Löften om räddning och återkomst till hemlandet

Så säger Herren: Det folk som undkom svärdet fann nåd i öknen. Israel var på vandring för att finna ro, ur fjärran uppenbarade sig Herren för dem. Med evig kärlek älskar jag dig, därför har jag så länge visat dig godhet. Än en gång skall jag låta dig blomstra, ja, du skall blomstra igen, jungfru Israel. Än en gång skall du smyckad med bjällror träda ut i glädjedansen. Än en gång skall du plantera vingårdar på Samariens höjder, och de som planterar skall själva skörda frukten. Ja, det kommer en dag då väktarna skall ropa från Efraims berg: Kom, låt oss vandra upp till Sion, till Herren, vår Gud! Ty så säger Herren: Jubla av fröjd över Jakob, ropa ut er glädje över det främsta bland folken! Låt lovsången ljuda: Herren har räddat sitt folk, dem som är kvar av Israel. Jag för dem från landet i norr, samlar in dem från världens bortersta hörn. Bland dem finns blinda och halta, havande kvinnor och födande. I stora skaror skall de återvända hit. Gråtande kommer de, men jag tröstar dem och leder dem. På en jämn väg där de inte snavar för jag dem till strömmande vatten. Ty jag är en fader för Israel, Efraim är min förstfödde son. Hör Herrens ord, ni främmande folk, förkunna det i de fjärran kustländerna: Han som skingrade Israel skall samla dem. Han skall vakta dem som herden sin hjord. Ty Herren friköper Jakob och räddar dem från övermakten. De skall komma till Sions höjd och jubla, de skall stråla av lycka över allt vad Herren ger, över säd och vin och olja, över får och oxar. De skall bli som en grönskande trädgård, aldrig mer skall de lida nöd. Då skall flickorna dansa i glädje, ynglingar och gamla fröjdas. Deras sorg skall jag vända i jubel, jag skall ge dem tröst och glädje efter smärtan. Jag skall ge prästerna deras lystmäte av det feta och mätta mitt folk med det goda jag ger, säger Herren. Så säger Herren: Rop hörs i Rama, klagan och bitter gråt: Rakel gråter över sina barn. Hon låter inte trösta sig, ty hennes barn finns inte mer. Så säger Herren: Hör upp med din klagan, gråt inte mer! Du skall få lön för din möda, säger Herren, de skall återvända från fiendeland. Det finns hopp för din framtid, säger Herren, dina barn skall vända hem till sitt land. Jag kan höra hur Efraim klagar: ”Du tuktade mig, jag blev tuktad som en otämjd kalv. För mig åter, så vänder jag åter, ty du är Herren, min Gud. Jag vände mig bort, men nu ångrar jag mig. Jag kom till insikt, och nu slår jag mina lår i sorg. I blygsel och förödmjukelse bär jag skammen för min ungdoms synd.” Är Efraim min käraste son, är han mitt älsklingsbarn? Han förblir i mina tankar, trots att jag ofta gått till rätta med honom. Mitt hjärta blöder för honom, jag måste förbarma mig över honom, säger Herren. Res vägmärken, rösa leden! Minns var du gick, vilken väg du följde. Vänd åter, jungfru Israel, vänd åter till dina städer! Hur länge skall du vända dig än hit, än dit, du trolösa dotter? Herren skapar något nytt på jorden: kvinnan skall värna mannen. Jer 31:2-22