När Sanvallat fick höra att vi höll på att bygga upp muren blev han ursinnig, och i sin vrede hånade han judarna inför sina medarbetare och den samariska truppstyrkan: "Vad sysslar de eländiga judarna med? Tror de att de kan lämna sin sak åt Gud och offra och bli klara på en enda dag? Tror de att de här brända stenarna i grushögarna kan bli som nya igen?" Ammoniten Tobia, som stod bredvid honom, fortsatte: "Låt dem bygga! Deras stenmur rasar nog, bara en räv skuttar upp på den."
Vår Gud, hör hur vi blir föraktade! Låt deras hån falla tillbaka på dem själva. Låt dem föras bort som fångar till ett främmande land och bli utplundrade. 5Glöm aldrig deras brott och utplåna inte deras synd, ty de har kränkt dem som bygger.
Vi fortsatte att bygga upp muren, och snart var den färdig till hälften, ty folket lade ner sin själ i arbetet.
När Sanvallat och Tobia och araber, ammoniter och ashdoditer fick höra att Jerusalems sargade murar helades, att bräscherna börjat fyllas igen, blev de utom sig av vrede. 8De gaddade sig samman för att angripa Jerusalem och skapa förvirring bland oss. 9Vi bad till vår Gud och satte dag och natt ut vakter till skydd mot dem. 10Men folket i Juda klagade:
Bärarnas kraft rinner ut,
mycket grus är kvar.
All vår ork är slut,
muren blir aldrig klar.
Och våra fiender sade: "Innan de vet ordet av skall vi vara över dem och slå ihjäl dem och sätta stopp för arbetet." De judar som bodde i närheten av dem kom till oss och varnade oss gång efter annan för deras planer. Jag satte ut posteringar vid de lägsta ställena, innanför blottorna i muren; jag placerade ut folket släktvis med svärd, spjut och bågar. Efter att ha inspekterat dem sade jag till stormännen, styresmännen och resten av folket: "Var inte rädda för dem! Tänk på Herren, den store och fruktansvärde, och kämpa för era bröder, era söner och döttrar, era hustrur och era hem."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar