Nytt liv efter döden genom Kristi uppståndelse

Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag förkunnade, som ni också tog emot, på vars grund ni står och genom vilket ni blir räddade. Jag vill påminna er om orden i min förkunnelse – den håller ni väl fast vid, annars var det bortkastat att ni kom till tro. Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna. Allra sist visade han sig också för mig, detta ofullgångna foster. Jag är ju den allra minste av apostlarna, inte värdig att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling. Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förspilld. Jag har arbetat mer än någon av dem, fast inte jag själv, utan Guds nåd som har varit med mig. Jag eller de – så är det vi förkunnar, och så är det ni har lärt er att tro.
Men om det nu förkunnas att Kristus har uppstått från de döda, hur kan då några bland er säga att det inte finns någon uppståndelse från de döda? Om det inte finns någon uppståndelse från de döda har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro. Och då visar det sig att vi har vittnat falskt om Gud, eftersom vi har vittnat om Gud att han har uppväckt Kristus, som han ju inte kan ha uppväckt om det är sant att de döda inte uppstår.
                                                                                                                      1 Korintierbrevet 15:1 - 15

Ordningen vid de kristna sammankomsterna

 

Vad innebär nu detta, bröder? Jo, att när ni samlas har var och en något att bidra med: sång, undervisning, uppenbarelse, tungotal eller uttolkning. Men allt skall syfta till att bygga upp. Vid tungotal får två eller högst tre tala, en i sänder, och någon skall tolka. Finns det ingen uttolkare skall tungotalaren tiga vid sammankomsterna och tala till sig själv och till Gud. Som profeter får två eller tre tala, och de övriga skall pröva vad som sägs. Om någon annan av de närvarande får en uppenbarelse skall den som då talar sluta. Alla har ni möjlighet att profetera, en i sänder, så att alla får lära sig något och alla får uppmuntran. Profeternas ande behärskas av profeterna; Gud är inte oordningens Gud utan fridens.
Liksom överallt i de heligas församlingar skall kvinnorna tiga vid sammankomsterna: de har inte lov att tala utan skall underordna sig, som också lagen säger. Om de vill ha reda på något skall de fråga sina män när de har kommit hem, för det passar sig inte för en kvinna att tala vid sammankomsten.  Är det kanske från er som Guds ord har utgått, och är det bara till er som det har kommit?
Om någon tror sig vara profet eller ha andegåvor skall han veta att vad jag skriver till er är Herrens bud. Den som inte erkänner detta blir själv inte erkänd. Mina bröder, sök att vinna profetians gåva, men hindra inte tungotalet. Låt allt ske värdigt och med ordning.
                                                                                                                 1 Korintierbrevet 14:26 - 40

Hos er finns verkligen Gud

Vad innebär nu detta? Jo, att jag vill be med min ande men också med mitt förnuft. Jag vill sjunga med min ande men också med mitt förnuft. För om det är i ande du ber en tackbön, hur skall då den som har sin plats bland oinvigda kunna säga sitt Amen till din tacksägelse? Han förstår ju inte vad du säger. Det är bra att du tackar, men den andre blir inte uppbyggd av det. Gud vare tack, jag talar mer med tungor än någon av er, men i församlingen vill jag hellre tala fem ord med mitt förnuft, så att också andra får lära sig något, än tusentals ord med tungor.
Bröder, var inte barn till förståndet, nej, var barn i fråga om allt ont och fullvuxna till förståndet. I lagen står det: Genom människor med andra språk och främmande tungomål skall jag tala till detta folk, men ändå skall de inte lyssna till mig, säger Herren. Därför blir tungotalet ett tecken för de otroende, inte för de troende, medan det profetiska talet blir ett tecken för de troende och inte för de otroende. Anta att hela församlingen håller gudstjänst och att alla talar med tungor. Om det då kommer in oinvigda eller otroende, så säger de: ”Ni är galna.” Men anta att allesammans talar profetiskt. Om det då kommer en som är otroende eller oinvigd blir han genomskådad av alla, ställd till svars av alla, och vad som gömmer sig i hans innersta blottas. Då kastar han sig ner och tillber Gud och ropar: ”Hos er finns verkligen Gud.”
                                                                                                                   1 Korinthiervrevet 14:15 -25

Gåvan att profetera

Sträva efter kärleken, men sök också vinna de andliga gåvorna, helst gåvan att profetera.  Ty den som talar med tungor talar inte till människor utan till Gud; ingen förstår honom, i sin ande talar han hemligheter. Men den som profeterar, han talar till människor, han bygger upp, förmanar och tröstar.  Den som talar med tungor bygger upp sig själv, men den som profeterar bygger upp församlingen.  Jag vill gärna att ni alla talar med tungor men helst att ni profeterar. Att profetera är bättre än att tala med tungor, såvida man inte kan tolka sina ord så att församlingen blir uppbyggd.
Nej, bröder, vad hjälper det er om jag kommer till er och talar med tungor men inte ger er någon uppenbarelse eller kunskap eller profetia eller undervisning? Om ett livlöst instrument, en flöjt eller en harpa, ger ifrån sig toner som inte kan skiljas från varandra, hur skall man då kunna uppfatta vad som spelas? Och om en trumpetsignal är otydlig, vem gör sig då färdig till strid? På samma sätt med er: om ni inte använder tungan till att tala begripligt, hur skall man då kunna uppfatta vad ni säger? Då talar ni ju ut i tomma luften. Hur många språk det än finns i världen, så är inget utan ljud. Men om jag inte vet vad ljuden betyder blir jag en främling för den som talar och han en främling för mig. På samma sätt med er: när ni nu söker vinna andekrafter, försök då att få dem i överflöd till församlingens uppbyggelse. Därför skall den som talar med tungor be om förmågan att tolka sitt tal.  Ty om jag ber med tungor är det min ande som ber, medan mitt förnuft är overksamt.
                                                                                                                   1 Korinthierbrevet 14:1 - 14

Sen till vrede och rik på kärlek

När Gud såg vad de gjorde, att de upphörde med sin ondska, avstod han från det onda han hotat dem med; han lät det inte ske.
Då blev Jona mycket missnöjd. I vredesmod bad han till Herren: ”Herre, var det inte det jag trodde redan där hemma? Det var därför jag ville fly till Tarshish förra gången. Jag visste ju att du är en nådig och barmhärtig Gud, sen till vrede och rik på kärlek, beredd att ångra det onda du hotat med.  Så ta mitt liv, Herre, det är bättre för mig att dö än att leva.” Herren sade: ”Har du skäl att vara vred?”
Jona lämnade staden och slog sig ner öster om den. Där byggde han sig en hydda, så att han satt i skugga medan han väntade på att få se hur det skulle gå med staden
                                                                                                                                 Jona 3:10 - 4:11

Detta kommer från Herren

Laban och Betuel svarade: ”Detta kommer från Herren, vi har ingenting att säga.  Här är Rebecka. Ta henne med dig, må hon bli hustru åt din husbondes son, så som Herren har sagt.” När Abrahams tjänare hörde deras svar föll han ner och tillbad Herren. Sedan tog han fram silversmycken och guldsmycken och kläder och överlämnade till Rebecka; också hennes bror och hennes mor fick dyrbara gåvor. Sedan åt och drack tjänaren och hans följeslagare och gick till vila.
När de stigit upp nästa morgon sade tjänaren: ”Låt mig nu återvända till min husbonde.” Men brodern och modern bad att flickan skulle få stanna hos dem en vecka eller två innan hon lämnade dem.  Tjänaren svarade: ”Håll mig inte kvar nu när Herren har gjort min färd lyckosam, låt mig få återvända till min husbonde.” De sade: ”Vi kallar hit flickan och frågar henne själv.” De kallade på Rebecka och frågade henne: ”Vill du följa med den här mannen?” Hon svarade: ”Ja, det vill jag.”  Då lät de sin syster Rebecka och hennes amma följa med Abrahams tjänare och hans män. De välsignade Rebecka och sade till henne:

”Vår syster, av dig skall komma

tusen sinom tusen.

Dina ättlingar skall erövra

fiendens städer.”

Rebecka och hennes tjänarinnor satt upp på kamelerna och följde med mannen. Så tog tjänaren Rebecka med sig och gav sig i väg.
Isak hade kommit till Beer Lachaj Roi och bodde nu i Negev. I kvällningen gick han ut på fälten. När han såg sig omkring fick han se kameler närma sig. Och när Rebecka fick se Isak satt hon av och frågade tjänaren: ”Vem är den där mannen som kommer emot oss över fälten?” Tjänaren svarade: ”Det är min husbonde.” Då dolde hon sig i sin slöja.
Tjänaren berättade för Isak om allt han hade gjort. Isak förde Rebecka till tältet, han tog henne till hustru, och han älskade henne. Så fann Isak tröst i sorgen efter sin mor.
                                                                                                                      1 Moseboken 24:50 - 67

Herre visa mig

När maten sattes fram sade mannen: ”Jag vill inte äta förrän jag har framfört mitt ärende.” – ”Gör det”, sade Laban. Då sade mannen: ”Jag är Abrahams tjänare. Herren har välsignat min husbonde och gjort honom rik, han har gett honom får och kor, silver och guld, slavar och slavinnor, kameler och åsnor. Sara, min husbondes hustru, födde honom en son på sin ålderdom, och åt honom har han gett allt han äger. Nu har min husbonde låtit mig gå ed på att jag inte skall ta en hustru åt hans son bland kanaaneerna, i vilkas land han bor. Han sade: ’Gå till mitt fädernehem, till min egen släkt, och ta en hustru åt min son.’ Då sade jag till min husbonde: ’Men om hon inte vill följa med mig?’ Han svarade: ’Herren, som jag alltid har hållit mig till, skall sända sin ängel med dig och göra din färd lyckosam, så att du kan ta en hustru åt min son från min släkt och mitt fädernehem. När du har kommit till mina släktingar skall du vara löst från din ed till mig, även om de inte vill ge henne åt dig; så blir du löst från eden.’ I dag när jag kom till källan bad jag: ’Herre, min husbonde Abrahams Gud, visa mig om du vill låta min färd bli lyckosam. Här står jag vid brunnen. Kommer det nu en ung kvinna som skall hämta vatten, ber jag henne att hon låter mig få dricka lite ur hennes kruka. Om hon då svarar: Drick du, och jag skall hämta upp vatten åt dina kameler också, då är det henne Herren har utsett till hustru åt min husbondes son.’ Knappt hade jag hunnit tänka detta förrän Rebecka kom dit ut med sin kruka på axeln. Hon gick ner till källan och hämtade vatten, och när jag bad henne att få dricka lyfte hon genast ner krukan och sade: ’Drick du, jag skall ge dina kameler vatten också.’ Jag drack och hon vattnade kamelerna. Jag frågade henne vems dotter hon var, och hon svarade att hon var dotter till Betuel, Nachors son som Milka födde åt honom. Då satte jag ringen i hennes näsa och armringarna på hennes armar och föll ner och tillbad Herren. Jag prisade Herren, min husbonde Abrahams Gud, som hade fört mig på rätt väg och låtit mig finna en dotter till min husbondes frände åt hans son. Säg mig nu om ni vill visa min husbonde godhet och trofasthet. Om inte, säg mig då det, så att jag vet vad jag har att rätta mig efter.”
                                                                                                                          1 Moseboken 24:33 - 49

Herren leder

När alla kamelerna hade fått vatten tog mannen fram en guldring som vägde en halv sikel och satte den i hennes näsa, och på hennes armar satte han två armringar av guld som vägde tio siklar. Sedan sade han till henne: ”Tala om för mig vems dotter du är. Kan vi få nattkvarter i din fars hus?”  Hon svarade: ”Jag är dotter till Betuel, Milkas son med Nachor.”  Och hon fortsatte: ”Halm och foder har vi gott om, och husrum har vi också.”  Då föll mannen ner och tillbad Herren  och sade: ”Prisad vare Herren, min husbonde Abrahams Gud, som inte har upphört att visa min husbonde sin godhet och trofasthet. Herren har lett mig till min husbondes frände.”
 Flickan sprang hem och berättade för sin mor och de andra vad som hade hänt.  Rebecka hade en bror som hette Laban, och han skyndade sig ut till mannen vid källan. Laban hade sett näsringen och armringarna som hans syster Rebecka bar och hört henne berätta vad mannen hade sagt till henne. Han kom ut till mannen, som stod hos kamelerna vid källan. ”Kom, du som är välsignad av Herren”, sade Laban. ”Inte skall du stå här ute, jag har gjort i ordning för dig där hemma, och kamelerna har vi också plats för.” Då följde mannen med honom hem. Man lastade av kamelerna och gav dem halm och foder, och åt mannen och hans följeslagare gav man vatten så att de kunde tvätta av sina fötter.
                                                                                                                           1 Moseboken 24:22 - 32

En hustru till Isak

Abraham var nu en mycket gammal man, och Herren hade välsignat honom på alla sätt. En dag sade Abraham till den äldste bland sina tjänare, den som förvaltade allt han ägde: ”Lägg din hand mellan mina lår, jag vill ta en ed av dig vid Herren, himlens och jordens Gud, att du inte tar en hustru åt min son bland kanaaneerna, där jag nu bor, utan att du går till mitt land och min släkt och tar en hustru åt min son Isak.” Tjänaren sade: ”Men om hon inte är villig att följa med mig till det här landet? Skall jag då föra din son tillbaka till det land som du har lämnat?” –  ”Nej”, svarade Abraham, ”du får absolut inte föra honom tillbaka dit. Herren, himlens Gud, som förde mig bort från mitt hem och mina fäders land och som lovade mig med ed: ’Åt dina ättlingar skall jag ge detta land’, han skall sända sin ängel framför dig, så att du kan ta en hustru åt min son därifrån. Om hon inte är villig att följa med dig är du löst från din ed till mig. Men för inte min son tillbaka dit.” Då lade tjänaren sin hand mellan sin husbonde Abrahams lår och lovade honom detta med ed.
Tjänaren tog tio av sin husbondes kameler, och med de finaste dyrbarheter hans husbonde ägde gav han sig i väg till Nachors stad i Aram Naharajim. Där lät han kamelerna lägga sig ner vid brunnen utanför staden. Det var framåt kvällen, vid den tid då kvinnorna går ut och hämtar vatten. Och tjänaren bad: ”Herre, min husbonde Abrahams Gud, låt mig i dag få se hur du visar din godhet mot min husbonde Abraham. Här står jag vid brunnen, och flickorna från staden är på väg hit ut för att hämta vatten. Jag kommer att be en av dem: Räck mig din kruka så att jag får dricka! Om hon då svarar: Drick du, och jag skall ge dina kameler vatten också, då är det den flickan som du har bestämt åt din tjänare Isak, och då vet jag att du har visat din godhet mot min husbonde.” Han hade knappt hunnit säga detta förrän Rebecka kom dit ut med sin kruka på axeln. Hon var dotter till Betuel, som var son till Milka, Abrahams bror Nachors hustru. Det var en mycket vacker flicka och hon var orörd, ingen man hade haft henne. Hon gick ner till källan och fyllde sin kruka, och när hon kom upp igen  skyndade tjänaren fram och bad henne: ”Låt mig få en klunk vatten ur din kruka.” – ”Drick, herre”, sade hon och lyfte genast ner krukan på armen och lät honom dricka. När hon gett honom att dricka sade hon: ”Jag skall hämta upp vatten åt dina kameler också, så att de kan dricka sig otörstiga.” Hon tömde genast sin kruka i vattenhon och skyndade sedan till brunnen igen och hämtade upp vatten åt alla kamelerna. Själv stod han tyst och iakttog henne för att se om Herren hade gjort hans färd lyckosam eller inte.
                                                                                                                           1 Moseboken 24:1 - 21

Saras död. Abraham köper gravplats

Sara blev 127 år gammal. Hon dog i Kirjat Arba, det nuvarande Hebron, i Kanaan, och Abraham kom och höll dödsklagan och begrät henne. Sedan lämnade Abraham den döda och gick för att tala med hettiterna. ”Jag bor här som främling bland er”, sade han. ”Låt mig förvärva ett stycke av er mark till en grav, så att jag kan begrava min döda hustru där.” Hettiterna svarade: ”Hör på oss, herre. En Guds utvalde är du i vår krets, välj den förnämsta av våra gravplatser och begrav din hustru där. Ingen av oss skall förvägra dig sin gravplats. Då kan du begrava din hustru.”
Abraham reste sig och bugade sig för hettiterna, landets folk, och tog så till orda: ”Om ni vill tillåta att jag begraver min hustru här, så hör på mig och lägg ett gott ord för mig hos Efron, Sochars son, så att han låter mig få Makpelagrottan som tillhör honom och som ligger i utkanten av hans marker. Jag skall ge honom full betalning, så att jag får en egen gravplats bland er.” Hettiten Efron satt där bland de andra hettiterna och svarade själv Abraham inför sina landsmän, alla som satt i stadsporten. ”Hör på mig, herre”, sade han. ”Fältet ger jag dig, grottan där ger jag dig också, med mina landsmän som vittnen ger jag den åt dig. Begrav du din hustru.”
Abraham bugade sig för landets folk  och talade inför dem till Efron. ”Om jag får säga några ord, herre: jag betalar vad marken är värd, ta emot betalningen och låt mig begrava min hustru där.”  Efron svarade: ”Hör på mig, herre. Ett jordstycke för 400 siklar silver – vad är det oss emellan? Begrav din hustru.”  Abraham tog fasta på vad Efron sagt och vägde upp åt honom den mängd silver han nämnt inför hettiterna, 400 siklar, efter den vikt som brukas bland köpmän.
Så kom fältet i Makpela utanför Mamre, det som tillhörde Efron, fältet och grottan som fanns där och alla träd som växte på fältet, över hela området, att förvärvas av Abraham och blev hans egendom. Det skedde inför hettiterna, alla som satt i stadsporten.
Sedan begravde Abraham sin hustru Sara i grottan på fältet i Makpela utanför Mamre, det nuvarande Hebron, i Kanaan. Fältet och grottan som fanns där kom sålunda i Abrahams ägo som gravplats, genom köp från hettiterna.
                                                                                                                          1 Moseboken 23:1 - 20

Gud sätter Abraham på prov

En tid därefter satte Gud Abraham på prov. Gud kallade på honom: ”Abraham!” – ”Här är jag”, svarade han. Gud sade: ”Ta din ende son, honom som du älskar, Isak, och gå till landet Moria och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag skall visa dig.”
Tidigt nästa morgon sadlade Abraham sin åsna. Han tog med sig två tjänare och sin son Isak, högg veden till brännoffret och gav sig i väg mot den plats som Gud hade talat om. Den tredje dagen fick Abraham se platsen på avstånd. Då sade han till tjänarna: ”Stanna här med åsnan, medan jag och pojken går dit bort för att tillbe. Sedan kommer vi tillbaka till er.” Abraham tog veden till brännoffret och lät sin son Isak bära den. Själv tog han elden och kniven, och så gick de båda tillsammans.  ”Far”, sade Isak. ”Ja, min son”, svarade Abraham. Isak sade: ”Här är eld och ved, men var är fåret som skall offras?” –  ”Min son”, sade Abraham, ”Gud utser åt sig det får som skall offras.” Så gick de båda tillsammans.
När de kom fram till platsen som Gud hade talat om byggde Abraham ett altare. Han lade upp veden och band sedan sin son Isak och lade honom på altaret, ovanpå veden. Och Abraham sträckte ut handen och tog kniven för att slakta sin son. Då ropade Herrens ängel till honom från himlen: ”Abraham! Abraham!” – ”Ja”, svarade Abraham, ”här är jag.” Ängeln sade: ”Lyft inte din hand mot pojken, och gör honom inget ont. Nu vet jag att du fruktar Gud, nu när du inte har vägrat mig din ende son.” När Abraham såg upp fick han se en bagge, som hade fastnat med hornen i ett snår. Då gick han bort och tog baggen och offrade den som brännoffer i stället för sin son. Abraham gav denna plats namnet ”Herren utser”. I dag säger man ”på berget där Herren blir sedd”.
Ännu en gång ropade Herrens ängel från himlen och sade till Abraham:  ”Jag svär vid mig själv, säger Herren, att eftersom du gjorde detta och inte vägrade mig din ende son, skall jag välsigna dig och göra dina ättlingar talrika som stjärnorna på himlen och som sanden på havets strand, och dina ättlingar skall inta fiendens städer. Och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som dina ättlingar har fått. Detta skall ske därför att du lydde mig.”
Abraham gick tillbaka till sina tjänare, och alla återvände tillsammans till Beer Sheva. Abraham stannade sedan där.
En tid därefter fick Abraham veta att också Milka hade blivit mor och fött söner åt hans bror Nachor:  Us, den förstfödde, Bus, hans bror, Kemuel, Arams far, Kesed, Haso, Pildash, Jidlaf och Betuel.  Betuel blev far till Rebecka. Dessa åtta söner födde Milka åt Abrahams bror Nachor. Hans bihustru, som hette Reuma, fick också barn: Tevach, Gacham, Tachash och Maaka.
                                                                                                                            1 Moseboken 22:1 -24

Jag gör något nytt

Jag är Herren, er Helige,

Israels skapare, er konung.

Så säger Herren,

han som gjorde en väg genom havet,

en stig genom mäktiga vatten,

 han som lät hästar och vagnar

och starka kämpar rycka ut:

där ligger de och reser sig inte mer,

utsläckta, som en slocknad veke.

Men glöm det som förut var,

tänk inte på det förgångna.

Nu gör jag något nytt.

Det spirar redan,

märker ni det inte?

Jag gör en väg genom öknen,

stigar i ödemarken.

Vilda djur, schakal och struts, skall prisa mig,

för att jag frambringar vatten i öknen,

floder i ödemarken,

så att mitt folk, det utvalda, får dricka,

 det folk som jag har skapat åt mig.

De skall sjunga mitt lov.

                                              Jesaja 43:15 - 21

Herrens vrede

Ack, i sin vrede har Herren höljt

det sköna Sion i mörka moln.

Från himlen ner till jorden

har han slungat Israels härlighet.

Han skonade inte sin fotapall

på sin vredes dag.

Skoningslöst skövlade Herren

Jakobs städer och byar,

raserade i sin vrede

alla fästen i Juda.

Han störtade och skändade

riket och dess furstar.

Han bröt i sin vredes hetta

Israels stolta makt,

drog bort sin skyddande hand

när fienden kom.

I Jakob brann han som en eld

vars lågor förtärde allt.

Som en fiende spände han bågen,

beredd till skott.

Som en ovän dödade han

alla vi sett på med glädje.

Han öste sin harm som eld

över sin boning i Sion.

Herren kom som en fiende,

han skövlade Israel,

skövlade alla dess palats

och förstörde dess fästen.

Juda fyllde han

med jämmer och ve.

Sin boning rev han som ett bräckligt skjul,

han förstörde sin helgedom.

Herren lät högtid och sabbat

falla i glömska i Sion.

I sin rasande vrede försköt han

konung och präst.

Herren förkastade sitt altare

och övergav sitt tempel.

Borgmurarna gav han

i fiendernas våld.

I Herrens hus ljöd deras rop

som ropen en högtidsdag.

Herren beslöt att förstöra

Sions murar.

Han mätte ut för rivning,

tvekade inte att skövla.

Vallar och murar måste sörja,

och nu har de störtat samman.

Stadens portar har sjunkit ner i marken,

bommarna har han krossat och bräckt.

Konung och furstar är i främmande land,

lagen förkunnas inte,

profeterna får inte längre

syner från Herren.

                                  Klagovisorna 2:1- 9

Ge mig nytt mod

Alla kämpar jag ägde

föraktades av Herren.

Han samlade ett uppbåd mot mig

för att krossa mina unga män.

Herren trampade Juda

som druvor i en vinpress.

Därför måste jag gråta,

tårar strömmar från mina ögon.

Fjärran är de som kunde trösta

och ge mig nytt mod.

Mina söner ligger slagna,

ty fienden var övermäktig.

Sion sträcker ut sina händer,

men ingen tröstar henne.

Mot Jakob uppbådade Herren

grannfolken som fiender.

För dem har Jerusalem blivit

något som väcker avsky.

Herren har gjort rätt,

ty jag trotsade hans bud.

Lyssna nu, alla folk,

och se min plåga!

Mina unga män och kvinnor

har förts bort i fångenskap.

Jag kallade på mina älskare,

men alla svek mig.

Mina präster och äldste

gick under i staden

då de sökte efter föda

för att uppehålla livet.

Herre, se, jag är i nöd!

Mitt inre är i uppror,

ånger fyller mitt hjärta:

jag har trotsat dig.

Ute har svärdet dräpt mina barn,

inomhus härskar döden.

Alla hör hur jag suckar,

men ingen tröstar mig.

Fienderna hör om min olycka

och gläds över att den är ditt verk.

Den dag du förkunnade lät du komma.

Men för dem skall det gå som för mig.

Rannsaka deras ogärningar

och gör med dem

som du har gjort med mig

för alla mina synders skull.

Jag suckar ständigt,

mitt hjärta är tungt.

                            Klagovisorna 1:15 - 22

Herre, se mitt elände!

Ack, övergiven ligger hon,

den förr så folkrika staden.

En änka liknar hon,

hon som var främst bland folken.

Drottningen bland länder

gör nu trältjänst.

Hon gråter bittert i natten,

kinden är våt av tårar.

Bland alla hennes vänner

finns ingen som ger henne tröst.

De som stod henne nära har svikit

och blivit hennes fiender.

Juda har drivits i landsflykt

efter nöd och vedermöda.

Nu bor hon bland främmande folk

och finner ingen ro.

Förföljarna hann upp henne,

och ingen flyktväg fanns.

Vägarna till Sion sörjer,

ty ingen kommer till högtiderna.

Hennes portar står övergivna,

hennes präster suckar,

de unga kvinnorna klagar.

Bitter är hennes sorg.

Hennes fiender har tagit makten,

hennes motståndare är trygga.

Herren har straffat henne

för hennes många synder.

Hennes barn fick gå i fångenskap,

de fördes bort av fienden.

Sion har förlorat

all sin prakt.

Hennes furstar liknade hjortar

som inte funnit bete.

Kraftlösa flydde de

undan förföljaren.

I sin nöd och hemlöshet

minns Jerusalem

de skatter hon ägt

sedan forna dagar.

När hennes folk föll i fiendehand

och ingen kom till hjälp,

såg motståndarna på

och skrattade åt hennes undergång.

Svårt har Jerusalem syndat,

därför väcker hon avsky.

De som ärat henne visar nu förakt

då de ser henne naken.

Hon suckar,

hon vänder sig bort.

Orenhet fläckar hennes släp.

Aldrig tänkte hon sig ett sådant slut.

Ofattbart djupt har hon sjunkit.

Ingen tröstar henne.

Herre, se mitt elände!

Se fiendens triumf!

Fienden sträckte ut handen

efter alla hennes skatter.

Hon fick se sin helgedom

beträdas av hedningar,

dem som du hade förbjudit

att komma in i din församling.

Hela hennes folk suckar

och söker efter mat.

Sina skatter byter de mot bröd

för att uppehålla livet.

Se, Herre, se

hur föraktad jag är!

Något sådant har ni aldrig sett,

ni som går vägen förbi:

när såg ni en plåga sådan som min,

den som lades på mig

då Herren lät mig lida

på sin glödande vredes dag.

Från höjden sände han eld

ända ner i mitt innersta.

Han gillrade en snara för mina fötter,

han stötte bort mig

och lämnade mig övergiven,

i ständig svaghet.

Han gjorde min synd till ett ok,

han lade det på mig,

det tynger min nacke.

Han har brutit min kraft.

Herren har utlämnat mig

åt övermakten.

                        Klagovisorna 1:1 - 14

Jag vill bekänna och få frid

Av David, en dikt.

Lycklig den vars brott har förlåtits

och vars synd har plånats ut!

Lycklig den vars skuld har avskrivits av Herren

och vars sinne är utan svek!

Så länge jag teg tynade jag bort.

Jag jämrade mig dagen lång,

dag och natt låg din hand tung på mig,

jag blev som en åker i sommarens torka.

Då erkände jag min synd för dig,

jag dolde inte min skuld.

Jag sade: Jag vill bekänna

mina brott för Herren.

Och du förlät min synd och skuld.

                                               Psalm 32:1 - 5

Folken skall tacka dig, o Gud

 

För körledaren, till stränginstrument. En psalm, en sång.

Gud, visa oss nåd och välsigna oss,

låt ditt ansikte lysa mot oss,

så att hela jorden lär känna vad du gör

och alla folk får veta att du hjälper.

Folken skall tacka dig, o Gud,

ja, alla folk skall tacka dig.

Alla länder skall jubla av glädje,

ty du råder rättvist över folken

och leder länderna på jorden.

Folken skall tacka dig, o Gud,

ja, alla folk skall tacka dig.

Jorden har gett sin gröda.

Gud, vår Gud, välsignar oss.

Gud välsignar oss,

och hela jorden skall frukta honom.

                                                                       Psalm 67

Han lyssnade till min bön

Jag kommer till ditt hus med brännoffer,

jag infriar mina löften till dig,

de som kom från mina läppar,

ur min mun när jag var i nöd.

Feta brännoffer bär jag fram till dig

och röken stiger från baggarna.

Jag offrar tjurar och bockar.

Kom och lyssna, alla som fruktar Gud,

jag skall berätta vad han gjort för mig.

Till honom ropade jag,

och lovsång låg redo på min tunga.

Om jag burit ont i sinnet

skulle Herren inte ha hört mig.

Men Gud hörde mig,

han lyssnade till min bön.

Lovad vare Gud,

som inte avvisade min bön,

inte vägrade mig sin nåd.

                                    Psalm 66:13 - 20

Den som inte är mot oss, han är för oss

Johannes sade till honom: ”Mästare, vi såg en som drev ut demoner i ditt namn, och vi försökte hindra honom, eftersom han inte hörde till oss.”  Men Jesus sade: ”Hindra honom inte. Ingen som gör underverk i mitt namn kan genast efteråt tala illa om mig.  Den som inte är mot oss, han är för oss.  Den som ger er en bägare vatten att dricka därför att ni tillhör Kristus – sannerligen, han skall inte gå miste om sin lön.
                                                                                                                                       Markus 9:38 - 41

Fariseerna begär tecken

Fariseerna begär tecken

Fariseerna och saddukeerna kom fram till honom, och för att sätta honom på prov bad de att han skulle låta dem se ett tecken från himlen. Han svarade dem: ”På kvällen säger ni: Det blir vackert väder, himlen är röd, och på morgonen: I dag blir det oväder, himlen är röd och dyster. Himlens utseende kan ni tyda men inte tecknen för tiderna. Detta onda och trolösa släkte begär ett tecken, men det skall inte få något annat tecken än Jona-tecknet.” Sedan lämnade han dem och gick sin väg.

Brödet och surdegen

När lärjungarna for över till andra sidan sjön hade de glömt att ta med sig bröd. Jesus sade till dem: ”Akta er noga för fariseernas och saddukeernas surdeg.” Men de sade till varandra att de ju inte hade tagit med sig något bröd. Jesus märkte det och sade: ”Ni trossvaga, varför säger ni till varandra att ni inte har något bröd? Begriper ni fortfarande ingenting? Kommer ni inte ihåg de fem bröden till de fem tusen och hur många korgar ni fick över?  Eller de sju bröden till de fyra tusen och hur många korgar ni fick över? Hur kan ni tro att jag talade om bröd? Akta er för fariseernas och saddukeernas surdeg.”  Då förstod de att det inte var för surdeg i bröd han varnade dem, utan för fariseernas och saddukeernas lära.

Mat åt fyra tusen

 

Jesus kallade till sig sina lärjungar och sade: ”Det gör mig ont om folket. De har nu varit hos mig i tre dagar och har ingenting att äta. Jag vill inte låta dem gå härifrån hungriga, för då orkar de kanske inte ta sig hem.” Lärjungarna svarade: ”Varifrån skall vi få så mycket bröd här i ödemarken att alla dessa människor kan äta sig mätta?” Jesus frågade: ”Hur många bröd har ni?” – ”Sju stycken, och så några fiskar”, svarade de. Då sade han till folket att slå sig ner på marken. Han tog de sju bröden och fiskarna, tackade Gud, bröt dem och gav dem åt lärjungarna, och lärjungarna gav dem åt folket. Alla åt och blev mätta, och man samlade ihop de överblivna bitarna, sju fulla korgar. De som hade ätit var fyra tusen män, förutom kvinnor och barn. Och efter att ha skickat hem folket steg han i båten och for till trakten av Magadan.
                                                                                                                                    Matteus 15:32 - 39

Jesus botar sjuka

Därifrån drog sig Jesus undan till området kring Tyros och Sidon. En kanaaneisk kvinna från dessa trakter mötte honom och ropade: ”Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon.” Han gav henne inget svar. Då gick hans lärjungar fram och bad honom: ”Säg åt henne att ge sig i väg, hon går ju bakom oss och ropar.” Han svarade: ”Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.” Men hon kom och föll ner för honom och sade: ”Herre, hjälp mig.” Han svarade: ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” ”Nej, herre”, sade hon, ”men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.”  Då sade Jesus till henne: ”Kvinna, din tro är stark, det skall bli som du vill.” Och från den stunden var hennes dotter frisk.
Jesus gick därifrån utmed Galileiska sjön och sedan upp på berget. Där satte han sig ner.  Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom. Han botade dem, och folket häpnade: stumma talade, lytta blev friska, lama gick och blinda såg. Och de prisade Israels Gud.
                                                                                                                                    Matteus 15:21 - 31

Guds bud och människors regler

Sedan kom fariseer och skriftlärda från Jerusalem fram till Jesus och sade:  ”Varför bryter dina lärjungar mot fädernas regler? De tvättar ju inte händerna innan de äter.” Han svarade: ”Varför bryter ni själva mot Guds bud för era reglers skull? Gud har sagt: Visa aktning för din far och din mor och: Den som smädar sin far eller sin mor skall dö. Men ni påstår att om någon säger till sin far eller sin mor: Det som jag hade kunnat hjälpa dig med, det ger jag som tempelgåva, då behöver han inte visa aktning för sin far eller mor. Så sätter ni Guds ord ur kraft för era reglers skull. Hycklare, Jesaja profeterade rätt om er när han sade: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Fåfängt dyrkar de mig, ty lärorna de lär ut är människors bud.”
Sedan kallade han till sig folket och sade: ”Lyssna och försök att förstå. Det är inte det som kommer in i munnen som gör människan oren. Men det som går ut ur munnen, det gör människan oren.” Då gick lärjungarna fram till honom och frågade: ”Vet du att fariseerna tog anstöt av vad du sade?” Han svarade: ”Varje växt som inte är planterad av min himmelske fader skall ryckas upp med roten.  Bry er inte om dem: de är blinda ledare för blinda. Och om en blind leder en blind faller båda i gropen.”
Petrus bad honom förklara liknelsen för dem. Jesus sade: ”Har inte heller ni fattat något ännu?  Förstår ni inte att allt som kommer in i munnen hamnar i magen och töms ut på avträdet? Men det som går ut ur munnen kommer från hjärtat, och det gör människan oren. Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, mened, förtal. Det är detta som gör människan oren. Men att äta utan att ha tvättat händerna, det gör inte människan oren.”
                                                                                                                                     Matteus 15:1 - 20

Jesus går på vattnet

 

Sedan befallde han sina lärjungar att stiga i båten och fara i förväg till andra sidan sjön medan han skickade hem folket. Så snart han hade gjort det gick han upp på berget för att vara för sig själv och be. Där var han ensam när det blev kväll. Båten var då redan långt från land och kämpade mot vågorna, eftersom det var motvind. Strax före gryningen kom han till dem, gående på sjön. När lärjungarna fick se honom gå på sjön blev de förskräckta och trodde att det var en vålnad, och de skrek av rädsla. Men genast talade Jesus till dem och sade: ”Lugn, det är jag. Var inte rädda.” Petrus svarade: ”Herre, om det är du, så säg åt mig att komma till dig på vattnet.”  Han sade: ”Kom!” och Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till Jesus. Men när han såg hur det blåste blev han rädd. Han började sjunka och ropade: ”Herre, hjälp mig!” Jesus sträckte genast ut handen och grep tag i honom. ”Du trossvage”, sade han. ”Varför tvivlade du?”  De steg i båten, och vinden lade sig. Och de som var i båten föll ner för honom och sade: ”Du måste vara Guds son.”

De sjuka i Gennesaret

När de hade farit över sjön kom de till Gennesaret.  Männen på platsen kände igen honom och skickade ut bud i hela trakten, och man förde till honom alla som var sjuka  och bad honom att de åtminstone skulle få röra vid tofsen på hans mantel. Och alla som rörde vid den blev friska.
                                                                                                                              Matteus 14:22 - 36

Mat åt fem tusen

 

När Jesus hörde detta drog han sig undan och for över sjön till en öde trakt för att vara ensam. Men folket i städerna fick reda på det och följde efter honom till fots. När han steg i land fick han se en stor skara människor, och han fylldes av medlidande med dem och botade dem som var sjuka. På kvällen kom lärjungarna till honom och sade: ”Trakten är öde och det har redan blivit sent. Låt folket gå härifrån, så att de kan köpa sig mat borta i byarna.” Jesus svarade: ”De behöver inte gå härifrån. Ge dem något att äta, ni själva.” De sade: ”Här har vi inte mer än fem bröd och två fiskar.” –  ”Lämna dem till mig”, svarade han.  Han sade åt folket att slå sig ner i gräset, och han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och läste tackbönen. Sedan bröt han bröden och gav dem till lärjungarna, och lärjungarna gav dem till folket. Alla åt och blev mätta, och man samlade ihop de överblivna bitarna, tolv fulla korgar. De som hade ätit var omkring fem tusen män, förutom kvinnor och barn.
                                                                                                                                  Matteus 14:13 - 21

Bönens kraft

 

Får någon av er lida skall han be; är någon glad skall han sjunga glädjepsalmer. 
                                                                                                              Jakob 5:13 

Renhetens och sanningens osyrade bröd

Paulus skall resa till Korinth igen

Därför har jag skickat Timotheos till er, mitt kära, trogna barn i Herren. Han skall påminna er om mina regler för ett kristet liv så som jag lär ut dem i varenda församling.  Somliga har gjort sig viktiga i tanke att jag inte skulle komma till er.  Men jag kommer snart, om Herren vill, och då får jag veta hur det är bevänt med dessa sturska, inte med deras ord, utan med deras kraft,  för Guds rike är inte ord, utan kraft.  Hur vill ni ha det? Skall jag komma till er med käppen eller med kärlek och mildhet i sinnet?

Ett fall av otukt

Man säger att det förekommer otukt bland er, till och med sådan otukt som inte finns ens bland hedningarna, nämligen att någon lever ihop med sin fars hustru. Men ni är sturska, fast ni borde ha blivit förtvivlade och stött ut den som gjort sig skyldig till detta. Själv har jag redan – som om jag hade varit där, frånvarande till kroppen men närvarande till anden – fällt domen över den skyldige, i vår herre Jesu Kristi namn, när ni och min ande kom samman och vår herre Jesu kraft var med oss:  en sådan person skall överlämnas åt Satan så att hans kropp går under för att hans ande skall bli räddad på Herrens dag.
Ni har ingen anledning att skryta. Vet ni inte: lite surdeg får hela degen att jäsa. Rensa bort den gamla surdegen så att ni blir en ny deg. Ni är ju osyrade, för vårt påsklamm, Kristus, är slaktat. Låt oss därför fira högtid, inte med gammal surdeg, inte med ondskans och fördärvets surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade bröd.
I mitt brev till er skrev jag att ni inte får ha med otuktiga människor att göra. Jag menade inte alla som är otuktiga här i världen, inte alla själviska och utsugare och avgudadyrkare; i så fall hade ni fått lämna världen. Nej, vad jag skrev till er var att ni inte får ha något att göra med den som kallas broder men som förfaller till otukt, själviskhet, avgudadyrkan, ovettigt tal, fylleri och utsugning. Ni får inte äta tillsammans med honom. De utomstående är det väl inte min sak att döma? Själva dömer ni ju bara inom er egen krets. De utomstående skall Gud döma. Gör er av med den som är ond.
                                                                                                                    1 Korinthierbrevet 4:17 - 5:3

Paulus visar församlingen till rätta

Vi bör alltså betraktas som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter. Nu krävs ju av en förvaltare att han skall visa sig pålitlig. Men mig är det likgiltigt om ni eller någon mänsklig domstol dömer mig. Inte heller dömer jag mig själv. Mitt samvete är rent, men det betyder inte att jag är frikänd. Den som dömer mig är Herren. Fäll därför ingen dom i förtid, innan Herren kommer. Han skall låta ljus falla över det som ligger dolt i mörkret och avslöja allt som människorna har i sinnet. Och då får var och en sitt beröm från Gud. Detta, bröder, har jag här för er skull tillämpat på mig själv och Apollos, för att ni genom vårt exempel skall lära er vad som menas med ”Håll er till skriften” och inte skryta med den ene på den andres bekostnad. Vem ger dig någon särställning? Vad äger du som du inte har fått? Och har du fått det, varför skryter du som om det inte var en gåva? Ni är förstås redan mätta, redan rika, ni har förstås blivit kungar oss förutan? Ja, om ni ändå hade blivit kungar, så att vi hade fått vara kungar tillsammans med er! Det förefaller mig som om Gud hade ställt oss apostlar sist av alla, som dödsdömda; vi står på arenan inför hela världen, inför både änglar och människor. Vi är dårar för Kristi skull, ni är förståndiga kristna. Vi är svaga, ni är starka. Ni är ansedda, vi är föraktade. Ännu i denna stund hungrar och törstar vi; vi saknar kläder, blir misshandlade, är hemlösa och arbetar hårt med egna händer för att försörja oss. Man smädar oss och vi välsignar. Man förföljer oss och vi härdar ut. Man talar illa om oss och vi svarar med goda ord. Hela tiden har vi behandlats som jordens avskum, som mänsklighetens drägg. Jag skriver inte detta för att få er att skämmas utan för att visa er till rätta som mina kära barn. Om ni så skulle ha tio tusen lärare som vill göra er till kristna, har ni ändå inte många fäder. Det var jag som blev er far i Kristus Jesus genom evangeliet. Jag ber er: ta mig till föredöme. 1 Kor 4:1-16

Paulus visar församlingen till rätta

 

Vi bör alltså betraktas som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter. Nu krävs ju av en förvaltare att han skall visa sig pålitlig. Men mig är det likgiltigt om ni eller någon mänsklig domstol dömer mig. Inte heller dömer jag mig själv. Mitt samvete är rent, men det betyder inte att jag är frikänd. Den som dömer mig är Herren. Fäll därför ingen dom i förtid, innan Herren kommer. Han skall låta ljus falla över det som ligger dolt i mörkret och avslöja allt som människorna har i sinnet. Och då får var och en sitt beröm från Gud.
Detta, bröder, har jag här för er skull tillämpat på mig själv och Apollos, för att ni genom vårt exempel skall lära er vad som menas med ”Håll er till skriften” och inte skryta med den ene på den andres bekostnad. Vem ger dig någon särställning? Vad äger du som du inte har fått? Och har du fått det, varför skryter du som om det inte var en gåva? Ni är förstås redan mätta, redan rika, ni har förstås blivit kungar oss förutan? Ja, om ni ändå hade blivit kungar, så att vi hade fått vara kungar tillsammans med er! Det förefaller mig som om Gud hade ställt oss apostlar sist av alla, som dödsdömda; vi står på arenan inför hela världen, inför både änglar och människor. Vi är dårar för Kristi skull, ni är förståndiga kristna. Vi är svaga, ni är starka. Ni är ansedda, vi är föraktade. Ännu i denna stund hungrar och törstar vi; vi saknar kläder, blir misshandlade, är hemlösa och arbetar hårt med egna händer för att försörja oss. Man smädar oss och vi välsignar. Man förföljer oss och vi härdar ut. Man talar illa om oss och vi svarar med goda ord. Hela tiden har vi behandlats som jordens avskum, som mänsklighetens drägg.
Jag skriver inte detta för att få er att skämmas utan för att visa er till rätta som mina kära barn.  Om ni så skulle ha tio tusen lärare som vill göra er till kristna, har ni ändå inte många fäder. Det var jag som blev er far i Kristus Jesus genom evangeliet.  Jag ber er: ta mig till föredöme.

                                                                                                                       1 Korinthierbrevet 4:1 - 16