josef och sade till honom: ”Jag ber dig om en ynnest. Lägg handen mellan mina lår och svär att visa mig din kärlek och trofasthet: begrav mig inte i Egypten. När jag har gått till vila hos fäderna, för mig då bort från Egypten och lägg mig i mina fäders grav.” Josef svarade: ”Jag skall göra som du har sagt.” –  ”Ge mig din ed”, sade Jakob, och han gav honom sin ed. Sedan knäföll Israel vid sängens huvudgärd.
                                                                                                                              1 Moseboken 47:1 - 31

Jakob och hans släkt kommer till Egypten

Jakob beger sig till Egypten

Israel bröt nu upp med allt han ägde och kom till Beer Sheva. Där offrade han slaktoffer åt sin far Isaks Gud. I en uppenbarelse om natten talade Gud till Israel: ”Jakob, Jakob!” Han svarade: ”Här är jag.” Och Gud sade: ”Jag är Gud, din fars Gud. Var inte rädd att fara till Egypten, ty där skall jag göra dig till ett stort folk. Jag skall själv fara till Egypten tillsammans med dig, och jag skall själv föra dig därifrån. Och Josef skall bli den som sluter dina ögon.” Så lämnade Jakob Beer Sheva.
Israels söner lät sin far Jakob och sina barn och kvinnor stiga upp i vagnarna som farao hade skickat för att hämta honom. De tog med sig sin boskap och ägodelarna de hade förvärvat i Kanaan, och så kom de till Egypten, Jakob och hela hans släkt. Sina söner och sonsöner, sina döttrar och sondöttrar, ja, hela sin släkt förde han med sig till Egypten.

Jakobs släkt

Detta är namnen på israeliterna som kom till Egypten, Jakob och hans söner. Jakobs förstfödde var Ruben. Rubens söner var Henok, Pallu, Hesron och Karmi. Simons söner var Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sochar och Saul, kanaaneiskans son. Levis söner var Gershon, Kehat och Merari. Judas söner var Er, Onan, Shela, Peres och Serach, men Er och Onan dog i Kanaan. Peres söner var Hesron och Hamul. Isaskars söner var Tola, Puva, Jashuv och Shimron. Sebulons söner var Sered, Elon och Jachleel. Detta var Leas söner som hon födde åt Jakob i Paddan Aram. Därtill kom dottern Dina. Söner och döttrar var sammanlagt trettiotre personer.
Gads söner var Sifjon, Haggi, Shuni, Esbon, Eri, Arodi och Areli. Ashers söner var Jimna, Jishva, Jishvi och Beria. Deras syster hette Serach. Berias söner var Hever och Malkiel. Detta var sönerna till Silpa, som Laban hade gett åt sin dotter Lea. Hon födde dessa åt Jakob. Det var sammanlagt sexton personer.
Jakobs hustru Rakels söner var Josef och Benjamin. Josef hade i Egypten fått sönerna Manasse och Efraim med Asenat, dotter till Poti Fera, prästen i On. Benjamins söner var Bela, Beker, Ashbel, Gera, Naaman, Achiram, Shufam, Hufam och Ard. Detta var Rakels söner som hon födde åt Jakob. Det var sammanlagt fjorton personer.
Dans son var Hushim. Naftalis söner var Jachseel, Guni, Jeser och Shillem. Detta var sönerna till Bilha, som Laban hade gett åt sin dotter Rakel. Hon födde dessa åt Jakob. Det var sammanlagt sju personer.
De som Jakob hade med sig till Egypten och som härstammade från honom, hans sonhustrur alltså oräknade, var sammanlagt sextiosex personer, och eftersom de söner Josef fick i Egypten var två, blev det sammanlagt sjuttio personer av Jakobs släkt som kom till Egypten.

Jakob och hans släkt kommer till Egypten

Israel hade skickat Juda i förväg till Josef, för att få reda på vägen till Goshen. När de kom fram dit  lät Josef spänna för sin vagn och åkte till Goshen för att möta sin far Israel. När han nu stod inför honom föll han honom om halsen och grät länge. Och Israel sade till Josef: ”Nu kan jag dö, nu har jag sett dig och vet att du lever.”
Josef sade till sina bröder och till de andra i sin fars familj: ”Jag skall uppsöka farao och underrätta honom om att mina bröder och hela min fars familj har kommit till mig från Kanaan. ’De är herdar’, skall jag säga, ’de har alltid hållit boskap, och de har med sig sina får och kor och alla sina tillhörigheter.’ När sedan farao kallar er till sig och frågar vad ni livnär er på skall ni svara: ’Herre, vi har hållit boskap i hela vårt liv, vi liksom våra fäder.’ Då kommer ni att få bo i Goshen. Herdar är nämligen något orent för egypterna.”
                                                                                                                          1 Moseboken 46:1 - 34
 

Josef ger sig till känna för sina bröder

Nu kunde Josef inte längre behärska sina känslor inför hovmännen. ”Låt alla gå ut härifrån”, ropade han, och ingen av dem var kvar hos honom då han gav sig till känna för sina bröder. Och Josef brast i gråt. Han grät så högt att egypterna hörde det, och faraos hov fick veta vad som hänt. Josef sade till sina bröder: ”Jag är Josef. Lever min far?” Hans bröder kunde inte svara honom, så förskräckta blev de. Då sade Josef till bröderna: ”Kom fram hit.” De gick fram till honom, och Josef sade: ”Jag är Josef, er bror, som ni sålde till Egypten. Men var inte bedrövade för att ni sålde mig hit och förebrå er ingenting. Det var för att rädda liv som Gud skickade mig hit före er. I två år har det nu varit hungersnöd i landet, och det kommer fem år till då man varken skall plöja eller skörda. Gud skickade mig före er för att trygga er fortlevnad på jorden och för att bevara er vid liv och rädda många. Det är alltså inte ni som har skickat mig hit, utan Gud, och han har gjort mig till faraos främste rådgivare, till ledare för hans förvaltning och styresman över hela Egypten.
Skynda er tillbaka till min far och säg till honom: Så säger din son Josef: Gud har gjort mig till herre över hela Egypten. Kom hit till mig utan dröjsmål. Du skall få bo i Goshen, där du är nära mig, du själv med dina barn och barnbarn, dina får och dina kor och allt du äger. Där skall jag sörja för dig, ty ännu återstår fem år av hungersnöd. Du skall inte lida någon brist, varken du eller din familj eller någon av dem som tillhör dig. –  Ni ser ju själva, både min bror Benjamin och ni andra, att det verkligen är jag som talar till er. Berätta för min far om vilken ställning jag har i Egypten och om allt ni har sett, och hämta honom hit så fort ni kan.”
Han föll sin bror Benjamin om halsen och grät, och Benjamin grät i hans famn. Josef kysste alla sina bröder, tog dem i famn och grät. Sedan talade han och bröderna med varandra.

Bröderna återvänder till sin far

I faraos palats hade man fått höra att Josefs bröder kommit, och det gladde farao och hans hovmän.  Farao uppmanade Josef att säga till sina bröder: ”Så här skall ni göra: lasta era djur och far hem till Kanaan och hämta er far och era familjer och kom sedan till mig. Jag skall ge er det bästa Egypten har att bjuda, och ni skall få njuta av landets rikedomar. – Du skall befalla dem: Så här skall ni göra: ta med er vagnar från Egypten för era barn och kvinnor, och hämta er far och kom. Bry er inte om era tillhörigheter, ni skall få det allra bästa Egypten har att bjuda.”
Israels söner gjorde så. Josef gav dem vagnar enligt faraos befallning, och han gav dem mat för resan.  Åt var och en av dem gav han en högtidsdräkt, men åt Benjamin gav han 300 siklar silver och fem högtidsdräkter. Till sin far skickade han följande: tio åsnor lastade med det bästa Egypten kunde bjuda och tio åsneston med spannmål, bröd och andra förnödenheter som hans far skulle ha på resan.  Så tog Josef farväl av sina bröder, och när de gav sig av sade han till dem: ”Bli inte ovänner på vägen!”
 De lämnade Egypten och kom tillbaka till Kanaan, till sin far Jakob. Där berättade de för honom: ”Josef lever, och han är styresman över hela Egypten.” Jakob blev förstummad, han kunde inte tro dem. Men när de talade om för sin far allt som Josef hade sagt till dem och när han dessutom såg vagnarna som Josef hade skickat för att hämta honom, levde han upp. ”Det är nog”, sade Israel. ”Min son Josef lever. Jag måste fara, så att jag får se honom innan jag dör.”
                                                                                                                            1 Moseboken  45:1 - 28

Juda vädjar till Josef

Så kom Juda och hans bröder till Josefs hus. Josef var fortfarande kvar där, och de kastade sig till marken inför honom. Josef sade till dem: ”Vad är det ni har gjort? Förstår ni inte att en man som jag kan tyda tecken?” Juda svarade: ”Vad skall vi säga, herre? Hur skall vi lägga våra ord och hur skall vi kunna hävda vår oskuld? Gud har uppdagat vår skuld, och vi är dina slavar, herre, både han som bägaren blev funnen hos och vi andra.” Josef sade: ”Det skulle aldrig falla mig in att göra så. Den som bägaren blev funnen hos, han skall bli min slav. Ni andra kan lugnt bege er hem till er far.”

Juda vädjar till Josef

Juda vände sig till honom och sade: ”Lyssna på mig, herre. Låt mig få säga ett ord, och bli inte vred på din tjänare, du som är faraos like. Du frågade oss, herre, om vi hade far eller bror. Vi svarade dig, herre: Vi har vår gamle far, och han har en son, en ung pojke som han har fått på gamla dagar. Pojkens bror är död. Därför är han ensam kvar efter sin mor, och han är sin fars älsklingsson. –  Då befallde du oss att föra honom hit till dig, så att du fick se honom. Men vi svarade dig, herre, att pojken inte kunde lämna sin far, hans far skulle dö om han lämnade honom. Då sade du till oss att om inte vår yngste bror följde med oss hit skulle vi aldrig mer få visa oss för dig. Så kom vi hem till vår far, din tjänare, och berättade för honom vad du sagt. När sedan vår far sade åt oss att fara tillbaka och köpa litet brödsäd svarade vi: Det kan vi inte. Bara om vår yngste bror följer med oss kan vi fara. Vi får inte visa oss för mannen om inte vår yngste bror är med. Då sade vår far: Ni vet ju att min hustru födde mig två söner. Den ene försvann ifrån mig, och jag förstod att han var ihjälriven. Jag har inte sett honom mer. Om ni tar också den här sonen ifrån mig och det händer honom en olycka, så driver ni er gamle far med smärta ner i dödsriket. – Om jag kommer hem till min far och vi inte har med oss pojken som han är så fäst vid, och han ser att pojken inte är med, så blir det hans död. Vi skulle driva vår gamle far, din tjänare, med sorg ner i dödsriket. Herre, jag har lovat min far att ta ansvar för pojken. Jag har sagt att om jag inte har honom med mig tillbaka, så skall jag stå som en brottsling inför min far i alla mina dagar. Därför ber jag dig, herre, att du låter mig stanna som slav hos dig i stället för pojken, så att han får fara hem tillsammans med sina bröder. Hur skulle jag kunna fara tillbaka till min far utan att ha pojken med mig? Förskona mig från att se den smärta det skulle vålla min far.”
                                                                                                                         1 Moseboken 44:14 - 34

Josef möter sina bröder

Så tog mannen med sig bröderna in i Josefs hus. Han lät sätta fram vatten så att de fick tvätta av sina fötter, och han lät utfodra deras åsnor. De ställde i ordning sina gåvor i väntan på att Josef skulle komma vid middagstiden; de hade nämligen fått höra att de skulle äta där.
När Josef kom hem lämnade de fram gåvorna de haft med sig och bugade sig till jorden för honom.  Han hälsade dem och frågade: ”Hur är det med er gamle far som ni talade om? Lever han ännu?” –  ”Ja”, svarade de, ”allt är väl med vår far, din tjänare. Han lever ännu.” Och de föll ner inför honom.  När han fick se sin bror Benjamin, sin mors son, frågade han: ”Är detta er yngste bror som ni talade om?” Sedan sade han: ”Gud välsigne dig, min son!” Och Josef skyndade ut, eftersom kärleken till brodern överväldigade honom och han var nära att brista i gråt. Han gick in i ett annat rum och grät.
Sedan tvättade han ansiktet och gick ut igen. Han behärskade sina känslor och befallde att man skulle sätta fram maten. Man serverade honom för sig och bröderna för sig och egypterna som åt med honom för sig. Egypterna kan nämligen inte äta tillsammans med hebreer, det skulle vara anstötligt för dem. Men bröderna fick sitta mitt emot Josef, i åldersordning från den äldste till den yngste. De såg förundrat på varandra. Josef lät servera dem från sitt bord, och Benjamin fick fem gånger så mycket som de andra. Och de drack sig glada tillsammans med honom.

Josefs bägare i Benjamins säck

Josef befallde sedan sin förvaltare: ”Fyll männens säckar med säd, så mycket de kan ta med sig, och lägg vars och ens pengar överst i hans säck. Och min bägare, silverbägaren, skall du lägga överst i den yngstes säck tillsammans med pengarna han betalade för säden.” Han gjorde som Josef hade sagt. Så snart det blev morgon fick bröderna ge sig av med sina åsnor. De hade inte hunnit långt från staden när Josef sade till sin förvaltare: ”Sätt genast efter männen. När du hinner upp dem skall du säga: Varför har ni lönat gott med ont? Det är ju den här som min herre brukar dricka ur och som han också använder när han tyder tecken. Det var skamligt gjort!”
Förvaltaren hann upp dem och sade detta till dem. Bröderna svarade: ”Hur kan du säga något sådant, herre? Det skulle aldrig falla oss in att handla på det viset. Pengarna vi fann överst i våra säckar tog vi ju med oss tillbaka till dig från Kanaan. Varför skulle vi då stjäla silver eller guld från din herres hus? Om man finner den hos någon av oss skall han dö, och vi andra skall bli slavar åt dig.”  Då sade han: ”Nå, det får bli som ni säger. Den som man finner den hos skall bli slav åt mig, men ni andra går fria.”  Bröderna skyndade sig att lyfta ner sina säckar på marken. Var och en öppnade sin säck, och förvaltaren satte i gång att leta, han började hos den äldste och slutade hos den yngste. Och bägaren blev funnen i Benjamins säck. Då rev de sönder sina kläder. Sedan de lastat sina åsnor återvände de till staden.
                                                                                                                   1 Moseboken 43:24 - 44:13

Herrens löften

Nu, säger Herren, skall ni vända er till mig med uppriktigt hjärta, under fasta, gråt och klagan. Slit sönder era hjärtan, inte era kläder, och vänd åter till Herren, er Gud. Han är nådig och barmhärtig, sen till vrede och rik på kärlek, han ångrar det onda han hotat med. Kanske ändrar han sig och låter välsignelsen vara kvar, till matoffer och dryckesoffer åt Herren, er Gud. Stöt i horn på Sion! Påbjud en fasta! Kungör en högtidssamling! alla på folket, påbjud en helig sammankomst! Kalla på de gamla och samla barnen, också dem som ännu får bröstet. Må brudgummen lämna sin kammare och bruden sitt gemak. Mellan förhuset och altaret skall prästerna gråta, skall Herrens tjänare ropa: ”Herre, skona ditt folk, lämna inte de dina att skymfas så att de blir till en visa bland folken. Varför skall hedningarna få säga: Var är deras Gud?” Herrens löften Då greps Herren av lidelse för sitt land och av medömkan med sitt folk. Och Herren svarade sitt folk: Jag skall ge er säd och vin och olja, så mycket ni behöver. Aldrig mer skall jag tillåta att ni blir skymfade bland folken. Joel 2:12-19

”Att frukta Herren, det är vishet,att sky det onda är insikt.”

Den kan inte köpas för guld, inte betalas med silver, den förvärvas inte med guld från Ofir, med dyrbar onyx och safir. Varken guld eller glas kan mäta sig med den, den byter man inte mot gyllene klenoder, än mindre då mot kristall och koraller. Att äga visheten är mer än att äga pärlor. Nubisk topas kan inte mäta sig med den, den kan inte köpas med renaste guld. Visheten, varifrån kommer den? Var är den plats där insikten bor? Den är dold för alla levande varelser, inte ens himlens fåglar kan se den. Avgrunden och Döden säger: ”Vi har bara hört talas om den.” Men Gud känner vägen till den, han vet var visheten bor. Hans blick når till jordens ände, allt under himlen ser han. När han bestämde vindens vikt och vattnets mängd och mått, när han stadgade en lag för regnet och fastställde åskvädrens bana, då såg han visheten och granskade den, lärde känna den och utforskade den. Till människan sade han: ”Att frukta Herren, det är vishet, att sky det onda är insikt.” Job 28:15-28

Men visheten, var finns den?

Det finns gruvor med silver, platser där man utvinner guld, järn hämtas ur marken, och stenar smälts till koppar. Människan får mörkret att vika och tränger längst ner i djupen till stenen som göms i svartaste natt. [---] Djupt under jorden som frambringar föda förvandlas allt som av eld. Där nere är stenen safir och gruset är guld. Stigen dit är okänd för örnen, falkens öga har inte sett den, den trampas inte av stolta rovdjur, lejonet går inte där. Människan ger sig på den hårda stenen och vänder bergen ut och in. Hon hugger gångar in i klippan, och alla slags dyrbarheter blottas för ögat. Vattenådror täpper hon till, och det som var dolt förs upp i ljuset. Men visheten, var finns den? Var är den plats där insikten bor? Människan vet inte vägen till den, man finner den inte i de levandes land. ”Den är inte hos mig”, säger Djupet, och Havet säger: ”Här finns den inte.” Job 28:1-14

Kan en som har dött få liv igen? då skulle jag hålla ut på min post

För ett träd finns det hopp: om det fälls kan det växa upp igen och skjuta nya skott. Även om rötterna åldras i jorden och stubben multnar i mullen, spirar det på nytt när det anar vatten och grenar sig som en ung planta. Men när en man dör är allt förbi. När en människa gått bort, var finns hon då? Om än vattnet tar slut i havet, floderna sinar och torkar ut, reser sig aldrig en död igen. Förr skall himlen rämna än han vaknar, aldrig väcks han ur sin sömn. Om du ändå ville gömma mig i dödsriket, hålla mig dold tills din vrede lagt sig, glömma mig, men blott för en tid - kan en som har dött få liv igen? - då skulle jag hålla ut på min post tills min avlösning kom. Du skulle ropa på mig, och jag skulle svara, du skulle längta efter den du skapat. Nu räknar du alla mina steg och vaktar på om jag syndar. Mina brott förvarar du under sigill, varje skuld finns bokförd. Liksom berget vittrar och rasar och klippan rubbas från sin plats, liksom stenarna mals sönder av vattnet och skyfall sköljer bort gruset, så krossar du människans hopp. Du besegrar henne i grund, och hon är borta, vanställd, förvisad ur din åsyn. Hennes barn vinner ära, men hon vet det inte, de ringaktas, men hon märker det ej. Hon känner bara smärtan i sin egen kropp och sorgen i sin egen själ. Job 14:7-22

För din talan, så skall jag svara

Blott två ting måste du skona mig för, så att jag slipper gömma mig för dig: ta din tunga hand ifrån mig och låt skräcken för dig släppa! För din talan, så skall jag svara, eller ge mig ordet och bemöt mig sedan! Hur många är mina brott och synder? Vad ont har jag gjort? Låt mig veta mitt brott! Varför döljer du ditt ansikte och räknar mig som din fiende? Vill du skrämma ett virvlande löv, jaga ett visset strå, eftersom du dömt mig till detta bittra öde och låter mig plikta för ungdomssynder? Du sätter mig i stocken, du bevakar alla mina vägar och ger akt på varje steg jag tar, jag, en murknande träbit, en maläten klädnad. Människan, av kvinna född, lever en kort tid och mättas av oro. Hon växer som blomman och vissnar, en skugga som snart är borta. Och en sådan skärskådar du och drar inför rätta! Som om en oren kunde bli ren! Om nu människans dagar är fastställda och hennes tid är utmätt av dig, om du satt den gräns hon inte överskrider, vänd då blicken ifrån henne, låt henne vara, tills daglönarens dag är slut. Job 13:20-14:6

Hör på när jag för min talan

Jag har sett alltsammans, jag har hört det och förstått. Det ni vet vet också jag, jag är inte dummare än ni. Nu vill jag vända mig till den Väldige, jag tänker försvara mig inför Gud. Ni ljuger och skönmålar, kvacksalvare är vad ni är. Å, om ni ville tiga! Det vore det klokaste ni kunde göra. Lyssna nu till mitt försvar, hör på när jag för min talan. Är det för Guds skull ni far med lögn, är det för hans skull ni ljuger? Skall ni vara partiska för honom, uppträda som Guds advokater? Hur skall det gå om han prövar er? Lurar ni honom som man lurar en människa? Nej, han kommer att straffa er om ni är partiska i det fördolda. Hans upphöjdhet slår er med skräck, ni grips av fruktan för honom. Era visdomsord blir aska, era gensagor skärvor. Tig, nu är det jag som skall tala! Sedan må det gå mig hur det vill. Jag tar en dödlig risk, jag sätter mitt liv på spel. Må han döda mig, jag väntar inget annat, jag vill ändå försvara mig inför honom. Redan det borde bli min räddning, ty en gudlös skulle inte träda fram inför honom. Hör på vad jag säger, lyssna noga på mina ord! Jag lägger nu fram min sak, och jag vet att jag har rätt. Kan någon överbevisa mig, då skall jag tiga och dö. Job 13:1-19

Jobs svar på Sofars första tal

Job sade: Ja visst, ni är ju så kloka, visheten dör nog ut med er! Men jag har förstånd lika väl som ni, jag är inte dummare än ni. Vad har ni som inte andra har? Jag har blivit till allmänt åtlöje, en som ropade till Gud och fick svar, en rättfärdig och oförvitlig – till åtlöje! En olycksdrabbad är värd förakt, så tycker den trygge, de som snavar får skylla sig själva. Men rövare bor i ostörd ro, de som utmanar Gud går säkra, fastän Gud har dem i sitt våld. Fråga djuren, de kan lära dig, himlens fåglar kan ge dig svar. Fråga markens kryp, de kan lära dig, havets fiskar kan upplysa dig. Finns det någon av dem som inte vet att detta är Herrens verk? Han har alla varelsers liv i sin hand, varje människas ande. Örat prövar orden som tungan prövar matens smak. Med hög ålder följer vishet, långt liv skänker insikt. Hos Gud finns vishet och styrka, han har beslutsamhet och insikt. När han river ner bygger ingen upp, när han spärrar in släpps ingen ut. När han håller vattnet inne blir det torka, när han låter det forsa förhärjas jorden. Hos honom finns kraft och klokhet, han härskar över förledare och förledd. Rådsherrar för han barfota bort, domare gör han till dårar. Han klär av kungar deras skrud och binder ett skynke kring deras höfter. Präster för han barfota bort, maktens män får han på fall. Han tar talets gåva från de betrodda och berövar de gamla deras vett. Han öser skam över stormän och lossar de starkas bälte. Mörkrets hemligheter blottar han och för fram det dunkla i ljuset. Han gör folken stora, och han förgör dem, han skingrar dem, och han leder dem rätt. Från folkets ledare tar han förståndet, han för dem vilse i väglös ödemark. De famlar i ett mörker utan ljus, han låter dem ragla som druckna. Job12:1-25

Jesus talar om sin död

Bland dem som kommit upp till högtiden för att tillbe Gud fanns några greker. De sökte upp Filippos, han som var från Betsaida i Galileen, och sade: ”Herre, vi vill gärna se Jesus.” Filippos gick och talade om det för Andreas, och Andreas och han gick och talade om det för Jesus. Och Jesus svarade dem: ”Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas. Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd. Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv. Om någon vill tjäna mig skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig skall Fadern ära honom. Nu är min själ fylld av oro. Skall jag be: Fader, rädda mig undan denna stund? Nej, det är just för denna stund jag har kommit. Fader, förhärliga ditt namn.” Då hördes en röst från himlen: ”Jag har förhärligat det och skall förhärliga det på nytt.” Folket som stod där och hörde detta sade att det var åskan, men några sade att det var en ängel som hade talat till honom. Jesus sade: ”Det var inte för min skull som rösten hördes, utan för er skull. Nu faller domen över denna världen, nu skall denna världens härskare fördrivas. Och när jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.” Detta sade han för att ange på vilket sätt han skulle dö. Joh 12:20-33

Verop

Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som stänger till himmelriket för människorna. Ni går inte själva in, och dem som vill komma dit in släpper ni inte in. Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som far över land och hav för att vinna en enda proselyt, och när någon har blivit det gör ni honom till ett helvetets barn, dubbelt värre än ni själva. Ve er, ni blinda ledare som säger: Svär man vid templet betyder det ingenting, men svär man vid guldet i templet är eden bindande. – Ni blinda dårar, vilket är förmer, guldet eller templet som har gjort guldet heligt? Ni säger: Svär man vid offeraltaret betyder det ingenting, men svär man vid gåvan som ligger på det är eden bindande. – Ni blinda, vilket är förmer, gåvan eller altaret som gör gåvan helig? Den som svär vid altaret svär både vid det och vid allt som ligger på det. Den som svär vid templet svär både vid det och vid honom som bor i det. Och den som svär vid himlen, han svär både vid Guds tron och vid honom som sitter på den. Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som ger tionde av mynta och dill och kummin men försummar det viktigaste i lagen: rättvisa, barmhärtighet, trohet. Det gäller att göra det ena utan att försumma det andra. Ni blinda ledare, som silar mygg men sväljer kameler! Matt23:13-24

Anklagelser mot de skriftlärda och fariseerna

Sedan talade Jesus till folket och sina lärjungar och sade: ”De skriftlärda och fariseerna har satt sig på Moses stol. Gör därför allt vad de lär er och håll fast vid det, men handla inte som de gör, för de säger ett och gör ett annat. De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva rör de inte ett finger för att rätta till dem. Allt vad de företar sig gör de för att människorna skall lägga märke till dem. De skaffar sig breda böneremsor och stora manteltofsar. De tycker om att ha hedersplatsen på gästabuden och sitta främst i synagogan, och de vill bli hälsade på torgen och kallas rabbi av alla människor. Men ni skall inte låta er kallas rabbi, ty en är er läromästare och ni är alla bröder. Ni skall inte kalla någon här på jorden för er fader, ty en är er fader, han som är i himlen. Inte heller skall ni låta er kallas lärare, ty en är er lärare, Kristus. Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare. Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd. Matt 23:1-12

Frågan om det största budet i lagen

När fariseerna fick höra hur han hade gjort saddukeerna svarslösa samlades de, och för att sätta honom på prov frågade en av dem, en laglärd: ”Mästare, vilket är det största budet i lagen?” 37Han svarade honom: ”Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd.Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag: Du skall älska din nästa som dig själv.På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna.” Är Messias Davids son? Då fariseerna var församlade frågade Jesus dem: ”Vad anser ni om Messias? Vems son är han?” – ”Davids”, svarade de. Då sade han: ”Hur kan då David på Andens ingivelse kalla honom herre och säga: Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, så skall jag lägga dina fiender under dina fötter. Om nu David kallar honom herre, hur kan han då vara Davids son?” Ingen kunde svara honom, och efter den dagen vågade heller ingen längre ställa frågor till honom. Matt22:34-46

Frågan om uppståndelsen

Samma dag kom det fram några saddukeer och sade att det inte finns någon uppståndelse, och de frågade honom: ”Mästare, Mose har sagt: Om någon dör barnlös, skall hans bror gifta sig med änkan och skaffa efterkommande åt brodern. Det fanns här hos oss sju bröder. Den förste gifte sig och dog, och då han inte hade några barn fick hans bror överta hustrun. På samma sätt gick det med den andre och den tredje och med alla sju. Sist av alla dog kvinnan. 28Vem av de sju blir hon hustru till vid uppståndelsen? Alla har ju varit gifta med henne.” 29Jesus svarade: ”Ni tänker fel därför att ni varken kan skriften eller vet något om Guds makt. 30Vid uppståndelsen gifter man sig inte eller blir bortgift, utan alla är som änglarna i himlen. 31Och vad de dödas uppståndelse beträffar, så har ni väl läst vad Gud har sagt till er: 32Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en gud för döda utan för levande.” 33När folket hörde detta häpnade de över hans undervisning. Matt22:23-33

Frågan om skatt till kejsaren

Då gick fariseerna bort och kom överens om att försöka få fast honom för något han sade. De lät sina lärjungar och några av Herodes anhängare söka upp honom och säga: ”Mästare, vi vet att du är uppriktig och verkligen lär oss Guds väg. Du faller inte undan för någon och ser inte till personen. Säg oss vad du anser: är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren?” Jesus märkte deras onda avsikt och sade: ”Hycklare, varför vill ni sätta mig på prov? Visa mig ett mynt som man betalar skatt med.” De räckte honom en denar, och han frågade: ”Vems bild och namn är det här?” – ”Kejsarens”, svarade de. Då sade han till dem: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.” När de hörde detta blev de häpna. De lät honom vara och gick sin väg. Matt 22:15-22

Liknelsen om bröllopsfesten

Än en gång talade Jesus till dem i liknelser: ”Med himmelriket är det som när en kung höll bröllop för sin son. Han skickade ut sina tjänare för att kalla de inbjudna till bröllopet, men de ville inte komma. Då skickade han ut andra tjänare och lät dem säga till de inbjudna: ’Jag har ordnat för måltiden, mina oxar och gödkalvar är slaktade och allt är färdigt. Kom till bröllopet.’ Men de brydde sig inte om det. En gick bort till sina åkrar och en till sina affärer. De andra tog fast tjänarna, skymfade dem och slog ihjäl dem. Då greps kungen av vrede, skickade ut sina soldater och lät döda mördarna och bränna ner deras stad. Sedan sade han till sina tjänare: ’Allt är ordnat för bröllopet, men de inbjudna var inte värdiga. Gå ut och ställ er där vägarna skiljs och bjud alla ni ser till bröllopet.’ Och då gick tjänarna ut på vägarna och samlade ihop alla de träffade på, onda och goda, och bröllopssalen fylldes med gäster. När kungen kom in för att se sina gäster upptäckte han en man som inte var klädd i bröllopskläder. Han sade: ’Min vän, hur kan du vara här utan att ha bröllopskläder på dig?’ Mannen kunde inte svara. Då sade kungen till tjänarna: ’Bind honom till händer och fötter och kasta ut honom i mörkret där ute. Där skall man gråta och skära tänder.’ Många är bjudna, men få är utvalda.” Matt 22:1-14

Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad

Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad.

Alla lyssnade inte till evangeliet

Men hur skall de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Hur skall de kunna tro på den som de inte har hört? Hur skall de kunna höra utan att någon förkunnar? Hur kan någon förkunna utan att vara utsänd? Det står skrivet: Skönt ljuder stegen av dem som bär bud om goda ting. Men alla lyssnade inte till budskapet. Ty Jesaja säger: Herre, vem satte tro till det vi förkunnade? Så bygger tron på förkunnelsen och förkunnelsen på Kristi ord
                                                                                                                           Romarbrevet 10:13 - 17

Ett frö

Nu undrar någon: ”Hur uppstår de döda? Hurdan kropp har de när de kommer?”  Vilken enfaldig fråga! Det du sår får inte liv om det inte dör. Och när du sår är det inte den blivande växten du sår utan ett naket sädeskorn eller något annat frö.  Men Gud ger det den gestalt han har bestämt, och varje frö får sin egen gestalt.  Alla kroppar är inte likadana, människorna har sina, boskapen sina, fåglarna sina och fiskarna sina. Vidare finns det himmelska kroppar och jordiska, men de himmelska har sin glans och de jordiska har en annan. Solen har sin glans, månen sin och stjärnorna sin. Ja, alla stjärnor har olika glans.
 Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft. Det som blir sått som en kropp med fysiskt liv uppstår som en kropp med ande. Finns det en kropp med fysiskt liv, så finns det också en med ande. Och så står det skrivet: Den första människan, Adam, blev en varelse med liv. Men den siste Adam blev en ande som ger liv. Det andliga kommer alltså inte först, utan det fysiska; därefter kommer det andliga. Den första människan kom från jorden och var jord; den andra människan kom från himlen. Som den jordiska var, så är också de jordiska, och som den himmelska är, så är de himmelska. Och liksom vi blev en avbild av den jordiska, skall vi också bli en avbild av den himmelska.
                                                                                                                    1 Korintierbrevet 15:35 - 49

Nytt liv genom Kristus

Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna. Ty eftersom döden kom genom en människa kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa. Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus. Men i tur och ordning: först Kristus och därefter, vid hans ankomst, de som tillhör honom. Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket åt Gud, fadern. Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft, ty han måste härska tills han har lagt alla fiender under sina fötter. Den siste fienden som förintas är döden, ty allt har han lagt under sina fötter. När det heter att allt är lagt under honom är naturligtvis den undantagen som har lagt allt under honom. Men när allt har lagts under honom skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt.
Vad skall annars de göra som låter döpa sig för de dödas skull? Om de döda inte alls uppstår, varför låter man då döpa sig för deras skull? Och jag själv, varför sätter jag livet på spel i varje ögonblick?  Ja, bröder, så sant som ni är min stolthet i Kristus Jesus, vår herre: jag står inför döden varje dag.  Om jag bara hade tänkt på människors sätt när jag kämpade mot vilddjuren i Efesos, vad hade det då tjänat till? Om de döda inte uppstår, låt oss äta och dricka, ty i morgon skall vi dö. Låt inte bedra er. ”Av dåligt sällskap blir den bäste snart förstörd.”  Nyktra till på allvar och synda inte mer! Det finns ju några som inte vill veta något om Gud, det säger jag till er skam.
                                                                                                                   1 Korinthierbrevet 15:20 -34