Rut på Boas åker

Noomi hade en anförvant på sin makes sida, en förmögen och betydande man av samma släkt som Elimelek. Han hette Boas. En dag sade Rut, moabitiskan, till sin svärmor: ”Jag skulle vilja gå bort till fälten och fråga om jag får plocka ax.” – ”Gör det, min flicka”, svarade Noomi. Så gav sig Rut i väg till fälten och började samla ax efter skördemännen. Av en händelse hade Rut hamnat på en åker som ägdes av Boas, han som hörde till Elimeleks släkt. Nu kom Boas från Betlehem och hälsade skördefolket: ”Herren vare med er!” och de svarade: ”Herren välsigne dig!” Då frågade Boas den som var förman för skördefolket var den unga kvinnan hörde hemma. ”Det är en moabitiska”, svarade förmannen, ”det var hon som vände tillbaka med Noomi från Moab. Hon bad att få plocka ax efter skördefolket och har hållit på hela tiden ända sedan hon kom i morse. Bara en kort stund har hon varit inne och vilat sig.” Då sade Boas till Rut: ”Hör på, min dotter! Gå inte bort och plocka ax på någon annan åker, utan stanna kvar och håll dig till kvinnorna här. Du ser var de skördar, följ efter dem! Jag har sagt till karlarna att inte röra dig, och blir du törstig, så gå bara till krukorna och drick av vad de har öst upp.” Då föll hon ner med ansiktet mot marken och sade: ”Hur kan du vara så god mot mig och bry dig om mig, fast jag är en främling?” Boas svarade: ”Jag har hört talas om allt vad du har gjort för din svärmor sedan din make dog, och hur du har lämnat dina föräldrar och ditt hemland och begett dig till ett folk som du inte kände förut. Må Herren löna dig för vad du har gjort, ja, må Herren, Israels Gud, ge dig allt vad du förtjänar, när du nu har kommit för att söka skydd under hans vingar.” – ”Du är mycket god mot mig, herre”, svarade Rut, ”du har tröstat och uppmuntrat din tjänarinna, fast jag är ringare än alla i din tjänst.” När det blev matdags sade Boas till henne: ”Kom hit och ta av brödet och doppa i ättikvinet.” Då satte hon sig bredvid skördemännen, och han räckte henne rostad säd, och hon åt sig mätt och fick ändå över. När hon steg upp för att börja plocka igen gav Boas sitt folk order att låta henne plocka ostört även bland kärvarna. ”Och ni kan gärna dra ut några ax ur knippena och låta dem ligga så att hon får plocka upp dem, utan att ni grälar på henne.” Så samlade Rut ax på åkern ända till aftonen, och sedan klappade hon ut vad hon hade plockat. Det blev ungefär en efa korn, och det bar hon med sig in till staden. Hon visade sin svärmor vad hon hade samlat ihop, och hon lämnade henne också vad som hade blivit över efter hennes måltid. ”Var har du plockat i dag”, frågade Noomi, ”var har du arbetat? Gud välsigne honom som har tagit sig an dig!” Då berättade Rut var hon hade varit: ”Den man jag har arbetat hos i dag heter Boas.” – ”Må Herren välsigna honom”, sade Noomi, ”Herren, som i sin trofasthet inte har övergett vare sig de levande eller de döda.” Och hon tillade: ”Den mannen står oss nära, han är en av våra skyldemän.” Rut, moabitiskan, fortsatte: ”Boas sade också att jag skulle hålla mig i närheten av hans folk tills de är färdiga med hela skörden.” – ”Det är bra att du går bland kvinnorna på Boas åker”, svarade Noomi, ”för på en annan åker kunde du bli antastad.” Alltså höll hon sig till dem och plockade ax ända tills skörden av korn och vete var avslutad. Och hon bodde hos sin svärmor Rut 2