Kom och följ mig!

När han vandrade utmed Galileiska sjön fick han se två bröder, Simon som kallas Petrus och hans bror Andreas. De stod vid sjön och fiskade med kastnät, för de var fiskare. Han sade till dem: "Kom och följ mig. Jag skall göra er till människofiskare", och de lämnade genast sina nät och följde honom. När han gick vidare fick han se två andra bröder, Jakob, Sebedaios son, och hans bror Johannes, sitta tillsammans med sin far Sebedaios i båten och göra i ordning sina nät. Jesus kallade på dem, och genast lämnade de båten och sin far och följde honom.

Himmelriket är nära

När han hörde att Johannes hade blivit fängslad vände han tillbaka till Galileen. Han lämnade Nasaret och slog sig ner i Kafarnaum, som ligger vid sjön, i Sebulons och Naftalis land, för att det som sagts genom profeten Jesaja skulle uppfyllas: Sebulons land och Naftalis land ner mot sjön, på andra sidan Jordan, hedningarnas Galileen - folket som bor i mörker har sett ett stort ljus, och för dem som bor i dödens land och skugga har ljuset gått upp. Från den tiden började Jesus förkunna: "Omvänd er. Himmelriket är nära."

Jesus i öknen

Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen för att sättas på prov av djävulen. När han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter blev han till slut hungrig. Då kom frestaren och sade till honom: "Om du är Guds son, så befall att de här stenarna blir bröd." Jesus svarade: "Det står skrivet: Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun."

Sedan tog djävulen honom med sig till den heliga staden och ställde honom högst uppe på tempelmuren och sade: "Om du är Guds son, så kasta dig ner. Det står ju skrivet: Han skall befalla sina änglar och de skall bära dig på sina händer så att du inte stöter foten mot någon sten." Jesus sade till honom: "Det står också skrivet: Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov."

Nu tog djävulen honom med sig upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet och sade: "Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig." Då sade Jesus till honom: "Gå din väg, Satan. Det står ju skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka." Då lät djävulen honom vara, och änglar kom fram och betjänade honom.

Jesus blir döpt

Sedan kom Jesus från Galileen till Johannes vid Jordan för att döpas av honom. Men Johannes ville hindra honom och sade: "Det är jag som behöver döpas av dig, och nu kommer du till mig." Jesus svarade: "Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten." Då lät han det ske. När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom. Och en röst från himlen sade: "Detta är min älskade son, han är min utvalde."

Johannes döparen förkunnar

Vid den tiden uppträdde Johannes döparen i Judeens öken och förkunnade: "Omvänd er. Himmelriket är nära." Det är om honom det heter hos profeten Jesaja: En röst ropar i öknen: Bana väg för Herren, gör hans stigar raka. Johannes bar kläder av kamelhår och hade ett läderbälte om livet. Hans föda var gräshoppor och vildhonung. Folket i Jerusalem och hela Judeen och trakten kring Jordan kom ut till honom, och de bekände sina synder och döptes av honom i Jordan.

När han såg att många fariseer och saddukeer kom för att bli döpta sade han till dem: "Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och tro inte att ni bara kan säga er: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham ur dessa stenar. Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden. Jag döper er med vatten för omvändelsens skull. Men han som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar."

Till Nasaret

När Herodes hade dött visade sig Herrens ängel i en dröm för Josef i Egypten och sade: "Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och bege dig till Israels land. De som ville ta barnets liv är döda." Josef steg upp och tog med sig barnet och hans mor och flyttade tillbaka till Israels land. Men när han hörde att Archelaos var kung i Judeen efter sin far Herodes vågade han inte återvända dit. I en dröm blev han tillsagd att dra sig undan till Galileen, och där bosatte han sig i en stad som heter Nasaret, för att det som sagts genom profeterna skulle uppfyllas: Han skall kallas nasaré.

Flykten till Egypten

När de hade gett sig av visade sig Herrens ängel i en dröm för Josef och sade: "Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och fly till Egypten och stanna där tills jag säger till dig, ty Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det." Josef steg upp och tog om natten med sig barnet och hans mor och begav sig till Egypten, och där stannade han tills Herodes hade dött, för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Från Egypten har jag kallat min son.

När Herodes märkte att han hade blivit lurad av stjärntydarna blev han ursinnig, och han lät döda alla gossar i Betlehem och dess omnejd som var två år eller därunder; det var den tid han hade fått fram genom att fråga ut stjärntydarna. Då uppfylldes det som sagts genom profeten Jeremia: Rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer.

Judarnas nyfödde kung

När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: "Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom." När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. De svarade: "I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten: Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel."

Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. Sedan skickade han dem till Betlehem. "Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet", sade han, "och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom." Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.

Ta emot helig ande

På kvällen samma dag, den första i veckan, satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: "Frid åt er alla." Sedan visade han dem sina händer och sin sida. Lärjungarna blev glada när de såg Herren. Jesus sade till dem igen: "Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er." Sedan andades han på dem och sade: "Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden."

Vi är inte slavar under synder!

Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död? Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty har vi blivit ett med honom genom att dö som han skall vi också bli förenade med honom genom att uppstå som han. Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med honom för att den syndiga kroppen skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden. Ty den som är död är frikänd från synden. När vi nu har dött med Kristus är vår tro att vi också skall leva med honom. Vi vet ju att Kristus har uppväckts från de döda och inte mer skall dö. Döden är inte längre herre över honom. När han dog, dog han bort från synden, en gång för alla. När han nu lever, lever han för Gud. Så skall också ni se på er själva: i Kristus Jesus är ni döda för synden men lever för Gud.

Herren vill att alla ska räddas

Först och främst uppmanar jag till bön och åkallan, till förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla som har makt, så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv, på allt sätt fromt och värdigt. Att be så är riktigt och behagar Gud, vår frälsare, som vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen. Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus, som gav sig själv till lösen för alla, vittnesbördet när tiden var inne, och för det har jag satts att vara förkunnare och apostel - jag talar sanning, jag ljuger inte - en lärare för hedningarna i tro och sanning.

För var och en ger Herren enligt behoven

Den kvällen kom det vaktlar i sådan mängd att de täckte hela lägret, och på morgonen låg det dagg runt omkring lägret. När daggen hade torkat låg det ute i öknen något tunt och frasigt, tunt som rimfrost på marken. Och när israeliterna såg det frågade de varandra: "Vad är det här?" eftersom de inte visste vad det var. Mose sade till dem: "Det är den mat som Herren ger er att äta. Och Herren har gett denna befallning: Samla så mycket av det som var och en behöver, ett omermått per person för samtliga. Varje husfar skall hämta till dem han har i sitt tält." Israeliterna gjorde så, och några samlade mer, andra mindre. När de sedan mätte upp hade de som samlat mer inte fått för mycket och de som samlat mindre inte för litet, alla hade fått vad de behövde. Mose sade till dem: "Ingen får lämna kvar något av detta till i morgon." Men somliga lydde inte Mose utan sparade av det till nästa morgon. Då var det fullt av mask och luktade illa. Och Mose blev ond på dem.

Varje morgon samlade var och en så mycket som behövdes; i solvärmen smälte det bort.

Den rätta fastan

Nej, detta är den fasta jag vill se:
att du lossar orättfärdiga bojor,
sliter sönder okets rep,
befriar de förtryckta,
krossar alla ok.
Dela ditt bröd med den hungrige,
ge hemlösa stackare husrum,
ser du en naken så klä honom,
vänd inte dina egna ryggen!
Då bryter gryningsljuset fram för dig,
och dina sår skall genast läkas.
Din rättfärdighet skall gå framför dig
och Herrens härlighet gå sist i ditt tåg.
Då skall Herren svara när du kallar,
när du ropar säger han: "Här är jag."
Om du gör slut på allt förtryck hos dig,
hot och hån och förtal,
1om du räcker ditt bröd åt den hungrige
och mättar den som lider nöd,
då skall ljus bryta fram för dig i mörkret,
din natt bli strålande dag.

Var stark i tron

Lyssna på mig, alla folk,ni folkslag, hör noga på!Från mig skall lagen utgå,min rätt skall bli ett ljus för folken.Snabbt nalkas min rättfärdighet,min hjälp är på väg,med mäktig arm skipar jag rätt bland folken.Fjärran länder väntar på mig,de sätter sitt hopp till min makt.Lyft blicken mot himlen,betrakta jorden därunder.Himlen skall lösas upp som rök,jorden slitas ut som en klädnadoch dess invånare dö som flugor.Men min hjälp varar i evighet,min rättfärdighet går aldrig om intet.Hör på mig, ni som vet vad rättfärdighet är,du folk som bär min lag i hjärtat.Var inte rädda för människors hån,frukta inte deras smädelser.Malen skall äta upp dem som kläder,larverna skall äta dem som ylle.Men min rättfärdighet varar i evighet,min hjälp i släkte efter släkte.

Älska varandra

Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt. Ni är redan ansade genom ordet som jag har förkunnat för er. Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och vissnar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp. Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det. Min fader förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar. Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek.

Älska varandra
Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig. Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. 1Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.

Herren är barmhärtig

Och barnen tog landet i besittning.
Framför dem underkuvade du
kanaaneerna som bodde i landet,
och du gav dem i deras våld,
både kungarna och folket i landet,
de fick göra med dem vad de ville.
De intog befästa städer
och bördiga landområden.
De tog i besittning välfyllda hus,
vattencisterner och vingårdar,
olivlundar och fruktträd i mängd.
De åt, de blev mätta och feta
och frossade på dina rika gåvor.
Men de satte sig upp mot dig.
De gjorde uppror och vände ryggen åt din lag,
de dödade dina profeter,
som med varningar sökte föra dem åter,
och de hädade dig grovt.
Du utlämnade dem åt förtryckare,
de levde under förtryck.
Då ropade de i sin nöd till dig,
och du hörde det i din himmel.
I din stora barmhärtighet
sände du dem räddare,
de räddades ur förtryckarnas våld.
Men när allt var lugnt igen
gjorde de på nytt vad som är ont inför dig.
Du prisgav dem åt fiender,
som fick herraväldet över dem.
När de åter ropade till dig
hörde du det i himlen och räddade dem
i din barmhärtighet, gång på gång.
Med varningar sökte du få dem
att vända tillbaka till din lag.
Men de var övermodiga
och lydde inte dina befallningar.
De syndade mot dina stadgar,
som ger liv åt den som följer dem.
De spjärnade emot i trots,
de var sturska och vägrade lyda.
Du hade tålamod med dem i många år
och lät din ande varna dem
genom dina profeter,
men de ville inte lyssna.
Då gav du dem i de främmande folkens våld,
men i din stora barmhärtighet
förgjorde du dem inte helt,
och du övergav dem inte,
ty du är en nådig och barmhärtig Gud.
Och nu, vår Gud,
store, väldige, fruktansvärde Gud,
du som troget står fast vid ditt förbund:
visa inte likgiltighet
för allt lidande som vi fått utstå
- våra kungar, våra furstar och präster,
våra profeter, våra fäder, ja, hela ditt folk -
från de assyriska kungarnas tid
ända till denna dag.
Du har varit rättvis
vad som än har drabbat oss,
du har visat dig trogen
även när vi förbrutit oss.
Våra kungar och våra furstar,
våra präster och våra fäder
handlade inte efter din lag,
lyssnade inte på dina befallningar
och de varningar du givit.
Och fast de hade sitt eget rike
och njöt allt det goda du givit dem,
fast de ägde det rymliga och bördiga land
som du hade låtit dem inta,
tjänade de ändå inte dig,
vände inte om från det onda de gjorde.
I dag är vi slavar.
I det land du gav våra fäder,
att njuta dess frukter och goda gåvor,
där är vi slavar i dag.
Dess rika gröda tillfaller kungar
som du satt över oss för våra synders skull.
Över våra kroppar och över vår boskap
härskar de egenmäktigt.
Vår nöd är stor.
Folket lovar att följa lagen
Med hänsyn till allt detta avlägger vi ett högtidligt löfte som vi låter nedteckna. På det förseglade dokumentet står våra furstars, våra leviters och våra prästers namn.

Herren ger aldrig upp

Du såg hur våra fäder led i Egypten,
vid Sävhavet hörde du deras rop.
Du gjorde tecken och under med farao,
hans tjänare och folket i hans land,
ty du såg deras övermod mot våra fäder
och gjorde ditt namn ryktbart intill denna dag.
Havet klöv du framför dem,
och de gick genom havet på torr mark.
Förföljarna vräkte du i djupet,
som en sten i mäktiga vatten.
Du ledde dem om dagen i en pelare av moln
och om natten i en pelare av eld,
som lyste den väg de skulle gå.
Du steg ner på Sinaiberget
och talade med dem från himlen.
Du gav dem rätta stadgar och riktiga lagar,
goda bud och befallningar.
Din heliga sabbat kungjorde du,
och befallningar, bud och lag
gav du dem genom din tjänare Mose.
Du gav dem bröd från himlen mot hungern,
vatten ur klippan mot törsten.
Du befallde dem
att gå och ta i besittning
det land du svurit att ge dem.
Men våra fäder blev övermodiga och styvnackade
och lyssnade inte till dina befallningar.
De vägrade att lyda
och ville inte minnas de under
som du hade gjort med dem.
De var styvnackade och tog saken i egna händer
och ville återvända till slaveriet i Egypten.
Men du är en förlåtande Gud,
nådig och barmhärtig,
sen till vrede och rik på kärlek,
och du övergav dem inte.
De gjorde sig en gjuten kalv
och sade: "Detta är din Gud,
som har fört dig ut ur Egypten!"
och de hädade dig grovt.
Ändå övergav du dem inte i öknen,
ty din barmhärtighet är stor.
Molnpelaren vek inte från dem om dagen
utan ledde dem på deras väg.
Eldpelaren lyste för dem om natten
på den väg de skulle gå.
Du gav dem din goda ande
för att undervisa dem.
Du vägrade dem inte manna att äta,
du gav dem vatten i deras törst.
I fyrtio år sörjde du för dem i öknen
så att de inte saknade något.
Deras kläder slets inte ut,
och deras fötter svullnade inte.
Du gav dem folk och riken,
som du gjorde till deras randområden.
Så intog de länder som tillhörde
Sichon, kungen i Heshbon,
och Og, kungen av Bashan.
Deras barn gjorde du talrika som himlens stjärnor,
och du lät dem komma till det land
som deras fäder blivit lovade att ta i besittning.

Herren är trofast

Den tjugofjärde dagen i samma månad samlades israeliterna. De höll fasta, klädda i säcktyg och med jord på huvudet. De som var av israelitisk härkomst avskilde sig då från alla av främmande ursprung. De trädde fram och bekände sina synder och sina fäders överträdelser. De stod upp, var och en på sin plats, och läste ur Herrens, sin Guds, lag under en fjärdedel av dagen. Under nästa fjärdedel bekände de sina synder och föll ner och tillbad Herren, sin Gud. Jeshua, Bani, Kadmiel, Shevanja, Bunni, Sherevja, Bani och Kenani gick upp på leviternas podium och ropade med hög röst till Herren, sin Gud. Leviterna Jeshua, Kadmiel, Bani, Hashavneja, Sherevja, Hodia, Shevanja och Petachja sade: "Stå upp och lovprisa Herren, er Gud, han som är från evighet till evighet."
Må ditt ärofulla namn bli prisat,
det är upphöjt över allt vad lovsång heter.
Du, Herre, är den ende.
Himlen har du gjort,
himlarnas himmel och hela dess härskara,
jorden och allt som lever där,
haven och allt som finns i dem.
Du är den som ger liv åt allt,
och himlens härskara tillber dig.
Du är Herren Gud,
som utvalde Abram,
som förde honom från Ur i Kaldeen
och gav honom namnet Abraham.
Du fann att han var dig trogen,
och du slöt ett förbund med honom:
det land som beboddes av kanaaneer,
hettiter och amoreer,
perisseer, jevuseer och girgasheer
lovade du hans ättlingar.
Och du höll ditt löfte,
ty du är trofast.

Glädje över Guds bud

På månadens andra dag samlades överhuvudena för alla folkets familjer samt prästerna och leviterna hos Esra, den skriftlärde, för att studera lagen. De fann att det var skrivet i lagen att Herren genom Mose hade befallt israeliterna att bo i lövhyddor under högtiden i den sjunde månaden. I alla städer och i Jerusalem skulle kungöras och tillkännages att man skulle gå ut bland bergen och hämta grenar av olivträd och vildoliv, myrten, palmer och andra lövträd för att bygga hyddor, så som det är skrivet.

Och folket gick ut och hämtade grenar, och var och en byggde en hydda på sitt tak eller på sin gård. Man byggde också på gårdarna till Guds hus och på torgen vid Vattenporten och Efraimporten. Hela den församling som återvänt från fångenskapen byggde sig lövhyddor och bodde i dem. Så hade israeliterna inte gjort under tiden från Josua, Nuns son, till denna dag.

Nu var glädjen stor hos alla, och varje dag, från den första till den sista, läste Esra ur rullen med Guds lag. I sju dagar varade festen och den åttonde hölls en högtidssamling, så som det är stadgat.

Läsning av lagen

Prästerna, leviterna och en del av folket bosatte sig i Jerusalem, medan dörrvaktarna, sångarna, tempeltjänarna och alla övriga israeliter slog sig ner i sina hemstäder.
Lagen läses
När den sjunde månaden var inne bodde israeliterna var och en i sin stad.Hela folket samlades nu mangrant på torget framför Vattenporten. De bad Esra, den skriftlärde, att hämta bokrullen med Moses lag, som Herren hade gett Israel. Prästen Esra bar fram lagboken inför hela församlingen av män och kvinnor och alla som var mogna nog att lyssna. Det var den första dagen i sjunde månaden. Han läste ur lagen på torget framför Vattenporten, från tidigt på morgonen till mitt på dagen, för männen och kvinnorna och alla som var mogna nog, och hela folket lyssnade uppmärksamt till lagens ord. Esra, den skriftlärde, stod på en tribun av trä som hade byggts enkom för detta tillfälle. Till höger om honom stod Mattitja, Shema, Anaja, Uria, Hilkia och Maaseja, och till vänster stod Pedaja, Mishael, Malkia, Hashum, Hashbaddana, Sakarja och Meshullam. Esra öppnade bokrullen i hela folkets åsyn - han stod ju högre än de - och när han öppnade den reste sig hela folket upp. Esra prisade Herren, den store Guden, och med lyfta händer ropade hela folket: "Amen, amen." De böjde knä och föll ner och tillbad Herren med ansiktet mot marken. Leviterna Jeshua, Bani, Sherevja, Jamin, Ackuv, Shabbetaj, Hodia, Maaseja, Kelita, Asarja, Josavad, Hanan och Pelaja förklarade lagen för folket, som stod kvar på sina platser. De läste ur Guds lagbok, tolkade den och utlade den, så att folket förstod vad som lästes.

Provinsguvernören Nehemja, prästen Esra, den skriftlärde, och leviterna, som undervisade folket, sade till de församlade: "Denna dag är helgad åt Herren, er Gud. Ni skall inte sörja och gråta." Ty hela folket grät när de hörde vad som stod i lagen. Och Esra fortsatte: "Gå nu hem och njut av god mat och sött vin och dela med er åt dem som inte har kunnat förbereda någonting. Ty denna dag är helgad åt vår Herre. Var inte bedrövade. Den glädje Herren ger är er styrka." Och för att folket skulle tystna sade leviterna: "Var stilla, detta är en helig dag. Var inte bedrövade."

Då gick alla hem till sitt för att äta och dricka och dela med sig åt andra. De firade en stor glädjefest; de hade förstått det som man hade undervisat dem om.

Muren blir klar

Muren stod färdig den 25 elul, efter femtiotvå dagar. När våra fiender fick reda på det och folken omkring oss upptäckte det, framstod det för dem som ett under. De förstod att detta verk hade kommit till stånd med vår Guds hjälp.

Under den här tiden skrev stormännen i Juda åtskilliga brev till Tobia och Tobia i sin tur till dem. Många i Juda var förbundna med honom genom ed; han var ju svärson till Shekanja, son till Arach, och hans son Jochanan var gift med en dotter till Meshullam, son till Berekja. De talade väl om honom inför mig och underrättade honom om mina göranden och låtanden. Tobia skickade också brev i syfte att skrämma mig.

När muren nu var uppbyggd lät jag sätta in portdörrarna. Sedan fick dörrvaktare, sångare och leviter sina uppgifter. Befälet över Jerusalem gav jag åt min bror Hanani och fästningskommendanten Hananja, en plikttrogen man och gudfruktig som få. Jag gav dem denna order: "Jerusalems portar får inte öppnas förrän solen börjar bränna, och dörrarna skall stängas och reglas innan vakten går av. Dela in Jerusalems invånare i vaktlag och ställ var och en på sin post, var och en utanför sitt eget hus."

Nehemia ger inte upp

När Sanvallat, Tobia, araben Geshem och våra övriga fiender fått rapport om att jag hade byggt upp muren och att inga bräscher fanns kvar - låt vara att jag ännu inte satt in dörrar i portarna - sände Sanvallat och Geshem bud till mig: "Kom till Kefirim i Onodalen och möt oss där." De ville komma åt mig. Jag skickade budbärare till dem med svaret: "Jag står mitt uppe i ett viktigt arbete och kan inte komma. Arbetet avstannar om jag lämnar det för att träffa er." Fyra gånger sände de sin inbjudan, och varje gång svarade jag likadant. 5Sanvallat skickade sin tjänare med samma bud en femte gång, nu i form av ett öppet brev med följande lydelse: "Bland icke-judarna sägs - och Geshem bekräftar det - att du och de andra judarna tänker göra uppror, att det är därför du bygger muren och att du skall bli deras kung. 7Du lär till och med ha ordnat med profeter i Jerusalem som skall ropa: Juda har fått en konung! De här ryktena kommer nog att nå fram till kungen. Kom därför hit. Låt oss rådslå om saken."

Jag sände honom följande svar: "Inget av det du talar om har ägt rum. Du har själv hittat på alltihop." Vad de allesammans ville var att skrämma oss. "De kommer att ge upp och arbetet blir aldrig utfört", tänkte de. Men i stället fortsatte jag med förnyade krafter.

En dag gick jag till Shemaja, son till Delaja, son till Mehetavel, som inte kunde lämna sitt hem. Han sade:
"Låt oss mötas i Guds hus,
inne i templet.
Låt oss stänga templets portar,
ty de kommer för att döda dig,
om natten skall de komma för att döda dig."

Jag svarade: "Skulle en man som jag ta till flykten? Och skulle en sådan som jag få gå in i templet och ändå behålla livet? Nej, jag går inte dit in." Jag insåg nu att han inte var sänd av Gud. Profetian om mig uttalade han därför att Tobia och Sanvallat hade mutat honom. Avsikten var att jag skulle bli rädd och begå en synd genom att göra som de ville. Jag skulle få en fläck på mitt rykte, så att de kunde sprida sitt förtal om mig.

Min Gud, glöm aldrig Tobia och Sanvallat och deras ogärningar, eller profetissan Noadja och de andra profeterna som försökte skrämma mig.

Folket klagar

Folket, även kvinnorna, klagade bittert över sina judiska landsmän. "Vi måste lämna söner och döttrar i pant för att få brödsäd så att vi kan överleva", sade några. Andra sade: "Vi måste lämna åkrar, vingårdar och hus i pant för att få brödsäd och hålla hungern borta." Andra åter: "Vi måste låna pengar med åkrar och vingårdar som säkerhet för att kunna betala skatt till kungen. Vi är av samma kött och blod som våra landsmän, våra barn är lika goda som deras, och ändå tvingas vi låta våra söner och döttrar bli slavar - ja, några av våra döttrar har redan blivit utnyttjade. Och vi kan ingenting göra, det är andra som äger våra åkrar och vingårdar."

Jag blev mycket upprörd när jag lyssnade till deras förtvivlade klagan. Jag tänkte noga igenom saken och gick så till rätta med stormännen och styresmännen. "Skall ni kräva in fordringar av era egna bröder?" sade jag. Sedan kallade jag samman ett stort folkmöte mot dem 8och sade: "Vi har gjort allt vi kan för att köpa tillbaka judiska bröder som sålts till utlänningar. Skall nu ni sälja era bröder, så att vi måste köpa tillbaka dem också!" Då teg de, de kunde inte komma på någonting att säga. Jag fortsatte: "Det ni gör är inte rätt. Ni borde ju visa gudsfruktan och inte utsätta oss för hån från folk som är våra fiender. Också jag själv, mina närmaste män och mina tjänare har pengar och brödsäd att fordra av dem, men vi är beredda att avskriva skulden. Lämna nu omedelbart tillbaka deras åkrar, vingårdar, olivlundar och hus, och avskriv de fordringar i pengar, säd, vin eller olja som ni har på dem." 12De svarade: "Vi skall lämna tillbaka allt och inte kräva något mer, precis som du har sagt." Jag kallade då på prästerna, och i deras närvaro fick de med ed bekräfta sitt löfte. Själv skakade jag ur mantelvecket, medan jag sade: "Må Gud på samma sätt skaka bort från gård och grund var och en som bryter detta löfte. Må en sådan man bli utskakad och utblottad." De församlade ropade "amen" och prisade Herren. Och de höll sitt löfte.

Nehemias arbete för Gud

Och dessutom: från den dag då jag utsågs till ståthållare över Juda - dvs. från kung Artaxerxes tjugonde regeringsår till hans trettioandra, i tolv år - avstod jag och mina närmaste män från det underhåll som tillkom ståthållaren. Mina företrädare som ståthållare lade tunga bördor på folket och utkrävde siklar silver om dagen till mat och dryck. Och folket tyranniserades av deras män. Men så handlade inte jag, ty jag är en gudfruktig man.

Dessutom tog jag del i arbetet på muren, fastän jag inte var markägare, och alla mina tjänare var samlade där för att arbeta. Vid mitt bord förplägades hundrafemtio stormän och styresmän, förutom gäster från grannländerna. Varje dag stod jag för en oxe, sex får av bästa sort samt fågel och var tionde dag för ett stort antal vinsäckar. Trots det utnyttjade jag aldrig ståthållarens underhåll, ty detta folk hade pålagor nog ändå.

Min Gud, räkna mig till godo allt det som jag har gjort för mitt folk.

Bygget fortsätter med vakt

När våra fiender fick reda på att vi kände till deras plan och att Gud hade gjort den om intet, kunde vi alla återvända till muren, var och en till sin syssla. Från den dagen fick bara hälften av mina män arbeta, medan den andra hälften stod med spjut och sköld, båge och harnesk bakom Judas folk, som byggde på muren. Även bärarna var beväpnade: med ena handen arbetade de och med den andra höll de sitt vapen. Och alla som byggde hade svärdet hängande vid höften under arbetet. Hornblåsaren gick bredvid mig, och jag sade till stormännen, styresmännen och resten av folket: "Arbetet är stort och omfattande, och vi är utspridda längs hela muren, långt ifrån varandra. Var ni än är när hornsignalen ljuder skall ni samlas här hos oss. Vår Gud skall kämpa för oss."

Så fortsatte vi arbetet, medan hälften stod med sina spjut, från gryningen till dess att stjärnorna började synas. Det var också nu som jag sade till folket: "Alla skall tillbringa natten inne i Jerusalem, tjänarna också, så att vi kan hålla vakt om natten och arbeta under dagen." Och varken jag själv eller mina närmaste eller mina tjänare eller min livvakt var ur kläderna på hela tiden, och alla hade vi våra vapen i handen.

Murbygget pågår

När Sanvallat fick höra att vi höll på att bygga upp muren blev han ursinnig, och i sin vrede hånade han judarna inför sina medarbetare och den samariska truppstyrkan: "Vad sysslar de eländiga judarna med? Tror de att de kan lämna sin sak åt Gud och offra och bli klara på en enda dag? Tror de att de här brända stenarna i grushögarna kan bli som nya igen?" Ammoniten Tobia, som stod bredvid honom, fortsatte: "Låt dem bygga! Deras stenmur rasar nog, bara en räv skuttar upp på den."

Vår Gud, hör hur vi blir föraktade! Låt deras hån falla tillbaka på dem själva. Låt dem föras bort som fångar till ett främmande land och bli utplundrade. 5Glöm aldrig deras brott och utplåna inte deras synd, ty de har kränkt dem som bygger.

Vi fortsatte att bygga upp muren, och snart var den färdig till hälften, ty folket lade ner sin själ i arbetet.

När Sanvallat och Tobia och araber, ammoniter och ashdoditer fick höra att Jerusalems sargade murar helades, att bräscherna börjat fyllas igen, blev de utom sig av vrede. 8De gaddade sig samman för att angripa Jerusalem och skapa förvirring bland oss. 9Vi bad till vår Gud och satte dag och natt ut vakter till skydd mot dem. 10Men folket i Juda klagade:
Bärarnas kraft rinner ut,
mycket grus är kvar.
All vår ork är slut,
muren blir aldrig klar.

Och våra fiender sade: "Innan de vet ordet av skall vi vara över dem och slå ihjäl dem och sätta stopp för arbetet." De judar som bodde i närheten av dem kom till oss och varnade oss gång efter annan för deras planer. Jag satte ut posteringar vid de lägsta ställena, innanför blottorna i muren; jag placerade ut folket släktvis med svärd, spjut och bågar. Efter att ha inspekterat dem sade jag till stormännen, styresmännen och resten av folket: "Var inte rädda för dem! Tänk på Herren, den store och fruktansvärde, och kämpa för era bröder, era söner och döttrar, era hustrur och era hem."

Låt oss börja bygga

Styresmännen visste inte var jag hade varit och vad jag hade gjort, ty jag hade ännu inte underrättat judarna, varken präster, stormän, styresmän eller övriga som hade med saken att göra. Men nu sade jag till dem: "Ni ser själva hur illa det står till med oss: Jerusalem är ödelagt och dess portar nerbrända. Låt oss bygga upp Jerusalems mur igen och göra slut på vår vanära!" Och jag berättade för dem hur min Gud hade hållit sin skyddande hand över mig och vad kungen hade lovat mig. "Låt oss börja bygga!" sade de och grep sig an med detta goda verk.

Men när horoniten Sanvallat, ammoniten Tobia, ämbetsmannen, och araben Geshem fick reda på detta öste de spott och spe över oss: "Vad håller ni på med? Tänker ni göra uppror mot kungen?" Men jag gav dem svar på tal: "Himlens Gud skall ge oss framgång. Nu börjar vi, hans tjänare, att bygga. Varken lag eller hävd ger er någon rätt till Jerusalem."

Översteprästen Eljashiv och de andra prästerna började nu bygga upp Fårporten, och de välsignade den och satte in dörrar. Sedan fortsatte de ända fram till Hundradetornet, till Hananeltornet.

Nehemja undersöker Jerusalems murar

Så anlände jag till Jerusalem. När jag hade varit där i tre dagar gick jag om natten ut med bara ett par man. Jag hade inte berättat för någon vad min Gud hade ingivit mig att göra för Jerusalem, och jag tog inte med mig något annat djur än det jag själv red på. Mitt i natten red jag ut genom Dalporten i riktning mot Drakkällan och Dyngporten. Jag undersökte Jerusalems raserade murar och nerbrända portar. Jag fortsatte till Källporten och Kungsdammen, men mitt riddjur kunde inte ta sig fram där. Under natten fortsatte jag upp längs dalen och undersökte muren, tills jag än en gång kom genom Dalporten och var tillbaka igen.

Nehemja och kungen

Jag var kungens munskänk. Det var i månaden nisan, under kung Artaxerxes tjugonde regeringsår. Vinet var framdukat för kungen, och jag tog vinet och skänkte i åt honom. Kungen hade aldrig förr sett mig nedstämd, men nu frågade han mig: "Varför ser du så ledsen ut? Sjuk är du ju inte. Det måste vara något som tynger dig." Jag blev mycket rädd och sade: "Må du leva för evigt, min konung! Skulle jag inte se ledsen ut när staden där mina fäder har sina gravar är ödelagd och när dess portar härjats av eld?" Kungen frågade mig: "Vad önskar du?" Då bad jag till himlens Gud och svarade: "Om det behagar dig, min konung, och om din tjänare äger din ynnest, så låt mig fara till Juda, till den stad där mina fäder har sina gravar, för att bygga upp den igen." Då frågade kungen - och hans gemål satt bredvid honom: "Hur länge blir du borta? När kommer du tillbaka?" Kungen gav mig alltså tillåtelse att resa, och jag angav en viss tid. Sedan fortsatte jag: "Om det behagar dig, min konung, låt mig få brev med mig till ståthållarna i provinsen Väster om Eufrat, så att de underlättar min resa till Juda, och likaså ett brev till Asaf, kungens skogsförvaltare, så att han ger mig timmer till bjälkar för tempelborgens portar, stadsmuren och det hus där jag skall bo." Kungen gav mig det jag bad om, ty min Gud höll sin skyddande hand över mig.

När jag kom till ståthållarna i provinsen Väster om Eufrat överlämnade jag kungens brev. Kungen hade dessutom sänt med mig officerare och en beriden eskort. Men när horoniten Sanvallat och ammoniten Tobia, ämbetsmannen, fick reda på allt detta blev de mycket förargade över att det kom någon som ville förbättra israeliternas villkor.

Nehemjas bön

Nehemjas, Hakaljas sons, berättelse.
Underrättelser om Jerusalem

I månaden kislev, under det tjugonde året, befann jag mig på borgen i Susa. Dit kom då Hanani, en av mina bröder, tillsammans med några män från Juda. Jag frågade dem hur det hade gått för den skara judar som var kvar där och som undsluppit fångenskapen och hur det var med Jerusalem. De svarade: "De som är kvar i landet och sluppit undan fångenskapen lever i nöd och förnedring. Jerusalems mur är raserad och portarna nerbrända."

När jag hörde detta satte jag mig ner och grät. Jag sörjde i flera dagar, fastade och bad till himlens Gud. Jag sade:

O Herre, himlens Gud, du store och fruktansvärde Gud, du som troget står fast vid ditt förbund med dem som älskar dig och håller dina bud. Öppna dina ögon och öron och hör din tjänares bön. Dag och natt ber jag nu till dig för dina tjänare israeliterna, och jag bekänner de synder som vi israeliter, även jag och de mina, har begått mot dig. Vi har förbrutit oss svårt mot dig genom att inte lyda de bud, stadgar och lagar som du gav din tjänare Mose. Kom ihåg det du sade till din tjänare Mose: "Om ni är trolösa skall jag skingra er bland folken, men om ni vänder om till mig, håller mina bud och handlar efter dem skall jag samla er igen, om ni så har fördrivits till världens ände. Jag skall föra er därifrån till den plats jag har utvalt, där mitt namn skall bo." Israeliterna är ju dina tjänare och ditt folk, som du har befriat med stor kraft och mäktig hand. Lyssna, Herre, till din tjänares bön, till alla dina tjänares böner. Vi vill inte annat än frukta och vörda ditt namn. Ge nu din tjänare framgång: låt honom möta medlidande hos denne man.